7 Insikter från El Camino de Santiago

1. Torrperioder och några ord om pilgrimshyffs

Det är torrt på marken, vattenbrist på många ställen längs med leden, El Camino de Santiago

Redan i Maj märktes det av att det varit torka länge. En viktig regel för pilgrimer är att inte slösa med vatten. Enkla sätt att visa hänsyn till lokalbefolkningen är att bara ta korta duschar, att inte spola vatten i kranen medan man borstar tänderna och att  tvätta gemensamt med andra pilgrimer när det är dags för maskintvätt.

2. Var beredd på väldigt skiftande vandringsmiljöer

Dramatisk himmel ovanför oss, men skönt för sönderbränd hud att få vila, El Camino de Santiago

Långa sträckor av vandringen går längs med landsvägar, bredvid milsvida fält och vingårdar. Men om du funderar på att vandra sträckan själv måste du vara förberedd på att många av sträckorna även går längs med hårt trafikerad väg, och även om du inte går på själva motorvägen så kommer du definitivt att höra bruset från bilarna som passerar. Fler gånger måste du gå igenom långa sträckor med förorter in till de lite större städerna, då har du hård asfalt under fötterna, betong, klotter och höghus. Förbered dig mentalt på kontrasterna för om du är inne i vandringsbubblan kan städerna komma som en liten chock.

3. Var rädd om naturen för de vilda skogarna är ingen självklarhet

El Camino de Santiago

Det här är en av mina favorit-vyer från vandringen. När det gick att överblicka orörd terräng. Här hemma i Sverige är vi oerhört bortskämda med att ha orörd och vildvuxen skog och natur runt omkring oss. Skrämmande nog var det inget ovanligt att se planterad skog i Spanien. Då står alla träd i rader. Det fick mig nästan att börja gråta för det såg så hemskt ut. Så onaturligt, arrangerat och förutsägbart.

4. Kroppen är fantastisk, lyssna på den och uppskatta allt den tar dig igenom

Angeliqa Mejstedt vandrar pilgrimsleden längs med El Camino de Santiago

Jag tittar tillbaks på bilderna och ser sådan glädje och energi. Det är så otroligt häftigt att kroppen transformeras från stillasittande på kontoret till att hitta den inre kraften, nya muskler och vilja att gå varje dag. Efter en veckas vandring, när fötterna och benen gjorde rätt rejält ont, så kunde jag känna hur någonting hände med kroppen. Vartefter tiden gick blev jag starkare, orkade mer och klarade av att både börja gå lite längre och lite fortare. Det går inte att med ord beskriva den enorma tacksamhet och glädje som jag kunde känna över min kropp de här dagarna. Från att hitta fel och skavanker insåg jag vilka potential som finns. TACK kroppen. TACK fötterna. TACK benen.

5. Våga prova någonting nytt och skippa turisthotellen

Angeliqa Mejstedt i Leon, El Camino de Santiago

Vilken relation du än har till kyrkan hemma så kommer du ha en (mer eller mindre) nära relation till kyrkan längs med vandringsleden. Det är i kyrkorna du hittar de mest fantastiska boendemöjligheterna, där du mot en valfri donation får stanna över natten, äta gemensam middag med de andra pilgrimerna och sova i historiska byggnader som inte är tillgängliga för allmänheten. I kyrkorna längs med leden stämplar du ditt pilgrimspass och när du når fram till Santiago de Compostella är det en gudstjänst speciellt för pilgrimer som samlar alla och ger avslut åt färden.

6. Plötsligt kommer någonting oväntat

Angeliqa Mejstedt hittade en vinfontän, El Camino de Santiago

Den här dagen kommer jag aldrig glömma. Jag kan fortfarande komma ihåg precis när jag fick reda på det helt galna ryktet om en vinfontän längs med vandringsleden. Utanför Estella låg en vingård som erbjöd alla passerande pilgrimer att fylla på sina vattenflaskor, kåsor och kalabasser med vin. De hade en kran för vatten och en kran för rött vin. Den dagen kan jag lova att stämningen var på topp. Jag passerades av spanjorer som druckit så mycket vin att de sjöng snapsvisor hela dagen och fortsatte dricka vin ur sina vattenflaskor. Haleluja. Bevare mig från den huvudvärken.

7. Hantera slutet och var förberedd på hemfärd

Angeliqa Mejstedt, beundrar sandstranden på Finnesterre

Den här sista kan jag nog inte ens riktigt förklara för någon som inte själv varit iväg på en långvandring.Men jag vill försöka och har du själv varit iväg får du gärna lämna en kommentar. Jag var ute på leden i 30 dagar, det är en så enormt lång tid att det inte går att förstå varken innan eller efter. Och det händer mycket med kroppen under den här tiden. Mentalt går man in i en lyckobubbla för den fysiska aktiviteten gör så otroligt mycket gott för kroppen. Den läker, den blir starkare, den bygger nya muskler. Det repetetiva med att gå gör hjärnan kreativ, det kommer tankar och insikter som får utrymme som inte funnits tidigare. Och framförallt är mötet med nya människor också en del i bubblan. Ett helt nytt sätt att prata, umgås och diskutera. Utan ramar, boxar och etiketter. Allt det här sammantaget gör att det blir en krasch att komma i mål. Att inse att vandringen inte kommer fortsätta mer. Att det aldrig kommer gå att återskapa samma konstellationer och att det nu måste bli en vardag hemma igen. Det gäller att sortera och landa allt det här och att välkomna de insikter som kommit med vägen, att låta det som behöver stanna vara kvar och att släppa taget om det som inte längre har någon plats.

Kommentarer

  1. L8

    Fast det är inte meningen att man ska fylla sina flaskor… Man är välkommen att släcka sin törst där med sin mugg eller kåsa, o vill man ha med sig är man välkommen att köpa en flaska i butiken. Många som kommer senare på dagen blir ofta utan. Det är som med vatten, man tänker på sin nästa o tar endast det som behövs, där å då.
    En fantastisk plats!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *