Dag 3: Roncevalles – Zubiri (Kall dusch och fåfänga medvandrare)

Följ med på min 800 kilometer långa vandring längs med El Camino de Santiago. Nu publicerar jag dagböckerna från 2014 här på bloggen. Andra vandringsdagen på väg till Santiago de Compostella.

Första rasten för dagen blev på ett mysigt litet spanskt café som lockade till sig vandrare från leden. Jag gick in för att köpa te och potatisomellet, blev serverad det hela på TRE fat och lyckades fastna på nått vis med armen i dörren på vägen ut så att alltsammans åkte i marken, det blev en stor scen när andra vandrare kom för att hjälpa mig plcoka upp skärvorna från marken och en hund kom för att hjälpa mig äta upp omelletten från marken. Hjälpsamt och kaosigt och fortfarande lika hungrig. Gick tillbaka och köpte en crossiant istället och satte mig tillsammans med korsbäraren och hans fru.

Förlovning och pinnhedring längs med leden

Vandringen fortsatte genom skogsterräng. Jag satt och kissade vid leden precis mittemot där ett par förlovade sig. Så där satt jag i full action och funderade lite på det här med livets komplexitet. Senare under dagen gick jag förbi en stor hög med pinnar. Pilgrimmer som vandrade förbi uppmanades att lägga en pinne i högen för att hedra en stupad Japansk pilgrim som ”gick vidare” på leden 2002. Fint sätt att hedra hans minne.

Under dagen slog jag följe med en tysk och en engelsk kvinna. De skulle vandar ungefär en vecka var och hadde hållt ihop sedan de mötte varandra första kvällen.

Eftermiddagsfika.

Vending Machine – FYND.

Gammal skolbyggnad i Zubiri

Jag letar efter tystnaden och försöker tillbringa så lite tid som möjligt i de brusiga miljöerna där alla pilgrimmer samlas för att äta på kvällen. Bruset stör mig, det gör att jag stänger av helt för det känns överväldigande.

-Har du en hårtork? frågar en ung kvinna mig när jag kommer in i sovsalen.

Jag skakar på huvudet och försöker föreställa mig hur det skulle vara att vandra hela leden med en hårtork i ryggsäcken.

Jag som bara har med tandkräm, tandborste, tvål, handsprit och en ögonbrynspenna i min nessesär. Jag väljer att ge allt utrymme till den inre resan och enklast möjliga basbehov, som att ha torra och rena kläder.

På väg ut mot dushen, som ligger i en separat byggnad ute på skolgården, möter jag en annan kvinna som ger mig en uppgiven blick och säger ”lycka till”, jag förstår först inte vad hon menar, men när jag kom in till dushutrymmet förstod jag snart varför jag behövde lyckönskningar. Det var ett trångt, litet utrymme med fem dushar och en smal bänk att lägga saker på. Jag staplade upp mina rena kläder och dushhandduken på bänken, klev in i dushen för att tvätta håret och drabbades av en köldchock. Bara kallt vatten. Fan. Fan. Jag sköljde av mig snabbare än snabbast för att komma ut igen bara för att se att alla mina kläder ramlat ned från bänken ned på det kalla, våta golvet. Iklädd de våta kläderna sprang jag runt runt några varv på skolgården för att få upp värmen igen. Ska inte Spanien vara varmt i Maj?

Jag bev glad av att komma fram till tystnaden i kvällens härbärge. Det var en gammal skolbyggnad från andra världskriget. I och för sig en iskall före detta skolsal med galler för fönstren men det var tyst. Helt tyst. Här hittade jag ro och satte mig i sängen för att skriva kvällens dagbok, tänker igenom dagen som varit och tittar på bilder från dagen som varit. Grannarna bredvid mig lyssnar på musik, planerar morgondagen eller läser.

Då och då smäller det i den stora tunga dörren, men det är hänsynsfulla smällar och tassande fötter som värnar om stillheten här. Utanför dörren står alla kängor snyggt uppradade på stentrappan och vandringsstavar står nedstuckna i en stor butelj. Receptionisten pratar bara spanska och när jag ber om en filt skakar hon bara på huvudet.

Det kommer bli en kall natt i det råfuktiga rummet och för första gången önskar jag att jag packat ned en lätt sommarsovsäck istllet för bara ett sovsäckslakan. Dessutom är min tvätt från första natten fortfarande blöt och eftersom det är råfuktigt bde inne och ute ser jag inga störra förändirngar på den fronten. Mina kläder varierar i stadier mellan småfuktigt till helfuktigt.

Den bästa nyttan idag har jag haft av en tunn värmejacka från Norröna – den har jag haft på mig på kvällen i salen och sedan lagt över mig som en kort filt över höfterna där jag frös som mest på natten sen när jag skulle sova. Vi var 24 stycken som sov i sovsalen inatt, både koreaner, tyskar, spanjorer och engelsmän och flera utav dem somnade redan runt 20.00 tiden. Jag bröjar se mönster bland de nationaliteter vi rör oss med. Amarikanarna är högljudda och tar mycket plats. Tyskarna är ofta lite äldre och talar knacklig engelska ofta ingen alls. Det är nästan inga andra svenskar här. Engelsmännen är artiga och trevliga. Koreanerna är väldushade och luktar gott.

DAGENS INSIKT Idag slog det mig att vi aldrig pratar jobb, yrken, ekonomi eller status här på leden. Den jag vandrar med kan vara VD eller städerska. Det spelar ingen roll. Inför utmaningen och vägen vi har framför oss är vi alla lika. Tränad, otränad, rik, fattig. Lika många kilometrar och höjdmetrar väntar. Vi har det vi behöver på ryggen och i hjärtat.

Jag har pratat med vandrare idag som kämpar med sin tro eller kämpar med sig själva och anledningen som fört dem hit – ett barn som aldrig kom till världen eller nyligen genomförd skiljsmässa eller bara utmaningen av att gå långt. Samtidigt kommer det upp oväntade hinder som måste hanteras längs med vägen dessutom. En partner som går för sakta. Ett skadat knä. Att det inte gick att köpa chokladcrossianter till frukost. Det finns mycket som lockar längs med vägen – lockar vandrare att stanna i vrede, ilska, irritation eller missmod. Att prata med andra vandrare om de här sakerna som river och sliter och håller kvar när det egentligen bara är att släppa taget. Det ger perspektiv.

Vi lämnar det välkända bakom oss nu. Vi kommer längre och längre bort från allt det som varit våra liv. Jag ser nya sidor hos mig själv. Jag växer och krashar längs med varje steg på leden. Funderar på saker som Hur vi pratar med varandra? Vad vi har för outtalade och uttalade förväntningar på varandra? När vi pressar varandra att orka orka lite extra och när vi prressar varandra att årka lite för mycket? Den hårfina linjen. När säger vi saker vi inte menar i ett lite för hårt tonfall? Hur faller vi in i olika roller mot varandra? Vem orkar skoja sista biten i uppförsbacken? Vem är tålmodig och vem är impulsiv?

Kommentarer

  1. Lena - gott för själen

    Så tänkvärt. Jag blir mer och mer sugen på att göra pilgrimsvandringen just där. Kan tänka mig att det är oerhört omvälvande!

    Kram Lena

  2. Spännande att läsa om vandringen! Hårtork!? Haha, jag äger inte ens någon … 😉 Och kallt!? Ja, ibland tror jag att sydeuropéer fryser mer än vi svenskar. Oj vad kallt det kan vara söderöver många månader om året…! Men kallvatten i duschen är INTE kul! Hälsningar från ett lyxhotell (som vi vunnit en natt på) i Tallinn!

    1. Hahaha daaamn you!! Lyxhotell. Hahaha, jag byter snart genre till resebloggare. Hahaha. Nej jag unnar er ll lyx och njutsamhet!

      Det enda som är säkert är att vi alla har olika preferenser när vi är ute. Jag har oftast mitt hår i en slarvig tofs eller knut, hatar att ha det hängslängandes och blåsandes all over the place. Jisses alltså för att stå och toska håret och sminka sig bara för att ha svettat ner sig efter 30 minuter. Njej säger jag – men svinkul för de som kan ta snyggselfies istället för fulselfies när de vandrar – jag kommer för alltid beundra dem lite i smyg för the effort. men av bekvämlighet och tidsslöseri, ryggsäcksslöseri såå hamnar det långt ner på priolistan. Yoah!

  3. Cathrin

    Så roligt att följa dig här. Är mycket nyfiken på din utrustning, hur mycket grejer du hade med dig och vad som var lämpligt. Undrar framförallt storlek och märke på ryggsäck.

  4. Är så glad för att du delar med dig av den här vandringsdagboken! Har en dröm att en dag själv vandra caminon och det har verkligen blivit en höjdpunkt i bloglovin-flödet när dessa inlägg kommer upp 🙂

    1. Åh, tack snälla <3

      Att vandra Caminon (eller vilken annan längre led eller pilgrimsvandring mannnu föredrar) är nog en av de viktigaste och bästa presenterna man kan ge sig själv. Jag tog ut all min flextid och semester för att kunna gå. Har aldrig ångrat det en sekund.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *