”Borde jag känna till dig?” – En reflektion över vad som är ett riktigt äventyr

Detta inlägg publiceras med anledning av debatten: En prestationskultur som alienerar vanliga friluftsutövare.

Det är stor mässa i storstaden och de sista besökarna har precis börjat gå mot utgångarna med händerna fulla av broschyrer, tidningar och informationsmaterial. Jag blir inbjuden att stanna kvar en stund och mingla med några av utställarna och helgens VIP-gäster.

*Mingel. Mingel*

En tjej i min ålder kommer fram.

– Hej!

– Hej, hej!

– Vem är du då?

– Jag heter Angeliqa, bor i Västerås och friluftsbloggar på Vandringsbloggen. Vem är du då?

– Det spelar ingen roll vem jag är. (…lång tystnad…) Borde jag känna till dig?

(Tystnad. Dött samtal. Vi skingrar oss på ett smidigt vis vidare i andra gruppkonstellationer.)

RIDÅ!

Är jag en annorlunda person om jag bestiger Mount Everest? Eller Kilimajaro? Eller Kebnekaise? Eller Björnöbacken? Gör den sortens prestationer att jag är mer eller mindre värd att samtala med? Oavsett vad jag gör av min tid här på jorden så är det min tid. Varje äventyr jag genomför är för min egen skull. Allt annat är direkt själadödande. ….. Jag tycker att det är en mänsklig rättighet att få vistas i naturen på sina egna villkor och förutsättningar aldelles oavsett de mål eller drivkrafter som för mig ut för tillfället. Och det finns nog om plats för oss alla där ute.  Alla står vi lika inför vädrets makter och naturens bedövande skönhet.

Kommentarer

  1. Jag blir helt mållös de ytterst få gånger jag fått sådana kommentarer 🙁 Jag har valt att försöka vara en motvikt till prestations- och prylfixeringen när jag stöter på den i min friluftsniche ”barn och familj-friluftsliv” som barnledare. Jag uppmuntrar tex familjer att gå till närmsta trevliga skogsdunge många gånger på raken och släppa tankarna på km, termosar, skaljackor och barnryggsäckar som vunnit bäst i test. När föräldrar ibland ursäktar sig för sina barns loppiskläder alternativt ”skryter” om sitt senaste märkesköp till sina små barn brukar jag berätta hur mycket ärvda, begagnade, Lindex och H&M-köpta kläder våra barn har. Ibland behövs hög kvalité men don efter dag för jösse namn! Mer hikefulness åt folket <3

  2. Tänker på Banksys ord som jag läste på väggen på Lasse Åbergs museum idag: ”Det var ingen som brydde sig om mig innan dom visste vem jag var”. Och på filmen ”Känd från tv”. Och på att man enligt vissa måste var typ känd eller göra ”vissa speciella saker som räknas” för att vara intressant. 🙁

  3. Jochen Klug

    Det här är en viktig och aktuell diskussion, men inte helt okomplicerad. Visst finns en tendens att den här prestationskulturen blivit norm och att det ”lilla” inte blivit värt lika mycket men samtidigt fascineras vi väl alla lite av de som gör de här långvandringarna, de som bara lever på vad naturen ger eller som gör tre-fyra prestationer i rad efter varandra? Och i och med det hjälper vi till att sprida det och blir även en del av sagda norm?

    Jag förstår, det handlar inte om att se ner på dem som hoppar på ett ben till Nordkap, det handlar om att lyfta fram lördagsturen i skogen bakom knuten som lika viktig, lika mycket värd och vi har alla ett uppdrag i det. Denna blogg är nog ett av få undantag, jag skulle gissa att de flesta större bloggar/sociala konton med mycket följare/likes/delningar representerar den andra änden av prestationsspektrat. När man bloggar och delar vill man ju ändå i grund och botten bli uppmärksammad och läst och om det inte sker finns risken att vi hamnar i ett moment 22 där högprestationer blir vanligare eftersom de andra helt enkelt inte syns lika mycket.

    Nu inser jag att jag låter som en dysterkvist som inte tror det finns något hopp. Så är det inte och jag tänker fortsätta berätta om mina små äventyr även om det bara är mamma som läser! 😉

  4. Karin

    Hej Jochen.
    En reflexion lte sent på vandringssäsongen :).
    Nej..vi fascineras inte ”alla” av de som gör pretationer, flera efter varandra. Inte i bemärkelsen imponeras. Jag bryr mig helt enkelt inte. Jag tycker det är helt ointressant med pilgrimsvandringar, tävlingar, målsättningar. Men jag resoekterar att andra imponeras av detta. Tex media som görna följer personer som gör sk utmaningar.

    Jag är fullständigt nöjd med att bara vandra, helst i blandad natur, landsbygd och kulturlandskap. Och med en kompis att surra med, en fika i ryggan och kanske lära känna några nya fascinerande personer utefter leden. Men, jag håller med mycket i ditt inlägg i övrigt.

    Jag ingår i ett gäng som jobbar en hel del i Norrbotten med att synliggöra vandringens möjligheter för alla. Inspirerade av Brittiska öarna och andra länder i Europa där man kan vandra mellan byar, en timme till flera dagar, gammal som ung, lokal eller turist. Det känns som om vi har bidragitvtill en ny ungänges- och friluftstrend i vår region. Ett delmål är att företag på landet, i ledens närhet ska kunna få inkomster och arbetstillfällen pga vandrarnas behov. Vi är på g!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *