Kristina Paltén är skräckslagen när hon 2015 tar flyget till Iran för ett två månader långt löparäventyr. Hon ska springa genom Iran. Ensam. Hon gör det för att utmana sig själv och sina rädslor. Hon klarar det. Samtidigt kan hon konstatera att hennes syn på vad rädsla är och vad hon är rädd för har förändrats i grunden. Resan genom Iran har nu blivit en bok: Den rädda löparen. Vi ställde fem frågor till Kristina om bokskrivande, motivation, rädsla och löpning.

Beskriv platsen där du skrev största delen av din bok!

– Vi satt i café Ritornos härligt slitna lokaler vid Vasaparken i Stockholm och lyssnade på servitören som varnade stamgästerna för P-lisorna, såg på de vithåriga damerna som delade på en flaska vitt till lunch och ungdomarna och männen som arbetade vid sina datorer. Efter en tid kände vi igen de flesta och de flesta kände igen oss. Orsaken att vi hamnade där var att Desirée, min medförfattare, hade sin yngste son på ett dagis i närheten och det var praktiskt för henne. Hädanefter kommer Ritorno alltid att ha ett guldskimmer omkring sig,

Du har slagit världsrekord på löpband och sprungit genom Iran på egen hand – varifrån kommer drivet och motivationen att fortsätta framåt?

– För mig har min löpning – och resten av livet – oftast handlat om att utvecklas som människa – att lära känna mig själv, upptäcka hur kapabel jag är och lära mig hantera mig på bästa sätt. Det handlade världsrekordet om och även Iranlöpningen. Iranlöpningen hade dessutom dimensionen att jag ville påverka världen. Jag var less på främlingsfientlighet, vilket enligt mig bygger på rädsla mellan människor, och jag ville hellre ha en värld där vi litar på varandra och tycker om varandra och gör det som är gott för varandra. Det var för att ifrågasätta fördomar – kan en ensam kvinna verkligen springa genom ett muslimskt land med sharialagar – och för att verka för tillit mellan människor som jag gjorde min löpning. Jag visste så klart inte om det skulle fungera och det är det tillit handlar om – att vara sårbar utan några som helst garantier. Det är i sårbarheten magi händer!

Din bok heter ”Den rädda löparen”. Förändrades din syn på rädsla under resan genom Iran?

– Alla gånger. Rädsla är mångfacetterad. Det finns ”bra” rädsla som hjälper mig att planera och förbereda mig så gott jag kan, för att försäkra att jag lyckas med det jag satt mig för. Sen finns det ”destruktiv” rädsla, vilket är rädslan som låser in mig och hindrar mig från att leva det liv jag vill ha. Jag upptäckte att de rädslor jag hade inför iranlöpningen – att bli misshandlad, våldtagen, satt i fängelse – inte hade något alls att göra med verkligheten som mötte mig i Iran, utan väl i Iran var istället min största rädsla att jag aldrig skulle få vara ifred. I Iran är gästen vän till Gud och man lämnar inte vännen till Gud ensam och jag har ganska stort behov av ensamhet… Sen märkte jag när jag kom hem att jag faktiskt blev rädd för när jag fick mycket uppmärksamhet för löpningen jag hade gjort. Det var oväntat. Men jag tror det är så med livet – det finns alltid nya saker att upptäcka hos mig själv och lära mig hantera. Det är så jag växer.

Vad betyder löpningen för dig?

– Allt! Vardagslöpning är en metod för att må bra både rent fysiskt och även mentalt, jag sover bra, äter bra, skiter bra och tankarna kommer till ro när jag springer. Det är också ett sätt att njuta av naturen, umgås med vänner, lära mig mer om mig själv. I dagsläget har det faktiskt blivit så att det är löpningen som ligger till grund dels för min livsfilosofi och även min försörjning. Jag lever på att tala om de upplevelser löpningen ger mig och det är enkelt att dra paralleller från löpning till livet.

Hur ser framtiden ut? Vad har du för planer och drömmar?

– Jag hoppas det blir fler böcker och fler berättelser. Jag har upptäckt att jag gillar utmaningen i att väva ihop en historia, om än det är frustrerande och svårt ibland. Jag hoppas det blir fler resor och äventyr, jag lär alltid nytt på dem. Jag har inget spikat i dagsläget utan jag befinner mig i mellanfasen, den fas då nya idéer kläcks. Det ska bli spännande att se vad som kommer härnäst.

Om Kristina Paltén:

Kristina Paltén Ensam genom Iran
Foto: André Larsson

”Kristina Paltén är äventyrare, ultralöpare, föredragshållare och författare. Hon är den första kvinnan att ensam springa genom Iran, en sträcka på 184 mil. Kristina har med vännen Carina Borén tidigare sprungit från Turkiet till Finland, en sträcka på 326 mil, och därefter paddlat 50 mil hem till Stockholm. På meritlistan finns även världsrekordet på löpband där Kristina sprang 323 kilometer på 48 timmar, samt det svenska rekordet i 6-dagarslöpning på 668 kilometer. Kristina är i grunden civilingenjör i materialfysik och har 18 års erfarenhet som projektledare och chef. Kristina Paltén har tidigare skrivit boken Tänk om jag klarar det? som handlar om hennes världsrekord på löpband.”

Läs mer om Kristina och följ hennes äventyr på palten.se, @kristina_palten på Instagram, Kristina Paltén på Facebook och @kristinapalten på Twitter.

Fler inspirerande boktips från Vandringsbloggen: 23 böcker du inte får missa i sommar

Midsommar närmar sig med stormsteg. Kanske har du alla planer klara inför nästa vecka eller kanske är du ute nu i sista minuten för att skapa ett härligt midsommarfirande.

Förbered och anskaffa på närmsta matbutik:

  • Sill i din favoritsmak på plåtburk eller glasburk.
  • Färsk potatis och dill
  • Laga en kladdkaka i springform eller köp färdig på närmsta konditori
  • Ta med spraygrädde till kladdkakan.
  • Koka ägg
  • Ta med skagenröra
  • Kaffe, bubbelvatten, bubblor eller vad du gillar.
  • Färskt bröd från bageri och kanske hemasnurrade kanelbullar.
  • Västerbottenostpaj.

Sedan är det bara att knalla ut i närmsta naturreservat med en stor härlig picknickfilt och samla alla du gillar.

 Här är jag syrran, svåger och mamma ute på Ängsö. Härlig sillunch.

Hur ska du fira midsommar? Har du årligt återkommande traditioner? Eller ska du göra något ovanligt detta år? Dela gärna med dig i kommentarsfältet så byter vi härliga idéer med varandra.

Boksignering bland ekhagar, hästar och ett virrvarr av vandringsleder. Helrätt för en heltidsvandrare. Idag får du följa med under ett härligt dygn ute på Ängsö.

Så kom dagen för min första offentliga boksignering. Och jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig eller hur det skulle vara. Så jag googlade på saker som ”Hur signerar man en bok” och ”Hur många böcker ska jag ta med till signeringstillfället, 3 eller 300?”. Det första hittade jag bara de kryptiska av svar på och den andra en låååång redogörelse för hur otroligt lite böcker som säljs på en boksignering. Man ska som författare vara glad om nån över huvud taget dyker upp till signeringen och man ska räkna med att sälja ungefär tre böcker. Så ahaa – tänkte jag, det låter som om jag kan koka stora kaffetermosen till signeringstillfället då och räkna med en hel del slappatid.

Signeringen passade jag på att ha under familjedagen som varje år är ute på Ängsö under nationaldagen. Det gjorde att massor med människor åkte runt för att upptävka allt roligt som finns i naturreservatet. Fiskarfruns café med hembakat fika och de godaste lunchtallrikarna med rökt fisk. Smedjan. Hästridning. Den lilla stenkyrkan. Stiftelsen som förvaltar alla torp och fastigheter på ön. Spökslottet som slog upp sina portar och såklart möjlighet att vandra längs de många stigarna.


Såhär glad blev min svåger för sitt signerade exemplar.

Jag dukade  upp ett bord med böcker. Och vad som hände sen är historia. Det kom så många utav er som läser, är medlemmar i någon utav vandringsgrupperna på Facebook och vänner, familj och bekanta, entreprenörer från staden och glada familjer. Under dagen kom nästan 450 personer och jag sålde nästan slut den stora högen med böcker jag hade med.  Dagens gladaste möte var med en kvinna som kom cyklandes från Enköping, fem mil totalt för att säga hej och få boken signerad. Det var dagens starkaste prestation. Sedan dagens absolut finaste, ett brev tecknat med akvarelfärg ute längs med leden. Som gjorde mina ögon helt tårögda. Det var en så otroligt fin gest och jag är helt hjärtevarm.

Men det konstigaste av allt. Det absolut konstigaste som finns i hela världen – det är känslan av att signera en bok. Jag har fortfarande inte kommit över det eller kanske ens fattat det. Att det är min bok och att jag som författare signerar den. Det är en stor heder och glädje – men fortfarande nått jag inte kan förstå. Dagens absolut finaste hälsning kom i akvarellform. Författad längs med lederna. Det var ett tårfyllt hej. Tack, underbara alla ni som kom och sa hej och peppade mig så otroligt. Inget i världen gör mig gladare.

Nationaldagsdygnet på Ängsö

Efter boksigneringen mötte jag upp Katarina som du kanske känner igen som Bucketlife. Hon inspirerar mig så galet mycket och är en utav dem jag har att tacka att jag lever som jag gör idag och att jag vågade ta steget ut till egenföretagarlivet. Hon frilansar och har byggt om släktens lada till boende uppe i Särna och hon lever nära naturen. Den lifedesignen satte igång mycket tankeverksamhet hos mig. Sedan kom även Louise ut, Louise som tagit alla de fantastiska bilderna till boken. Hon har kommit att bli en av mina allra närmsta vänner och är en utav tre och en halv personer jag pratar i telefonen med. Ni som fattar ni fattar.

Vad vi gjorde var att ta en kort promenad i reservatet, jag visade det finaste jag vet i världen. Apostlaringen av träd som är planerad för att skydda slottet mot onda andar, världens ände där hav mötte land för många år sedan, gravstenen till hästen som skrämdes av ett spöke och sprang in i en mur, ångsbåtsbryggan där vi satt länge och tittade på vattnet och vägen förbi ekhagar, får. kor och hästar. Tror sommaridyll är ett passande ord. Sedan åkte vi till den lilla stugan med utsikt över vattnet. Åt middag på trappen. Pratade tills det inte fanns mer prat och sedan kulade Louise in natten.

Sommarens äventyr och lata dagar närmar sig med stormsteg och vad är bättre än att inspireras och drömma sig bort i böckernas underbara värld. Idag får du mina favorittips på härliga böcker.

Hisnande äventyr med dina favoritäventyrare

De som vågar kliva utanför komfortzonen, utmana sig själva och sina gränser maximalt. Läs om deras hisnande berättelser och vad de lärt sig på vägen.

Fördjupa och förkovra dig i utefilosofi

När du vill gå på djupet i det tidlösa med utevaron och vandrandet. Vad händer med oss på insidan. Vad drivs vi av där ute på lederna och vad finns det för oss att hämta för lärdomar av naturen.

Knäppaste engelskspråkiga friluftsböckerna

Böckerna jag inte trodde någon någonsin skulle komma på att skriva. Wattafakk tänkte jag när jag såg de här titlarna. kanske en kul present.

Nördigaste böckerna att förkovra dig med

De där som går på djupet inom sitt specifika ämne. De har du allt att lära av. När du ska förkovra dig i sommar rekommenderar jag dessa böcker (och jag rekommenderar självklart ödmjukast min egen vandringsbok).

Stilla längtan ut längs vägarna till vildmarken

Sådana därna böcker man gärna låter ligga framme. För de vackra bilderna och gripande texterna som får hjärtat att banka hårdare av längtan ut.

Vilka böcker tycker du är allra mest inspirerande? Lämna dina bästa boktips i kommentarsfältet.

Boksignering i storstaden. Senaste tåget hem. Staden susar av sommaralkohol, glada skratt från ljusen på uteserveringarna i centrum. Cigarettfimpar.

Vägen hem är snirklig och jag måste passera den ödsligt upplysta parken, passera sidogator och mörka avkrokar och gå genom tunnlar. Vid ett tillfälle känner jag på håll att jag är bevakad och jag tittar bortåt gatukrönet. Möter svarta ögon. Kolsvarta ögon. Ett kritvitt ansikte helt utan konturer. Uppdragen svart luvtröja.  Stilla illvilja. Inte en rörelse.

En mikrodels sekund och hela min kropp fryser till is.

Jag vänder bort blicken. Kramar stenhårt nycklarna i handen. Fortsätter gå.

Med bultande hjärta. Lyssnar. Letar rörelser i periferin medan jag passerar på andra sidan gatan. Svänger av på oupplyst parkering. De längsta ever, ever 20 meterna mellan träd och buskar. Fumlar med nycklar i lås. Händerna darrar. Jag förbannar hur min kropp reagerar, men när dörren går igen bakom mig har jag aldrig varit så glad för cykelkällarens skyddande tjocka betongväggar.

Det är tyvärr inte första gången.

Ovälkommet närgångna medresenärer på tåget. Gäng på stationen. Allt annat än godhjärtade blickar. Många, många är gångerna jag gått hemåt obehagligt medveten om min orörlighet med all vandringspackning och bett till högre makter, undre makter och inre makter (alla makter jag kunnat komma på) att jag inte vill bli ännu en siffra i statistiken. En tidningsnotis.

Idag är jag förbannad. Vaknar och är hjärtetrött. Varför ska det vara såhär? Varför ska jag gå med så tunga steg hemåt, planera mitt resande runt ”de tryggaste” tiderna, behöva sitta på helspänn, gå på helspänn. Vara beredd. Känna vibrationer av att jag behöver slåss för att försvara mitt liv. Jag är förbannad för min inskränkta rörelsefrihet. Känslan av otrygghet. Det här får bara inte fortsätta. Det här är inte vad vi vill lämna till framtida generationer.

Håller du med? Känner du igen dig? Skriv gärna i kommentarsfältet.

Spara