Att förvalta ett arv – Vandring som existentiellt berättigande

Tåget var fyra timmar sent på tillbakavägen efter en lång vandringshelg på Höga Kusten. Jag var dyblöt om alla kläder sedan flera dagar tillbaka och hade blivit satt i en taxi eftersom sista anslutningen mot Västerås hade gått. Fast det är över ett år sedan så var det ett så viktigt radioreportage som fortfarande etsat sig fast i mig. Jag satte mig längst bak i taxin. Orkade inte prata med fler människor idag. Slöt ögonen och lät sorlet av röster fylla det lilla utrymmet. Taxichauffören skämtade med oss om SJ:s förseningar, försökte på sitt sätt muntra upp oss. Lätta skratt blandades med trött uppdragna mungipor bland sätena. Jag fortsatte blunda, sorterade ut rösterna i ett radioreportage som malde på medan vi började rulla ut ur Uppsala. Reportern vandrade ute i skogen tillsammans med en kvinna som berättade att hon gick i skogen varje dag varje dag. Samma stigar i samma landskap och från samma hus som flera generationer innan henne. ”Jag förvaltar ett arv genom att fortsätta vandra stigarna där min mormor och mamma har vandrat.” sade hon. Hon fortsatte med att förklara att som individ och kropp är livet kort, men som varelse på jorden blir vi urgamla. Universum speglar sig. Och jag satt på resan och funderade på de där orden. Innebörden av den meningen sjönk sakta in. ”Jag förvaltar ett arv genom att fortsätta vandra stigarna där min mormor och mamma har vandrat.” Jag funderade på hur uppväxten präglar oss. Att den som fått växa upp nära naturen, leka med kottar, fördämma bäckar och lyssna på alla naturens skiftningar kommer ha med sig det in i vuxenlivet. Föra det vidare till sina egna barn. Att hitta alltet, meningen och en större gemenskap. Ett övre syfte med sin existens tack vare de stigarna. Det är fint. Tanken värmer mig. Jag tänker på min barndoms stigar utanför Sala. De skogsvarma stigarna jag vandrat längs med så många gånger att jag vet varenda sten. Varenda kurva. De jag vandrat med mormor, mamma och min syster. Jag tänker vidare. Att alla stigar vi går på bär en historia. För oss tillbaka i tid och rum som på ett sätt står stilla och på ett annat sätt aldrig är detsamma.  

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *