Dag 7: Estrella – Sansol (Los Arcos) Vinfontän och fulla fäder

Sjunde vandringsdagen längs med El Camino de Santiago. Dagbok från 2014.

Idag gick vi 28 kilometer – benen kändes starka och skavsåren och blåsorna har slutat göra ont. Det här var den bästa vandringsdagen rent kroppsligt, det gör inte längre ont och vi kunde gå i ett stadigt tempo. Tror vi alla kännde liknande – att vi var starka nu.

Vinfontän och en ovanlig frukost

Dagen började med vinfrukost. Det finns en fontän på baksidan av en vingård som varje morgon ger ut några hundra liter vin till passerande pilgrimmer. Vi fyllde kåsorna med vin och åt våra frukosmackor i gräset.

Några timmar senare gick ett par spanska präster bakom oss på leden och sjöng, skrålade och skränade eftersom de hunnit bli riktigt fulla. De hade inte bara fyllt sina kåsor utan hela vattenflaskor med vin. När de gick förbi oss förklarade de glatt och uppspelt att de börjat dricka vid fontänen och nu hunnit få i sig två flaskor vin och en hel chorizokorv.

Längs med leden nådde vi fram till ett vägskäl. Antingen kunde man gå en kortare väg över berget eller en längre väg runt berget. Vi singlade slant till fördel för den korta men branta vägen utan möjlighet att stanna och äta på vägen över berget. Men vi gick i rask takt och belönades med makalösa yer över landskapet. När vi kom ner för berget igen gick vägen över öppna landskap och jag tackade alla heliga makter för att det var molnigt och nästan regn hängande i luften – för på en plats utan någon som helst skugga är det kvävande att gå i eftermiddagssol.

Idag mötte vi tre lösa hundar, de var snälla och väl omhändertagna vilket gjorde mötet betydligt lättare än befarat. För jag har läst om riktiga bestar som kunde gå lösa förr i tiden innan leden blev en sådan turistattraktion att de lösa hundarna städats undan.

De sista två kilometrarna fram till alberguet idag var riktigt sega, benen var stela och jag liksom rulade fram på blåsorna för att de inte skulle göra så ont igen. Jag lät de andra gå på före mig så jag kunde möta upp dem sen och gå i lugn och ro med mina strävsamma steg. Och just den där stunden med solen som färgade landskapet brinnande orange tillsammans med tystnaden, smärtan, tankarna och det nästintill allsmäktiga i att varken kunna gå tillbak eller stanna eftersom enda alternativet var att komma fram. Ingen som kunde kasta glada hejjarop för att få mig att tänka på annat än smärtan. Må det ta vilken tid det nu må ta. Ensam bland fälten. Själv i tystnaden. Fri från allt som någonsin hållt mig fast fanns det bara just där och just då.

Sansol – iskallt fotbad och pilgrimslyx

På härberget idag fanns ett iskallt fotbad ute i trädgården och dushar med krokar att hänga upp kläderna på insidan av dushdörren. Det är sådana saker som som känns som otrolig lyx nu för tiden.

Det är lustigt hur det som är små självklara saker kan betyda så mycket här ute på leden. Vädret spelar stor roll eftersom vi är utsatta för det en så stor del av dagen. Jag har lärt mig att uppskatta det enkla. Varje dag på hostellet sker en omvandling värdig Charlotte Perelli i Melodifestivalen.

Jag går från sliten och trött till fräsh, pigg och glad under loppet av den tid det tar att dusha, stretcha, massera fötterna och byta till torra, rena kläder.

Idag valde vi att äta pilgrimsmeny, en trerättermiddag med vin. I matsalen visade kyparen oss till bord om fyra och fyra och vartefter de andra pilgrimmerna blev klara med kvällsbestyren kom de ner i matsalen för att äta. Ensamma vandrare sökte flackande med blicken efter sällskap kring bordet för kvällen och när tillräckligt många genomgått samma procedur bestämde vi oss helt enkelt för att skjuta ihop borden allesammans och gjorde ett långbord som alla kunde samlas omkring. Det gav genast mycket energi till gruppen och ljudnivån blev snabbt hög.En belgisk man tog fram en följt och spelade de mest magiska melodierna för oss.

INSIKTER Kanske är jag helt från vettet som gett mig ut på den här färden. Ett jätteäventyr som jag inte har facit på, som jag inte vet om jag är utrustad för att klara. Det är så många dagar kvar att det knappt går att tänka på hur många mer steg jag har framför mig innan färden är över. Men kanske är Caminon som livet i miniatyr, människor kommer och går. Vissa gör allt för att hjälpa dig på ett osjälviskt och omhändertagande vis. Andra försvinner utan att ha lämnat avtryck. Uppgångar och nederlag. Frestelser och smådjävlar. Personer som tar sig allt för stor plats och utrymme. Sedan de som bara ger av hela sig själva – som en man jag vandrade förbi idag, han satt på toppen av berget och spelade följt. Långt bort från vägen så det var inte för att samla in pengar för att finansiera färden utan han gav stunden, konstverket, momentumet till alla som passerade inom hörhåll av de vackra böljande tonerna.

Det går inte att ha någon fasad eller mask här på vandringsleden. Det går helt enkelt inte att spela hurtigare, gladare eller piggare än vad man just precis är för tillfället. Det är rakt, ärligt och naket. Andra kommer vandra bredvid dig en stund, men det är bara du själv som tar stegen, bär bördorna. ”If there is a will there is a way” läste jag någonstans idag. Och det fastnade.

För den som verkligen vill finns ett sätt att nå målet, den som vill skapar möjligheter, fortsätter strävan framåt även om det är tungt och kanske krokigt.

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *