Dag 13: Hornillos – Eremita de san Nicolas

Idag blev en lång vandringsdag. Riktigt lång vandringsdag.

Dagen började med vandring i rask takt i ungefär en och en halv mil innan värmen kom och takten avtog avsevärt. Under dagen idag passerade vi flera små byar, gemytliga och trivsamma med bra stämning. Jag stannade till i en utav byarna med kullerstensbelagda gator och sandfärgade hus och köpte med mig ett par stora smörgåsar som jag packade ned i ryggsäcken.

On the top of the world

Efter att ha skämts bort med snäll vandringsväg på förmiddagen kom på eftermiddagen riktigt rejäla uppförsbackar, det var både tungt och krävande. Halvvägs upp på ett utav bergen  var ett kors rest till minne av en avliden pilgrim. Vila i frid.

På toppen ställde jag mig och tittade tillbaka mot den väg som jag vandrat hela dagen och såg byn där vi startade på morgonen som en avlägsen prick. Många, många mil kunde jag se över landskapet omkring mig.

Det ger sådan distans till vandringen. Kan det verkligen stämma att jag har vandrat så långt?

Det är så vårt att förstå.

Vad är det jag har startat? Har mina fötter gått all den här vägen? I den varma solens sken finns tankarna bara här och nu. Steg för steg. By för by. Jag behandlar kroppen så snällt jag bara kan. Kroppen har accepterat och antagit det här stora äventyret och anpassat sig efter de många och långa dagarna med vandring, och det allra minsta jag kan göra i gengäld är att tanka den med bra saker. Ny energi, masssage och snälla tankar.

Snabba vändningar…

Men hur mycket snälla tankar jag än försöker tänka så är idag första gången jag grinat av trötthet.

För på eftermiddagen visade det sig att det blev allt längre mellan städerna och när vi kommit sisådär 31 kilometer utan minsta tecken på att en stad skulle finnas inom synhåll så brast det för mig och jag fastnade i en sådan där otäck känsla av att jag inte skulle orka ta ett enda steg till.

Tårarna började sippra under solglasögonen och ned för kinderna. Så jag satte mig en stund vid vägkanten. Insåg såklart snart att jag inte skulle ha särskillt många alternativ än att fortsätta gå ett steg i taget. Och kände de onda, onda fötterna som tog små, små steg frammåt. Kämpade mot ett mål som kunde komma om några kilometer eller många kilometer.

Runt en krök någon halvannan kilometer senare skymtade en stenbro i det torra landskapet och snart gick vi förbi ett gammalt sjukhus för pilgrimmer. Lättad av att hitta skugga och någonstans att vila lite gick jag in på det gamla sjukhuset och träffade tre glada italienare som berättade att de restaurerat den gamla byggnaden under många år och nu erbjöd den som härberge till pilgrimmer som vill övernatta.

Det finns tio bäddar i den gamla byggnaden och vid ett långbord i mitten utav salen finns ett långbord där alla samlas tillsammans för att äta middag på kvällen och frukost på morgonen.

En verklig oas att komma fram till. Känslan av att vara omfamnad av en familj. Komma hem. Sitta i lugn och ro. Landa. Inte kämpa mer. Bara vara.

Eftersom vi är mitt ute på en åker så finns ingen el och när solen går ned så är det bara stearinljus som lyser upp runt bordet. Men inna mörkret kom samlades alla tillsammans med de tre italienska prästerna för en fotbadsritual. I ändan av den medeltida bygganden som inte hade sängar fanns ett litet altare och där sattes en stol ut till varje pilgrim. Stolarna bildade en halvcirkel. Senare den kvällen så badade prästen våra fötter och pussade den ena. För välgång och lycka.

De italienska männen som har hand om hospitalet är varma människor. Vi kommunicerar på en vild blandning av italienska, engelska, spanska och svenska.  De kokar hemlagad italiensk pastasås i timmar medan vi som checkat in här för natten är ute i eftermiddagssolen. Någon läser på stentrappan. En annan utför stilla yogaövningar på en luggsliten matta. Nån planerar morgondagens rutt med hjälp av en tjock guidebok. Och någon sover middag. Jag tvättar upp dagens kläder i ett stenhandfatt med solljummet vatten och hänger sedan upp tvätten att torka i den milda brisen.Sedan sätter jag mig ned, lutad mot den tjocka stenväggen och skriver ned dagens tankar i min lilla svarta skrivbok.

Det här var det bästa som kunnat hända. En liten, gemytlig tillflyktsort. Hjärtligt. Välkommnande. Jag känner på mig att ikväll inte kommer vara lik någon annan kväll på leden. I livet. Här finns tystnaden. Alla pysslar med sitt men vi är ändå tillsammans. Vandringsleden går förbi precis bredvid där jag sitter och jag hejar glatt på de vandrare som går förbi. Det är ont om vatten här ute. Så dushen idag blev hänsynsfullt snabb. De andra som bor här inatt kommer från hela världen. Nya Zeeland. Belgien. Italien. Tyskland.

Idag mötte jag ett par som som letade boende i den lilla staden där vi var ungefär vid lunchtid. Det fanns ett enda ledigt stäle, men de vägrade checka in där för att det var smutsigt. Sådana kontraster. Kommercialiseringen som kommer med lyxboenden som finns på vissa av städerna för att möta det önskemålet versus det här storslaget unika once in a lifetime boendet jag hamnat på nu. Det glädjer mig i hjärtat att hospitalet kunnat restaurerats och får leva kvar tack vare donationer. Men jag förfäras också vad som händer när en led blir för populär. Hur lätt marknadsintressen kan komma att förändra själen på leden. Det visar sig också genom reklamskyltar som sätts upp längs med leden. ”Här får du finast boende”, ”inklusive fotmassage”, ” Inklusive wifi”, ”inklusive rena lakan”, ”extrapris på kängor”. *Ta i trä* att det inte går för långt åt det hållet utan att de här mysiga platserna får fortsätta finnas. Med givmildhet och hjärtligheten. Må det finnas plats till alla. Långsamvandrare. Snabbvandrare. Tystvandrare. Ensamvandrare. Lyxvandrare. (to be contuinued…)

Kommentarer

  1. Inger jacklin

    Tack för den fina beskrivningen. Känner igen mig o varför stannade inte jag där? Varför skulle vi först upp för berget o sedan ner. Jo för det var en upplevelse båda att blicka framåt o bakåt. Fortsatt bon camino😎🇸🇪💕

  2. Måste först och främst säga att din sajt är så himla hemtrevlig och fin! VIlket jobb!

    Läser med spänning dina inlägg om denna vandring, jag är sugen på den eller något liknande framöver. Du är en himla grym skribent!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *