Att långdistansvandra förstörde mitt liv för alltid!

I slutet av maj förra året gick jag mina första steg på El Camino, starten vid St Jean Pied de Port på den franska sidan av Pyrineerna. Och jag visste varken vad jag gett mig in på eller vad leden skulle föra med sig. Idag – ett år senare sitter jag här med vårvinterns första solstrålar i ansiktet på balkongen hemma i stan och håller på och spricker. Längtan ut igen är så stark och påtaglig. Som en törst och hunger som river i bröstet. Det är priset alla långdistansvandrare får betala förr eller senare efter hemkomst. På så sätt kommer livet inte riktigt bli sig likt igen. Någonsin.

Onsdagsfika för hemmakontoret
Det här är lyxen med att ha hemmakontor. Kaffe och en rejäl bokhög som det ska skrivas hemtenta på.
Med en halvdrucken kaffekopp vid min sida lutar jag huvudet mot fönsterbläcket bakom mig och funderar på om det vore ekonomiskt, tidsmässigt och planeirngsmässigt möjligt att komma ut igen redan i år. En långvandring kräver resurser och inte minst engagemang och mer eller mindre minutiöst planerande beroende på vart den ska äga rum. Kanske en vandringsmotorväg genom Europa? Eller ännu en pilgrimsfärd? Jag fick en länk skickad till mig om en artikel i Expressen som hette Ta dojorna till medelhavet och det går faktiskt att kliva ut från dörren här hemma i Sverige och knata ända ned till medelhavet i Italien – sträckan Nordkap – Sicilien skulle ju mätta de allra hungrigaste vandringssjälarna. Det många inte vet är att nästan hela Europa är sammanbyggt av ett nät av leder – flera av dem har byggts samman till Europaleder och heter saker som E1 och E5, precis som motorvägarna.
Morgonpromenad med räcerskorna
Här hemma i stan har jag daglig rutin på att komma ut på förmiddagspromenad med mina räcerskor.
Always be prepared – rätt vad det är kanske nästa äventyr dyker upp runt hörnet och då vill man ju inte vara den som legat på latsidan. Några långdistansdrömmar av varierat sortiment:

  • El Camino Norte – längs med norra kustlinjen i Spanien
  • Coast 2 Coast i Sverige – mellan Kalmar och Varberg
  • St Olavsleden i Norge från Trondheim till Oslo
  • Gröna Bandet – Mellan Treriksröset och Grövelsjön
  • Pacific Crest Trail eller Appalachian Trail i USA
  • The Araroa i Nya Zeeland

Jag får nästan svindel när jag tänker på alla möjligheter. Men när den här känslan kommer över mig så starkt som idag – då måste jag sätta mig ner och andas. …avvakta kraftfullt… Prata igenom alltsammans med någon som har fokus på vad som är praktiskt genomförbart. (Sambon) För om jag följde hjärtat skulle jag stå redo på leden redan imorgon. Det kliar i benen. Hjärtat längtar ut. Finns ett så fint citat som beskriver det här: ”You will never be completely at home again. Because your heart will always be elsewhere.” Jag vet inte vem som har skrivit det, men det sätter ord på priset jag tror att jag, tillsammans med alla andra långvandrare, betalar för att en gång ha släppt ut vandringsbesten. Läs mer: 7 insikter från El Camino de Santiago Känner du längtan ut på lederna när våren närmar sig? Har du själv långdistansvandrat? Eller vill du ta dig an en längre utmaning? Idag vill jag gärna höra om dina tankar kring vandringssäsongen som är på intågande, med alla drömmar, planeringar, semesterdagar som ska planeras in och budgetar som ska läggas.

Kommentarer

  1. Igenkänningsfaktor på den! Efter mötet med naturen vid Kebnekaise fjällstation i somras, drar det i mig varje dag. Ingen långvandring i den bemärkelsen men naturen fångade mig verkligen och en bit av den är fortfarande där! Mitt huvud är fullt av äventyr men utmaningen är att lägga dem på barnens nivå.

  2. Själv gick jag El Caminoleden 80 mil på 23 dagar… 2007 året efter gick jag Via de la Plata från Sevilla till Santiago 100 mil på 31 dagar…. Den leden var helt annorlunda och med betydligt färre höjdpunkter och ställen att äta och sova på… Betydligt tuffare och oorganiserad än El Caminon. Kan rekomendera dig Camino North och tydligen bör man gå den på hösten.. September/oktober är vädret bra. Känner igen mig i din beskrivning om att långvandringar påverkar ens liv både själsligt och fysiskt. Lycka till.

    1. Tack så mycket Thomas – ja det blir sig inte riktigt likt på ett väldigt bra vis. El camino de Santiago Norte är en av lederna som verkligen ”växt” på mig – det verkar fantastiskt att vandra med berg på ena sidan, hav på andra sidan och tillsammans med lite färre antal vandrare än den senaste Camino-vandringen.

  3. Ulrika Fellman

    Först och främst, tack för en fin och inspirerande blogg! 🙂
    Jag är påväg på mitt hittills längsta äventyr i vår då jag ska skida Kungsleden, tillsammans med min hund. Jag känner verkligen igen den där längtan du beskriver! SOM jag ser fram emot att komma ut, se de oändliga vidderna och känna livet pulsera i kroppen. Mycket förberedelser innan ja, men jag tar det också lite som det kommer. Dock har jag fastnat i djungeln kring nödsändare, typ Spot och PLB – har du några tips och erfarenheter av såna?
    Hoppas du kommer dig ut på nästa långtur snart!
    Hälsningar från Finland

  4. Dennis Eriksson

    Vandrade Sörmlandsleden etapp 1 till 62 vilket blev lite styvt 63 mil på 24 dagar i maj i år. Man behöver inte åka så långt för att vandra långt, vilket jag gillar.
    Visst vill jag ut igen, gå ännu längre och vara på tur under ännu längre tid så Gröna Bandet lockar ju en del.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *