Afterhajk – Återanpassning i vardagslivet.

Igår poddade jag en kort sväng med Magnus. En utav sakerna vi snuddade väldigt snabbt vid vad det här med att komma tillbaka till vardagen igen efter långvandring. Och idag slog det mig verkligen hur svårt det är att ställa om. Jag har varit hemma nästan en vecka i stan nu. Men att lämna vandringsbubblan tror jag tar betydligt längre tid än så, om det nu någonsin blir samma sak igen. I våras skrev jag om hur hela kroppen skrek efter pilgrimsvandrande igen efter El Camino turen förra sommaren. Kanske är det något som inte riktigt blir sig likt igen. Som att få smak på något, blodad tand. Att gå in i den där vandringsbubblan är väldigt lyxigt att ha förmånen att kunna göra. Det tar lite tid innan man är där helt och hållet, men sedan når man oftare och oftare stunder när man bara har tänkt klart alla tankar som mal i huvudet, det är tomt på ett positivt vis. Kroppen går och man är helt uppe i upplevelsen av att vandra. Ett med naturen. Som det mest naturliga och självklara i hela världen.

Firade kanelbullens dag igår.

Att möta storstaden i Trondheim var överväldigande. Sorl på caféer. Trafik. Människor som köar. Pratar. Trängs. Det är svårt att ta in. Jag var glad av att ha kommit så sent på säsongen till Pilgrimsgården att jag kunde få sova ensam i hela min sovsal. Tystnad. Att komma tillbaka hem blev nästa steg i chocken. Verkligheten knackade på dörren redan innan jag hann landa hemma. Mailkorgen som dignade över. Terminens distanskurser som behöver tas tag i på allvar nu när ”honeymoon-veckorna” med presentationer övergått till inlämningar och deadlines. Beslut som jag skjutit upp länge som nu behöver fattas. Nu ägnar jag dagarna åt att försöka omfatta alla vandringstankar till någonting kreativt. Roligaste magisterkurserna den här terminen blir Komunikation för Hälsa och Sport, Marknadsföring och Varumärken. Två olika vinklar på kommunikation och påverkan på sin omgivning. Jag har tagit stunder när jag bara är (försöker hålla fast vid vandringslunken i urban form). Går i solen. Njuter av de orangea färgerna på löven. Har stilla höst.

Men framför allt har jag städat här hemma. Gått runt i ett överflöd av saker som jag inte behöver, och inte någonsin kommer att behöva, och plockat ut. Rensat. Ikea-kasse efter Ikea-kasse har jag fyllt med spel, kläder, ljuslyktor, kuddar. Det är lättare att tänka klart när det är mindre saker omkring. Men fastän jag lämnat många påsar till Röda Korset nu så syns det inte skillnad med blotta ögat att det skulle vara urplockat. Jag ska ta efter Sofia Brolin som skrev att hon med jämna mellanrum bestämmer sig för att plocka ut 20 saker hemifrån. Bara ha kvar det allra bästa och det som faktiskt används.

Rimligt. Och viktigt att påminna sig själv om vad som verkligen är viktigt.

lrm_export_20161005_173422

Bästa överraskningen idag var Stadsbiblioteket som hade utförsäljning av utgallrade böcker. 10 stycken för 25 kronor. Sämsta överraskningen var att all min kurslitteratur var upplånad av någon annan. Så det är bokkris på ett plan – men absolut inte på ett annat plan. I min värld är högtiderna enligt följande: Julafton, Påsk, Midsommar, Utgallringsrea och sedan övriga röda dagar. Jag fyllde hela min lilla Corkerryggsäck med böcker och fick ändå stapla en hel hög med böcker i armarna för att ta mig hem. Det var som lilla julafton med en så salig blandning av böcker att de platsar i en annan blogg att redogöra för. Och hur mycket jag än städar och plockar ut bland andra saker så är böcker mycket, mycket sällan något jag gör mig av med. De är källa till kunskap och nya perspektiv. Amen.

Kommentarer

  1. Sofia Brolin // Hildas.se

    Omställning kan vara svårt. Jag har ju inte den upplevelsen som du har och har inte vandrat så många dagar i sträck som du, men kan ändå förstå, tror jag. Under en sådan vandring tvingas en ju att skala av allt som inte inte behövs, allt onödigt och allt som liksom ”studsar på ytan”. Det är en befrielse. Lite samma som den befrielse jag upplever nu när jag håller på och städar bort allt onödigt i mitt liv. När allt onödigt försvinner finns det utrymme för det som verkligen är viktigt. Möten med människor, upplevelser och reflektioner.

    Kul att du anammar mitt ”20-prylars-projekt”. Hoppas att du gillar det och att det hjälper dig på vägen.
    Lycka till med pluggandet, det låter spännande!

    Kram Sofia

  2. Kate

    Att få rensa och skicka ut saker är det mest befriande som finns… ändå syns det knappt här hemma!! Märkligt…
    Välkommen hem igen, förresten! 😉
    Torsdagskram från Kate

  3. Jag skulle behöva göra som du. Städa ut här hemma. Vi har så mycket saker som jag förmodligen inte ens skulle sakna om de försvinner, men ändå så har jag svårt att göra mig av med saker. Jag brukar ofta samla ihop en påse till mina systrar och ge till dom när jag hälsar på. Sen om de inte vill ha sakerna så får de gärna slänga dom/ge vidare, bara jag slipper. Den där Sofia är smart, jag ska nog försöka att ta efter hennes idé, att plocka ut 20 saker med jämna mellanrum. Ja, det ska jag.

    1. SVÅRT är bara förnamnet – I feel you sister! Men så gudomligt skönt när de väl ligger där i påsarna. Att ge bort dem. Jag ger dem till Röda Korset – de är en av få loppisar som inte tar överpriser för sakerna vidare – så de får komma till någon som behöver dem. Att de får göra skillnad för någon annan. Då är det lite lättare =)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *