Kungsleden: Alesjaure – Abisko

Den fjärde dagen vandrade vi mellan Alesjaure och Abisko, det betyder att vi genomförde den längsta sammanhängande etappen, 35 kilometer lång. Vi vandrade på ren motivation och envishet för att nå målgången i Abisko.

I Alesjaure fick vi fylla på med frystorkad mat, det är guld värt eftersom det gör att man slipper släpa onödig vikt. Jag var lycklig nog att få chokladmusli till frukost. Bättre än så kan kanske inte en frystorkad frukost bli. Det gäller att ta vara på småglädjorna.

DSC00625[1]

Morgonutsikten från tältet. Här har jag borstat tänderna. Kan du slå den utsikten?

Angeliqa Mejstedt vandrar Kungsleden under Fjällräven Classic, nu i Alesjauure med bara 3,5 kilometer kvar till målgången

Morgonen började tufft. Det var första morgonen jag vaknade och fortfarande hade ont i kroppen. De tidigare mornarna var kroppen utvilad efter en natts sömn, men inte idag. Mitt bästa knep i sådana lägen är att låta saker ta sin tid. Jag gick upp tidigt och hade gott om tid att äta frukost, plocka ihop utrustningen och dricka kaffe. Passade också på att försiktigt, försiktigt värma upp kroppen genom att gå fram och tillbaka utan packning.

Kaffe riktigt kaffe till frukost i alesjaure

Stugvärdarna på STF gör ett fantastiskt jobb. Det gick att köpa finkaffe. Få gånger har jag varit så tacksam för en varm kopp gott kaffe.

Jonna Jinton och Johan Forsberg på Alesjaure

Jonna och Johan förbereder sig inför sista dagen av vandringen. Snart lämnar vi Alesjaure.

Med 33 kilometer kvar av Kungsleden

När man fortsätter Kungsleden från Alesjaure mot Kieron går man förbi ett pass med sandstrand längs med jokken – Playa del Abiskojaure, det var en varm dag och vi passade på att stanna och bada.

Efter alesjaure kom en vacker smargadblå sjö

Vi stannade och badade i sjön, som tur var blåste det lite så de flesta knotten försvann.

Vackra sträckan mellan Alesjaure och Abisko. Det är vackert här

Vädret ändrar sig snabbt. Varmt, kallt, soligt, molningt. Men alltid vackert. Precis innan checkpointen vid Kieron är det en lång nedförsbacke – en riktig knee-killer och toe-masher för vandrare som börjat dra på sig skador. Backen nedåt tog kål på mina knän och vid checkpointen i Kieron var jag tvungen att fylla på med värktabletter, någonting som jag alltid undviker in i det sista. Men utsikten från toppen av backen,över skogen och jokken, var underbar. Det här var också den dagen jag var som mest hungrig, jag var alldeles föräten på den frystorkade maten så det blev mest godsaker för att fylla på med energi. Ingen vidare uppladdning för en så lång vandring.

Målgången i Abisko

Angeliqa Mejstedt och Johan Forsberg på väh mot målgången i Abisko under Fjällräven classic

Vi är nära nu, det ger så mycket extra energi att veta att målet är nära. Sista kilometerna var tuffa att vandra. Vi var alla småskadade, hade värk och var trötta.  De sista 4 kilometrarna gjorde så ont att jag fick hålla tillbaka gråten. Vi muntrade upp och peppade varandra hela vägen i mål, steg för steg. Vi diskuterade hur det skulle kännas att komma i mål – att se slutet av den 110 kilometer långa vandringen. Och vi var alla övertygade om att vi skulle gråta – av smärta och av glädje.

Angeliqa Mejstedt, Jonna Jinton och Johan Forsberg vid målgången i Abisko. Våran 110 kilometer långa vandring har nått sitt slut

Vi har klarat Fjällräven Classic – 110 kilometer av världens vackraste vandring. Vid målgången möttes vi av rungande applåder och heja-rop.  Funktionärerna vid incheckningen log och bjussade på saft. Dessutom fick vi en varsin guldmedalj och en sista stämpel i passet med en sluttid på 79 timmar och 38 minuter.

Det är svårt att beskriva känslan som kom vid målgången. Jag var så otroligt glad över att ha klarat av hela vandringen med den tunga ryggsäcken, jag var överväldigad av de nästintill osannolika vyer vi beskådat under dessa dagar, jag tänkte på hur mycket roligt vi haft under vandringen och hur tacksam jag var för att få ha genomfört denna utmaning med just Jonna och Johan, så underbart fina människor. Våra små raster när vi jämfört småblessyrer på fötterna, alla vandrare vi hejat på under vandringens gång och alla tips och trix vi diskuterat tillsammans. Jag har klarat en utmaning, en utmaning jag inte var helt förberedd på. Jag visste att det skulle bli tufft – men jag kunde aldrig ana hur tufft det skulle bli att vandra 110 kilometer på fyra dagar.

Ändå skulle jag inte tveka en sekund på att göra om detta nästa år.

Det här är lycka.

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *