Dag 12: Burgos – Hornillos (It’s getting hot)

Idag gick vi lite kortare för att ha en välbehövlig vilodag efter flera långa vandringsdagar i sträck tidigare i veckan.

Nu har kroppen kommit in i nya vanor. Det känns som att nya muskler har kommit på plats för benen är starka, blåsorna har torkat och byxorna sitter lite lösare i midjan.

Idag fick jag frågan om jag verkligen tycker Caminon är vandring. För det är ju inga berg? Så då kan det vll för herre fridens namn inte handla om att vandra. Jaha. Ja, det är ju också en åsikt tänkte jag i bästa camino-vis och vandrade vidare.

Nu börjar dagar och timmar flyta ihop med varandra. Jag minns inte längre vilken dag i veckan det är utan jag knallar på med samma rutiner dag efter dag. Om det är tisdag eller lördag är sak detsamma. Saker får ta den tid de behöver ta. Jag tittar aldrig på klockan mer än att jag ställer den på morgonen för att vakna i tid.

Det har livit ett mer steppliknande klimat med trettio graders värme, sol, ingen skugga och ingen vind, inget regn. Nu behöver vi vara uppe tidigt och gå innan det blir för varmt.

Idag gick jag nästan 7 kilometer utan varken skugga eller någonstans att kissa. Det fanns inte ett kissträd i sikte. Nu är det stor risk både att bli överhettad eller få vätskebrist. Alltså – man saknar inte träden förrän de är borta. Kissträd – kom tillbaka!!!

Härberget inatt var komunalt och hade 140 platser, bara 100 meter från katedralen. Från fönstret i rummet såg jag fyra par komma ut nygifta på trappan. Ikväll är kontrasterna desto större. Här finns bara 100 personer i hela byn, en jätteliten restaurang och en annu mindre butik med det absolut nödvändigaste för att laga en egen middag.

Rummet delas med ett medelålders tyskt par som inte talar ett ord engelska. Så nu sitter vi här i tystnad och har hela eftermiddagen att göra precis ingenting.

Det lilla härberget marknadsförde att de hade pool-faciliteter men när jag kom ut på baksidan av huset överraskades jag av en blå barnpool som inte såg ut att ha blivit rengjord de senaste månaderna. Det duger iallafall till fotbad, men att simma är fyskiskt omöjligt.

I huset bor också en stor grupp spanjorer. Vi lagade till middagen vid fem på eftermiddagen och de vid 20.30 – vi har verkligen olika matrutiner. En av spanjorerna sjunger vackra sångsnuttar medan han tillagar maten och gruppen strålar bra stämning – det märks fastän jag inte förstår ett ord utav vad de säger till varandra.

Nu när jag bor på ett ställe där ingen annan kan engelska, eller svenska för den delen, så förstår jag för första gången hur viktig gemenskapen är för upplevelsen av den här vandringen. Jag sitter ensam vid ett bord i matsalen . Det tyska paret sitter i en varsin sida av en stor skinnsoffa utan att prata med varandra och utan att titta på TV. De bara sitter där. Tysta. I köket pratar spanjorerna högljutt och intensivt med varandra. De skär grönsaker och pratar i munnen på varandra. Jag sitter mitt emellan tystnaden i Tv-soffan och kaoset i köket och observerar. Kontraster. Vägen har hitintills handlat så mycket om just det gemensama. Tillsamansheten.

Redan första natten sattes intentionerna för resten av resan och efter det fortsatte det i samma gemensamma omtänksamma stil. Långbord med mat tillsammans. Skala potatis tillsammans. Sova i stora sovsalar tillsammans. Nu har jag tappat momentum, saknar samanhanget – de där samtalen och fixandet som får tiden att gå fort, de där mötena med adra som ger mening. Att själv bidra till helheten. Att bli lyssnad på och att lyssna. Inget 5-stjärnigt hotell i världen skulle få mig att vilja lägga in mig en natt där i rena, manglade lakan. För där är man ensam och själv, allt på samma gång. Och kanske är det något jag ska tänka på när jag kommer hem – att aldrig låta bli att bjuda hem gäster för att det är lite ostädat hemma – det är ju gemenskapen som är det viktiga. Tål att tänkas på.

INSIKTER Idag har jag gått och funderat på det här med att pilgrimsvandra själv eller tillsammans med andra. De som kommer själva till leden skapar grupperingar fort där de följs åt, bestämmer härbergen tillsammans i förväg och delar middagar. Och faktum är ju att det inte går att vara själv längs med leden. Det är alltid andra vandrare inom hör och synhåll. Sedan kan man ju såklart välja hur mycket man vill interagera med andra. Jag såg ett par som gick hand i hand hela dagen. Andra går själva och möter upp varandra på kvällen. Vissa går med musik i öronen. Andra går i grupp och pratar högljutt. Vissa går i grupp och är knäpptysta.

Inga rätt och fel – bara olika beroende på vad situationen och dagen kräver. Det är lätt att göra vänner här längs med leden. Eller ja, det är enkelt tills wifi-barerna kommer för då försjunker alla in i sina telefoner. Då finns det ingenting annat som gäller. Och jag kan erkänna själv att jag inte visste riktigt vad jag skulle göra ikväll när det var så mycket tid att slå ihjäl efter att matlagning, dusch och andra kvällbestyren var avklarade. Så jag knappade in wifikoden från boendet, men snart insåg jag hur otroligt oviktigt allt känndes. Det finns inget viktigt som händer hemma. De samanhang jag är i hemma spelar ingen roll här. De är inte väsentliga för nästa dags vandring. Jag stänger av mobilen igen, sätter den på flightmode. Låter inga notifieringar störa. Nu är det jag och leden.

Vandringsbubblan där jag vill stanna kvar.

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *