Dag 14: Eremita de san Nicolas – Villa Lcazar de Singa (Prästens oväntade Pussritual)

Kvällen igår var magisk.

Medan vi vandrare satt under träden utanför det gamla sjukhuset. Jag halvsov och de andra satt och läste – och så kom doften av italienarnas pastasås med tomater, lök och vitlök utsippandes. På avstånd svajade ängarnas strån. Före middagen samlade hospitallierosarna ihop oss pilgrimmer. De var ombytta till mörka rockar. Och vi satte oss på stolar framme vid altaret. Prästen sköljde fötterna på var och en, med hjälp av ett litet kar i silver. Sedan torkades foten med en handduk av en annan i sällskapet och sedan fick den högra foten en stilla puss, en ritual för att foten ska orka gå hela vägen till Santiago med välgång och bibehållen hälsa.

När det blev kväll samlades vi alla runt det långa bordet och åt sallad, pasta med den ljuuuvligaste tomatsåsen, ost och korv. Vi tände kandelabrar med stearinljus och i takt med att mörkret föll på kvällen så var det de enda ljsukällorna vi hade. Ingen elektricitet fanns alls i byggnaden. Vi satt där många timmar och skrattade och pratade tillsammans. En utav italienarna berättade om hospitalets historia och den lilla byn som en gång i tiden var en viktigpunkt för att skilja regionerna åt. Under många, många år har krig härjat gränsen och därför öppnades fältsjukhuset. Först 2009 restaurerades det till att bli härärge till pilgrimmer. Prästen visade stora böcker där alla som sovit över i byggnaden skrivit upp sig.

På natten lyste fullmånen upp hela landskapet. Vid tre eller fyra vaknade jag och tassade ut i natten för att bara titta på ängarna och den gamla stenbron i dunklet. Sedan somnade jag gott om. Hjärtevarm, det sista jag kommer ihåg att jag tänkte var att ”det här är den riktiga caminon”.

På morgonen, efter en enkel gemensam frukost, vinkade prästerna av oss allihopa från stentrappen på ”uppfarten” till sjukhuset. Idag var det över 30 grader varmt och vi gick över 30 kilometer långt. Morgonen följdes jag åt tillsammans med en trevlig Nya Zeeländsk kvinna. Hon jobbade som guide hemma och frilufsade i bergen där tillsammans med turistgrupper. Hon höll snabba 7 kilometer i timmen på sin vandring, var nästan två meter lång och bara muskler. Jag pinnade på i min snabbaste takt och hon hade stros-sam lunk någon timme innan hon ångade iväg som en avlöning.

Dagen idag var tung. Jag gick och gnällde. Hörde mig själv vara aldelles outhärdlig. Jag kände mig trött. Varm. Håglös. Seg. Sen efter några timmar gick det (TACK OCH LOV) över. Innan lunchen stannade jag och lade mig ned på en bänk och sov. Helt raklång. Helt utmattad. Det var som att något släppte.

Idag gick värden till stor del över fält och det fanns för första gången inte så många ställen att handla mat på. Hade tur och hittade lunch i en liten butik som jag tog med i ryggsäcken och satte mig och åt på en stenbro. Det blev baguette med olivolja och chorizzo. Det var varmt och svårt att hitta skugga.

Hela kvällen har jag också varit trött. Efter dushen lade jag mig och vilade på min säng och bara stirrade framför mig. Helt tom. Kvällens boende är ett ”Casa Rural”, det är som ett vandrarhemshärberge som ligger vägg i vägg med en bar. Först blev jag jätteglad för den fina, lilla och mysiga baren. Sen beställde jag och ångrade mig. Apelsinjouicen var god och hade faktiskt nypressade apelsiner osm ingrediens. Men sedan beställde jag in chorizo som kom in dryyypandes av olja och fett så hårdstekta att de skule stutsat på en välbäddad säng om jag hade kastat dem.

Nu funderar jag mycket under dagarna. Hur det kommer vara att komma hem igen. Inte hemlängtan. Bara tankar om vad jag saknar och vad jag inte saknar. Vad jag behöver mer utav och vad jag behöver mindre utav. Jag önskar mig lite kyligare dagar för att kunna klarna i skallen. Hela jag är överhettad. Och jag tänker att min kropp behöver få vila mer. Att det får bli några kortare vandringsdagar nu.

Annars har inga speciella insikter kommit till mig de senaste dagarna. Jag känner mig stark nu efter två veckor på leden. Jag orkar mer än jag kunnat ana. Och jag funderar på det här med hur ofta i livet vi har en falsk trygghet, vi klammrar fast vid objekt som inte är förankrade och tror att vi är trygga istället för att släppa taget och hitta sin egen fasta förankring oberoende av andra. Det är svårt. Men det är dags att våga släppa taget. Blicka frammåt. Lämna det sjunkande skeppet och ro iland. Lyssna på viskningarna. Följa hjärtat ett steg i taget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *