Folk frågar om jag är rädd…

Jag får då och då frågan om jag är rädd för att vara ute i naturen. Björnar och vargar som ska skada mig. Att jag ska tappa bort mig och svälta ihjäl. Och jag svarar alltid NEJ jag är inte rädd ute i skogen. Jag är inte rädd i naturen. Jag är rädd när jag är i stan.  Och idag, på besök i Stockholm fick jag uppleva sådant jag är rädd för på riktigt. Människor i staden. Jag satt och fikade på ett väldigt välbesökt fik mitt i centrala Stockholm. Skojade om att ”hur kan så många sitta och fika mitt på dagen – har de inga jobb”. Jag satt lite avskilt och åt semla och hade precis fyllt på kaffe. Skulle lägga upp en bild på Instastories om min stora tekopp som jag hijackat som kaffekopp. Kul bild. Så när jag sitter där och fikar som bäst kommer två män med något skrivet på inplastade lappar. De mumlar. Pekar på lapparna. Kommer obehagligt nära. De vill ha pengar och jag skakar på huvudet. Ber dem gå. Men de kommer närmre. En från varsitt håll. Sedan går de plötsligt. Skyndar ut. Jag är lättad att de gått sin väg. Sedan upptäcker jag att telefonen är borta. Som jag satt centimeter ifrån. Plötsligt känner jag mig dum. Varför fattade jag inte. Varför var jag inte mer beredd? Sedan blev jag arg. Varför kan jag inte få sitta och fika ifred? Varför ska någon ta mina saker? Varför ska jag betala självrisk när jag inte haft råd att köpa nya jeans på två år. Och då blev jag less. Själatrött. Så jävla kämpigt. Och nu har jag fem triljarder rutor att fylla i på försäkringen. Leta kvitton. Byta lösenord. Spärra. Inte kunna instagramma. Leta ny telefon. Installera om alla appar. Hoppas att de inte använder min twitter för skumraskens. Men framför allt… Jag blev överraskad över hur fort det gick. Och det kom över mig efterråt den trängda känslan jag fick. Och hur utsatt man är när någon väl bestämt sig för att man är ett mål. Mitt på ljusa dagen. Mitt i en offentlig miljö. Bredvid andra människor. Och jag ryser inombords. Känner mig mig trängd och har nu flera timmar senare svårt att skaka av mig händelsen. Längtar mer än någonsin ut till naturen, vidderna och långt, långt bort från staden och alla människor.

Foto: Louise Forslycke Garbergs

Kommentarer

  1. Marie Olsson

    Hemskt att läsa, så jäkla fräckt att folk är såna. 🙁
    Jag känner med dig och hoppas att allt löser sig snabbt och smidigt.
    Och ja, jag känner mig också tryggare i naturen än i stan.

  2. Men fy vad otäckt, och fräckt! Hoppas det löser sig så gott det går! Håller för övrigt helt med om att naturen är inger jag är rädd för, däremot människor.

  3. Lena - gott för själen

    Näee, fy fasen vad trist! Förutom obehaget så är det ju sååå jobbigt med allt det där krånglet. Usch!

    Kram Lena

  4. Lo

    Näe, vad trist!

    Filosoferade vidare lite på om jag är rädd i naturen. Jag har befunnit mig i ordentligt bråkigt väder på vinterfjäll, i höga vågor i kajak, i höstvandringar som övergått till snöstorm…och aldrig att jag varit rädd. För på något sätt så har man hela tiden en konsekvensanalys i bakhuvudet, en plan B – men också övertygelsen om att naturen och vädret i sig inte är ond, det gäller bara att hantera det på rätt sätt.

    Däremot så är jag så in i norden mörkrädd, vilket gjort att jag inte vågar ge mig ut på soloäventyr. (och att jag aldrig går ut på STF-stugornas dass på natten, förlåt alla som tyckt att det luktat kiss vid stugknuten….). Tack och lov för att vi ändå har så ljusa nätter på sommaren…. 🙂

  5. Oh this makes me so mad, so sorry to hear this 🙁 hope it all gets sorted without too much bad feeling and effort. Stuff like this can really weigh you down. I’m afraid of both people and nature but more out of respect of nature and what it can do, people can be just plain scary! Many hugs for you <3

  6. Ida

    Jag har varit med om samma sak i Stockholm. Jag hann dock märka att min mobil var borta innan mannen lämnade bordet så jag lyckades få tillbaka den.
    Jag som alltid känt mig avslappnad i storstan tidigare känner mig nu mycket mer osäker då jag lämnar den lilla stad jag bor i.

  7. Katta Bucketlife

    Det enda jag är rädd för i skogen är tyvärr andra människor.
    Annie (Runners love) och jag råkade ut för samma sak när vi satt på Espresso House vid Hötorget. En kille kom fram, tjatade länge om att vi skulle skänka något. La sin inplastade lapp på bordet. Sen upptäckte Annie att hennes mobil var borta, hon sprang ikapp och fick tillbaks den med ett ”sorry, sorry”.

    Det är för jävligt – att människor behöver göra så och att de gör det mot andra. Och så fredagens chock. Är så djupt ledsen över det. Jag tänker att om fler vore ute i skogen och naturen och verkligen upplevde den, så skulle världen vara bättre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *