18
Feb
2017
1

När man tar bort andrummet på jobbet…

Idag satt jag och tänkte på det här med att jobba, arbeta, knega. Minns tillbaka hur jag efter universitetsexamen kastade mig förväntansfull ut i arbetslivet.

Men ganska snart, bara efter några år kände jag att det skavde mitt i allt åtråvärda och förutsägbara jag hade omkring mig som jag vet att många hade skattat sig oändligt lyckliga för. Fast jobb. Karriärstege. Lön. Pensionsplan. Kompetensutvecklingsmöjligheter. Global arbetsmiljö. Och-så-vidare-du-fattar.

För vad händer när vi tar bort alla mellanrum. Pauser i arbetet. Kommatecken i meningar.

Vad händer när vi pressar in mer saker på kortare tid? Från en takt som är naturlig att tala till att bara klämma in ett par ord till, inte ta sig tid till det lilla extra i form av stor bokstav och punkt, bara ta bort några mellanslag och sen putta in en bisats till.

dåblirdetjuintesåhimlansjäklabravaävenomvimenarvälochvillnåresultat

Det är   i  pauserna  som  m a g i n   händer.

Och jag upptäckte hur snabbt jag drogs ned i den pauslösa, kommafattiga kulturen. Försökte komma upp för luft ibland men kände som att jag druknade, för jag fick inte luft. Var inte mig själv. Själen dog lite lite granna där med syrebristen.

Och jag visste att jag inte ville leva mitt liv på det sätt som det var nu. Jag behöver kommatecken.

Men jag viste inte vilken förändring jag skulle göra eller vad jag ville till.

Det var här jag till slut började PILGRIMSVANDRA.

Det gav andrum. Det gav mig distans och satte mig i ett samanhang utan kontext eller förväntningar eller krav.

Jag träffade människor som inte jämförde prestationer i form av lön, titlar eller högskolepoäng. Jag vandrade sida vid sida med människor. Spritt språngande fullt påklädda men själsligt nakna människor. Och efter 800 kilometer på El Camino genom Spanien och 650 kilometer längs med St Olavsleden genom Sverige och Norge. Vandring utan annan riktning än ett steg framför ett annat.

Där hittade jag mig själv. Där hittade jag vilka steg jag skulle ta.

Och därför blev vandring min vardag. Och därför styr jag idag min egen tid.

För att leva med alla nyanser och skapa magi i det utrymme som lämnas mellan orden.

Hur viktigt är pausande för dig?

17
Feb
2017
0

Aktivitetstest: Snöskotersafari på sjön Päijänne

Jag har körkort. Jag har haft körkort i tio år. Men motorer är inte riktigt min grej.

Jag gillar den sakta lunken att förflytta mig till fots, eller i nödfall med damtralla. Men på dagens schema var det test av vinteraktiviteten SNÖSKOOOTER. Så först på med hela munderingen med underställ, skoterställsoverall, baraklava och hjälp med visir. Det blev varmt. Och kanske inte så värst snyggt, men skulle skydda mig mot fartvindar. Vi skojade om de därna galningarna som åker snöskoter i skogarna och hur ungdomarna åker räcerskoter i över 100 kilometer i timmen. Så lite nervös var jag när jag satt där på min helt egna skoter som jag skulle köra ut på isen så tidigt på morgonen att det ännu inte ljusnat utomhus. Säkerhetsgenomgång. Stanna, svänga, gasa och kommunikationstecken att använda till de andra skoteråkarna. Det tysta långdistansspråket som skulle bli vårat enda sätt att kommunicera när vi susade fram på isen och motorerna råmar.

Ser de andra skotrarna på håll.

Warfacet – för att jag klarade det!! De första svängarna var lite otäcka tills jag fick in snitsen på hur man liksom får jobba med maskinen, luta sig för att hjälpa till att få smidiga svängar och gasa jämnt och fint på raksträckorna. Det här är definitivt en aktivitet jag skulle vilja prova igen, men lite längre tid – kanske en hel dag för att verkligen få mer njutartid ute på snön. Och helst i såndärna tjock fluffig snö på fjället.

En stor parantes nu. Men första gången jag kom upp till Abisko och skulle fjällvandra själv följde jag de röda fina ledkryssen i tron att de verkligen hade välmarkerade vandringsleder – tills jag sjönk ned i så mycket dyig, våt mossa att jag var tvungen att vända och en vänlig själ berättade att jag vandrat på vinterleden för skotrar. Trist då, men jag kan tänka mig att det blir ett spännande sätt att uppleva fjällen på vintertid.

Lämnar sjön och går upp för att packa mina saker för den här dagen.

13
Feb
2017
0

Sista minuten tips – Alla hjärtans dag

Detta inlägg innehåller annonslänkar.

 

Det här med Alla Hjärtans Dag har kanske inte riktigt varit min grej. Någonsin. Jag minns hur de populära tjejerna i skolan fick röda rosor av de hemliga beundrarna och gula rosor av varandra. Och vad är det för mening att köpa saker som inte behövs bara för att det råkade hoppa in en ny köpedag i almanackan? Däremot tycker jag att varje tillfälle att bädda för eller skapa äventyr är bra – så varför inte låta morgondagens Alla Hjärtans Dagsfirandet kan ju faktiskt gå i frilufsandets tecken och sätta intentionerna för en rolig upplevelse tillsammans framöver.

<< 7 DEJTFÖRSLAG för friluftsnördar >>

Förra året firade jag hjärtedagen med att grädda våfflor över öppen eld och värmde pizza i torpet ute på Ängsö tillsammans med familjen. För egentligen handlar det ju om tiden med de vi tycker om bäst – så därför sammanfattade jag för några år sedan mina bästa dejtförslag för friluftsnördar.

Hur ska du fira imorgon? Föredrar du presenter eller upplevelser?

9
Feb
2017
0

Om att alltid vara på väg någon annanstans…

Jag sitter och funderar på det här med drivkraft, motivation… att alltid vara på väg. Att alltid vilja nå lite högre, gå lite längre. Bara se vad som finns runt nästa krök. Bara fortsätta lite till för att se om det inte kan bli lite bättre, lite roligare, lite godare, lite trevligare. Jag väntar på den där stunden när violstråkarnas klingande ljus sammanfaller med stjärnfall och bubblande skratt.

Det är som att äta nästa godis i godispåsen istället för att tugga klart på miten man just lagt in.

Dumdristigt. Kortsiktigt. Ohållbart. Det där som är så skört. De fina viskningarna.

För vad händer om vi lever ett helt liv bara drivna av en rivande tiger inuti själen som alltid vill ha mer. Ångest. Känsla av att aldrig kunna landa. Aldrig vara nöjd. Alltid vara otillärcklig. En strävan som inte når sitt slut. Att kanske vända ut och in på sig för att nå ett mål bara för att när vi når mållinjen se den flyttas fram ännu mer. Vi är i en ny kamp om ett nytt mål och kanske är det där i den eviga strävan utan tid till andrum och återhämtning som våra själar dör. Hjärtat slutar skratta.

Jag försöker varje, varevigaste och enda dag påminna mig om att njuta av det jag har. Andas in djupt och släppa taget om allt sådant jag inte kan påverka. Där har pilgrimsvandrandet hjälpt mig att förstå hur lite jag kan bry mig om det okända – bara vara i nuet. Där jag är just nu. Varken älta det förgångna eller oroas över okända faktorer i en framtid jag ändå inte vet någonting om.

Och här vill jag stanna – i mellanrummet av allt och inget.

Foto: Rania Rönntoft, Rowan Tree Photography

8
Feb
2017
0

Vinteraktivitet: Att åka hundspann och möta varg, ren och räv

Under konferensen NBE Finland åkte jag tillsammans med Visit Finland på besök till en hundgård bara någon timmes färd från Helsingfors. Där träffade jag för allra första gången en livs levande varg, den är som en stor gigantisk hund, jag åkte hundspann och hälsade på en räv.

Träffar räven…

Första gången jag sett en räv. Jag har såklart sett någon skymta på håll som snababre än snabbast när jag varit ute och gått. Men jag har aldrig sett någon på så här nära håll. Och jag charmades totalt av deras personlighet. Snabba, lekfulla och med sprudlande energi sprang de runt, hoppade upp på saker, klättrade ner. De är lättrörliga och glädjefulla.

Möte med vargen…

Jag vet inte riktigt hur jag nu hade tänkt att en varg skulle se ut men jag förvånades över hur stor den var och jag tänkte på alla skrönor och sagor jag hört om vargar som barn – att om jag skulle möta en sådan när jag var ute i skogen så skulle jag ha väldigt mycket respekt. Den här vargen kan hända att du känner igen förresten, han har varit med i olika filmer som gått på bio och om man frågar snällt så får man faktiskt gå in i det inhägnade området och klappa honom. Men jag var för feg för det och nöjde mig mer än gärna med att besöka från andra sidan stängslet.

Åka hundspann…

     

Vi fick sitta i en pulka som styrdes av en mörkklädd man med en jättestor kniv. Spannet bestod av många hundar, jag tror det var nästan tio stycken – dubbelt så många som när jag åkte hundspann i Särkimukka förra vintern.

Efter att ha fått hälsa på renar, rävar, vargar och hundar i någon timme gick vi in i ett trähus på gården och samlades runt ett långbord tillsammans, drack kaffe och åt hemlagade kanelbullar.

1 2 3 133