Dag 2: St Jean Pied de Port – Roncavalles (Över pyrineerna och ett dödsfall på leden)

Första vandringsdagen längs med El Camino de Santiago, 800 kilometer vandring från St Jean Pied de Port till Santiago de Compostella. Nu publicerar jag dagböckerna från 2014.

Vid middagen på härbärget kvällen innan satt jag bredvid en man från England. Han berättade att han hade fått en syn medan han vandrade i en nedförsbacke. Hans tår slog emot insidan på kängan och han hade så stark smärta att han bad till gud. En röst sa då till honom att om han tillber djävulen så ska han bli fri från smärta. Nu hade han bestämt sig för att vandra 800 kilometer med ett 3 meter högt och 11 kilo tungt träkors på axeln.

Vandringsdagen startade med en stor frukost tillsammans med de andra på alberguet. Juice, smörgåsar, kaffe, marmelad, nutella och musli.

Första dagen finns det två vägar att välja mellan. Den ena innebär tvär vandring upp för ett berg och den andra innebär en liten omväg, men betydligt snällare väg runt berget. Den branta vägen har 1300 meter höjdskillnad och efter lite velande på morgonen blev det den branta vägen. På väg ut från staden stack jag in huvudet till ingången på en liten kyrka och möttes utav ett hav av tända ljus. Så där blev jag ståendes, tittandes på den fina symboliken i att tända ett ljus för den här dagen. Första dagen på leden. Första dagen på färden. Färden jag faktiskt inte vet vad den kommer föra med sig. Vilka människor jag kommer att möta, vart jag ska bo om kvällarna eller vilken natur jag kommer vandra genom.

Himlen tävktes av dramatiska gråa moln, det regnade lite till och från under dagen. Jag och mannen med träkorset gick sicksak om varandra hela dagen. Sakta, sakta och steg för steg verkade vi hålla samma medeltempo. Vi lämnade staden och nådde snart till grönklädda kullar får.

Efter några timmar nådde jag fram till Orisson, ett litet hotell och restaurang som är den sista anhalten på den franska sidan innan man går över berget och gränsen till Spanien. Till en början hade jag tänkt att detta skulle vara en nog färd för första dagen, en bra uppvärmning. Men det hade gått överraskande lätt att komma dit och det blev ett bra ställe för lunch. Soppa med bröd.

Dagen bjöd på vackra vyer när solen sprack genom molntäcket. Då gick det att se milsvider av dalar, berg och små byar.   Under vägen pratade jag med andra vandrare.

En lärarinna från texas tipsade om att hon alltid lärde sina studenter att gå sakta uppför och ta fart nedför och sedan gå hur man nu vill på raksträckorna. Enkla men kloka råd. Kroppen går i den takt kroppen går. Och själv vandrar jag sakta, sakta. Vissa pilgrimmer lägger vikt vid farten, prestationen. Jag känner att de dömmer. Men just det här är så viktigt att släppa taget om. Att inte sträva efter att komma fram först, räkna kilometer eller skynda på fortare än kroppen vill. Kroppen talar om sina behov och kroppen går i den takt den behöver.

Långa stunder under dagen har jag vandrat helt i tystnad. På eftermiddagen stannade jag på en kulle, bredde ut min stora sjal och lade mig ned med värmejackan som kudde och sov en halvtimme. Hittade nya krafter.

På himlen cirkulerade stora fåglar ovanför huvudet, en glad österrikare berättade att det var en mycket ovanlig typ av fågel som det bara finns 800 stycken av.

Längs med vägen passerade jag stenrösen där vandrare stannar till för att hedra någon eller något. Man lämnar någon sorts offer till anledningen att man vandrar – en annan pilgrim berättade att det är en ritual som vissa gör längs med vägen. Det kunde vara att lämna ett kort, ett band eller något som man tagit med sig hemifrån.

Passerar gränsen mot Spanien

Jag ser alltid framför mig hur gränser mellan länder ska vara stora och pampiga. Murar eller  kanske trumpetfanfarer. Men här var det enkel skyltning enda tecknet på förändring. Många vandrare börjar på den spanska sidan för att slippa de stora höjdskillanderna som är under första dagens vandring. På andra sidan berget mötte jag för första gången de mer turistiga vandrarna, de som bryr sig mycket om wifi, ringer långa telefonsamtal hem på kvällen och låter mycket. De som pratar hela tiden och väsnas. Min telefon vägrade koppla upp sig mot härbergets WiFi när jag kom fram och det gjorde mig mer glad än bekymrad. Vad spelar det för roll? Redan efter en dag hade jag blivit kär i bubblan och ville fortsätta stanna kvar där. Ha något för mig själv. Vara för mig själv. Själv med min stora vandrarfamilj. Själv med naturen och själv med mig själv.

Framme i Roncavalles

Jag var näst sist på plats i härbärget på kvällen. Det innebär att man får sova i källaren. Roncavalles har över 100 bäddar i salar, 16 stycken i varje avdelning och 20 centimeter till nästa sänggranne. Man lär sig snabbt att umgås med andra människor längs med leden. Kvinnor och män sover i samma sovsalar, man byter om tillsammans och dagens använda men nytvättade kläder hänger på tork på sängkanten eller ute i trädgården. Jag kände direkt att de jag mötte var väldigt vänliga – mer känslan av en stor familj än ett gäng främlingar. Man ger tips till varandra om bästa frukoststället till dagen efter, vart de bästa stoppen finns och hur man tvättar smartast med hjälp av faciliteterna på övernattningsstället.

På kvällen hamnade jag vid samma bord som korsbäraren, och han reflekterade över att det är skillnad mellan pilgrimmer som vandrar av religiösa skäl och andra. De religiösa pilgrimmerna är mer tillfreds, glada och förväntansfulla medan andra grupper istället ofta bär på en sorg, de är ledsna och har någonting tungt som de vill släppa under vandringen. Många grät under middagen kvällen före när de skulle berätta om anlendingen till att de vandrar denna vägen. Vid middagen berättade en av kvinnorna runt bordet att en man hade dött längs med leden idag. Han hade vandrat den långa vägen runt berget och drabbats av en hjärtattack. Slutet på ett äventyr i början av ett äventyr.

Lampan ska vara släckt klockan 22.00 och det ska vara tyst i sovsalarna. Duscha, tvätta, äta, sova. Det är kvällsrutinerna här på leden. Och redan på kvällen förbereder jag inför morgondagen. Hänger fram kläder, packar väskan och fyller på vattenflaskan med färskt vatten. Från att klockan ringer vid sju kommer jag kunna vara igång på 15 minuter ute på leden. Det är vitkigt, absolut superviktigt att inte störa andra sovande pilgrimmer på morgonen för det finns möjlighet att vara kvar till 08.00 innan pilgrimmerna kastas ut.

INSIKTER

  • Det är inte vägen som är viktigast utan mötet med människorna. Att ta del av och lyssna på deras historia oavsett om och hur den berör mig.
  • Ingen bryr sig om klädesmärken eller stinkande fötter. Det är människan som är i centrum.
  • Vi är en familj längs med vägen. Man erbjuder sin nedpackade choklad om någon ser trött ut, eller hjälper till att översätta ett samtal om det finns möjlighet.

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *