Hundliv – en riktigt skitig betraktelse

Känsliga läsare varnas. Läs vidare på egen risk. 

Alltid när kollegor transformerats från barnfria kollegor till barnhavande kollegor har jag förundrats över hur pratet kring fikabordet gradvis har förändrats. Fokus skiftar till samtalsämnen jag aldrig trode var möjliga att ha kring ett matbord. Att skaffa slädhund är ungefär precis samma sak. Allt handlar om bajs just nu. Mängd. Storlek. Konsistens. De senaste två veckorna har varit lite jobbiga. Jag och Taivek är inte riktigt överrens om det här med bajseriet. Allt började med en liten maginfluensa… En morgon vaknade jag i doftinferno och kunde inte få ihop pusselbitarna förän jag hittade Taivek där han låg och skämdes vid den håriga vardagsrumsmattan. Hundar har en inneboende reflex att kraffsa i marken efter att de gjort sitt. Jag trode länge att det var för att städa, som ett sätt att täcka över sina spår, ungefär som att spola efter att man går på toaletten. Men det handlar egentligen om att sprida sina dofter så mycket som möjligt. Alltid när vi är ute så kliver Taivek iväg en halvmeter innan han börjar sprätta. Jag vet inte vad som styr honom. Men hans förmåga att sikta är enligt instinkternas syfte urdåligt. Förutom inomhus. Där var det mitt i prick. Tiden efter den här händelsen flöt på, vår fina gråa luggiga matta åkte till kemtvätten och kom hem från kemtvätten. Magen har stabiliserat sig igen. Vi har förlåtit varandra efter Incitenten.

Hundbajs på mattan - Kemtvättsbeskrivning

Idag kom han med nästa trick i lådan. Luftbajsning. Det betyder att han satte sig väl synlig för andra hundägare i uppenbar bajsposition, sedan lämnade han ifrån sig absolut ingenting. Precis när vi började gå igen kom det varsamt fram en annan hundägare som klappade mig på axeln och frågde om jag inte ville låna en påse. Och så fick jag förklara att det bara ”såg ut” som att Taivek bajsade. Jag är ingen bajslämnargangster. För det är det mest piniga som finns – hundägare som inte tar up efter sin hund. Basta!

Kommentarer

  1. Karolina

    Ååh, vet precis hur det känns. Jag brukar ta fram påsen och demonstera att jag ”söker” bajset men sedan konstaterar tydligt så att alla ser, att inget kom bara för jag är rädd att nån ska tro att jag är en bajslämnare.Väldigt svår situation då de luftbajasar.

    1. Haha, vad skönt att det inte bara är min hund som luftbajsar. Jag höll på att sjunka genom jorden 😀 😀 Bra knep med en ordentlig, tydlig markering i form av luftbajsletning – så slipper man lätt de arga blickarna. Måste ju tänka på sitt anseende. Jag copyar den direkt!

  2. Josefin

    Jaha, då har jag lärt mig nåt nytt! Min tjej sprätter också efter att hon bajsat, och siktar nog lika dåligt som din Taivek! Men sprättas ska det göra…

    Men, vilken tog! Sätta sig och luftbajsa! Schysst av människan att erbjuda påse dock! Men som du säger, klart man plockar upp! Har hänt några gånger här hemma att vi glömt, så då har man antingen ringt sambon som fått komma ner med påse. Eller så skyndar man sig hem, (50 meter) hämtar en påse och plockar upp!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *