Dag 1: Selånger – Matfors

Första steget på den långa vandringen. Nu har vi tagit oss igenom The Baptism of Fire som de kallar prövningar i England. Idag har varit en emotionellt krävande dag. Vi har välkomnats varmt till leden av många öppna hjärtan som gett oss mat och kaffe eller bara en liten pratstund. Jag är överväldigad av de möten som vi haft längs med leden idag. Från en väldigt hjälpsam busschafför som såg till att vi gick av bussen på rätt ställe, till Helene med kollegor på pastorsexpeditionen vid Selånger Kyrka som såg till att vi fick med oss bakgrundshistoria om leden och några tankar att fundera på nu när vi ger oss av på denna långa färd.

FB_IMG_1471650679459

Helene pratade om att pilgrimsvandringen dels är en fysisk resa, en resa vi geografiskt och fysiskt tar oss igenom och dels att det är en inre resa med vad som händer på insidan. Jag tänker att allt verkligen ställs på sin spets här ute på leden. Vi kommer vara upptagna med att bry oss om basala saker som sömn, mat och förflyttningen. Det som är mer eller mindre sekundärt till vardags kommer vara avgörande under den närmsta månaden. Och vi kommer behöva lösa alla tänkbara sorters oväntade problem och frågeställningar.

FB_IMG_1471650674439

Första stämpeln i pilgrimmspasset. Under vägen håller vi utkik efter röda postlådor eller stämplar via boenden och kyrkor längs med vägen. Selångers stämpel har ett ankare på sigillet och jag tror det står för hopp, något som jag gärna också tolkar som tillit eller att förlita sig på den egna förmågan, godheten i mötena längs med vägen och att vi kan bäras i tryggheten av vetskapen i att vad som än händer så ordnar det sig.

FB_IMG_1471650662228

Detta är den gamla kyrkoruinen som för många år sedan stod vid havet. Det var härifrån St Olav startade sin färd med syfte att ena Norge under kristendomen. Nära den gamla kyrkoruinen kommer det öppna ett pilgrimscentrum inom kort med utställningar och café som mötesplats för pilgrimmer.

FB_IMG_1471650651837

Här startar leden. Vid kyrkoruinen finns första ledmarkeringen och här går man förbi kyrkogården och den nya Selånger kyrkan (från ca 1700-talet). Vi stannade snabbt för att kika in i den vita kyrkan när vi passerade. Här kom vi att möta alla livets kontraster. Vår förväntan och uppfylldhet av att vara en del av kulturhistorian och världsalltet vid starten av våran färd samtidigt som vi hamnade i avslutet av någon annans färd. Kontraster.

FB_IMG_1471650639643

FB_IMG_1471650633595

Regnet bokstavlugen hällde ner över oss och när kartbladen var så blöta att de var mest dugliga som papir mache bestämde vi oss för att söka skydd vid en trädgård med partytält som brukade vara sommarkaffe. När vi som bäst startat med att byta jackor, leta varma tröjor och dricka vatten kom 15-åriga Selina ut för att välkomna oss. Hon driver cafét Valla Villerkulla som ett projekt för Unga Entreprenörer och hon välkomnade oss varmt med fika och kaffe fastän vi kom en hel dag innan helgkaffet egentligen skulle serveras. Vi satt länge och pratade och för att vara ärlig så hade vi det alldelles för bra när vi satt där och pratade både torra, varma och mätta.

FB_IMG_1471650626054

Nästa möte kom direkt ute på vägen medan vi hajkade vidare med all utrustning vid vägkanten. Då körde Tommy förbi oss ich bjöd med öppet hjärta in oss till kaffe i hans hus åtta kilometer senare. Uppslukade av ännu en trailangel gick vi med easka steg framåt längs med jordbrukslandskapet och grusvägarna i skogen. Framme bjöds vi på smörgås och kaffe. Och snart vandrade två till pilgrimmer in. Årets 100ade pilgrim. Tommy berättade att för tre år sedan var det inte mer än 14 om året som vandrade och han håller sin dörr öppen för alla pilgrimmer som vill stanna och prata en stund. Fantastiskt hjärtligt initiativ och det fyllde mig med stor glädje att mötas med sådan hemkänsla längs med vägen.

FB_IMG_1471650611823

FB_IMG_1471650605264

Vägen fortsatte att snirkla sig fram. Vi pratade flera gånger om hur välmarkerad leden var och eftersom kartbladet för dagen mer eller mindre gjort sitt vandrade vi helt och hållet med hjälp av skyltar och markeringar med St Olavs sigill. Målet för dagen var Kvällssjön utanför Matförs och vi var bubbligt babbliga och hungriga när vi kom in i Matfors efter en händelserik dag. Av någon anledning missade vi en skylt med pilar i centrala Matfors och vi gick åt helt fel håll. När klockan var närmare 21 insåg vi det stora misstaget och letade fram på Google maps att det var över en timmes promenad tillbaka längs med vägen innan vi skulle komma till kvällens mål istället för de 10 minuter som vi trodde att vi hade. Min värsta mardröm är att vi ska tappa bort oss. Både hag och Leanne har preppat med kartkurser inför den här resan. Nu fick vi lära oss den hårda vägen att det underlättar bavigeringsmöjligheterna att faktiskt ta ut kartan från ryggsäcken och titta på den då och då. Det går lätt att prata bort en sväng. När vi ÄNTLIGEN fick träffa kvällens värdinna Rania mötte hon oss med en stor kram och hemmagjorda chokladkakor. Och jag blev helt starstruck av att få träffa Rania som jag följt via sociala medier i år och se hennes underbara hus precis vid sjön. På kvällen åt vi de mest magiska vegetariska hamburgarna, drack älgörtssaft och pratade om allt och inget till sent på kvällen. Innan sängdags tejpade vi allas fötter, filade bort de sista hårda valkarna under fötterna och gjorde några snabba yogaövningar för att tänja ut kroppen. Nu är vi redo för att fortsätta hajken. Att få sova nedbäddad i Ranias soffa, klappa 8 dagar gamla kattungar och äta så god mat gav verkligen energi tillbaka efter en utmanande pannbensvandring under slutet av dagen. Imorgon har alla blöta saker torkat. Vi ska dricka nybryggt kaffe och sedan ger vi oss alla tre av mot nästa etapp utan St Olavsleden.

Dagens insikt: No man is an island. Hapiness is only real when shared. Jag är så otroligt tacksam för de möten vi haft idag. Vägen har redan fört med sig spännande möten som är långt utöver vad jag förväntat mig. Vi har fått glada hejarop och hjälpsamt bemötande från tidig morgon till sen kväll. Något att hålla fast vid även hemma. Att hjälpa andra. Dela. Möta där ni är just nu. Ha öppet hjärta och tillit till det gida. Inte minst att det är små saker som ett enkelt hej och leende som kan göra någon annans dag.

Dagens bästa friluftspryl: Regnponchon har räddat mig på så många sätt idag. Den skyddar ryggsäcken från att bli blöt. Den skuddar mig från att bli blöt. Den skyddar kameran ftån att bli blöt. Och inte minst är den det perfekta insynsskyddet för tätortsnära och bilvägsnära kisdpauser. Multifunktionella plagg is the shit. Har också haft stor nytta av mina Haglöfsregnkläder som ligger väldigt lättåtkomligt tack vare att de blir små nog att få plats i ytterfickan på ryggsäcken.

Kommentarer

  1. Margareta Wänglund

    Tack för fint skriven blogg ! Härligt att få följa med er på färden. Ni kommer att få njuta av fina vandringsetapper. Stort Lycka till./ vandrings kram från Margareta i Ljungaverk

  2. Josefin

    Den här vandringen ser jag fram emot att följa! Har planerat att gå den själv, men dela upp den lite. Bor ju i Sundsvall, så det är ju inte så svårt att börja gå. 🙂
    Synd att eran tur började med regn, men hoppas på fint väder framöver!

  3. Petra

    Åh, Matfors. Där bodde min farmor. Jag har fortfarande släkt där.
    Jag skulle gärna vilja vandra. Tror jag får börja följa denna bloggen för tips om jag kommer iväg nångång.
    Ha en fin tisdag.
    Kram Petra

  4. Men åh då gick ni förbi mitt bardomshem i Matfors eller ja Bjässhammaren som det heter, som ligger strax innan man kommer till Matfors. Leden går precis utanför min mammas hus och jag har sett folk vandra förbi i många år men det är inte förrän nu i vuxen ålder som det slår mig att jag som gillar att vandra inte behöver resa långt för att göra det. Så kul att se sina hemtrakter som man tar för givet ur någon annans ögon.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *