Instameet med Prettybackward

Första måndagen efter julledigheten vandrade jag längs med Sörmlandsleden mot Paradiset tillsammans med instagram-trendsättaren Prettybackward. Instagrampersonligheten Prettybackward på Instagram heter egentligen Anton och är en väldigt skicklig fotograf med ett personligt sätt att uttrycka sig genom sitt fotograferande. Till vardags jobbar han som journalist och fotograf, men är utbildad kläddesigner och kan allt som är värt att veta om funktion och material. Bilderna  går rakt in i mitt friluftshjärta, det finns en råhet och svärta i det tidlösa mötet med naturen på ett sätt som jag inte sett någon annan göra på samma vis. Just nu samlar Anton friluftspersonligheter till ett porträttgalleri och jag hade den stora äran att få bli porträtterad. Jag har följt Antons arbete över ett år och mitt i glädjen att bli tillfrågad om att vara med som en del i arbetet med olika friluftspersoner blev jag skitnervös. Jag låg klarvaken halva natten innan jag skulle iväg med morgontåget till Stockholm. Men det var helt i onödan för jag möttes med hjärtlig värme och hade på alla tänkbara sätt en bra dag. Jag åkte hem många timmar senare full med energi, inspiration och massor med tankar på hur jag vill utveckla det egna fotograferandet. Min absoluta favoritbild från dagen talar direkt till urhjärtat, jag sitter framför en eld och täljer, se själv resultatet via @Prettybackward bild på Instagram. Under min tid som bloggare, och för all del innan dess också, har jag haft svårt med delen att vara framför kameran. Jag trivs allra bäst bakom tangentbordet, för det är där jag gör min magi. Nu fick jag för första gången ta del av någonting annat. Fotografier i det genuint oförberedda. Verkliga ögonblicksbilder. Okonstlat. Anton har den helt fantastiska förmågan att sprida trygghet samtidigt som han ser detaljer, vinklar och scenen som om det vore det mest naturliga i hela världen.

Paradiset med Prettybackward på Sörmlandsleden

Morgontåget till Stockholm Väckarklockan ringde  04.45 för att jag skulle hinna med det tidiga morgontåget till Stockholm och sedan vidare till Tungelsta som ligger i riktning mot Västerhaninge. Natten innan jag skulle åka iväg låg jag klarvaken och sedan nervositetskissade jag hela morgonen innan jag skulle iväg till tåget. Helt i onödan för dagen blev hur bra som helst. Gör eld med eldstål Efter att ha vandrat, och bitvis vadat, över snötäckta myrar, över berg och genom buskage kom vi fram till en frusen sjö där Anton snabbt och vant byggde upp vårat läger för dagen på den frusna mossen. Kkade te på dessa Vi satt framför elden och kokade upp te på en växt jag aldrig sett förr men som gav en söt god smak. Sedan åt vi smörgåsar och grillade korv. Lunchmackor redo Anton och Helena Kalland vandrar Sörmlandsleden Med under dagen var även Antons fru Helena och deras två månader gamla bebis. Jag tycker att det var så härligt att se småbarnsföräldrar som visar vägen till tidigt friluftsliv. Paradiset - Sörmlandsleden Vi gick förbi skylten mot Paradiset. Och den fick mig att skratta till lite för jag som inte har vistats så mycket i Stockholm har alltid haft bilden av storstaden från perspektivet av Drottninggatan, Södermalm och T-centralen i rusningstid. Att få komma ut till Tungelsta, knyta på vandringskängorna och gå längs med Sörmlandsleden fick mig att verkligen förstå varför man döper en av anhalterna till Paradiset. Snöselfie Under hela dagen föll hollywoodliknande snö. Stora, runda och fluffiga snöflingor som sakta singlade ned mot marken. Jag är glad över de nya bekantskaper och nya plaster som jag har haft möjlighet att besöka tack vare Instagram. Jag lyssnar, utmanas, omvärderar och växer tack vare möten med andra frilufts-själar online och i det verkliga livet. Det är ovärderligt att hitta gemenskapen på distans i något som annars riskerar att bli en ensam längtan ut till en frihet som kanske aldrig finns mer än för korta stunder. Hus med fjällfasad Dags att åka hem. En sak jag verkligen uppskattar med att besöka nya platser är att hela kroppen blir som en målsökande robot. Jag ser detaljer, strukturer och mönster som jag inte alls skulle se på samma sätt i min hemstad. På fotot syns fasaden på huset vid tågstationen. Jag älskar den gula färgen, den flagnande färgen på fönsterblecket och spetsgardinerna som skymtar bakom glasrutan. Vilket fint hejdå för den här gången.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *