Lyssna och läs: Vandring – En filosofisk performance

OBS i Sveriges Radio P1 har tagit upp ämnet vandring i ett filosofiskt perspektiv. Det här radioprogrammet sätter vandringen i en kulturell, litterär och historisk kontext. Jag guidar dig genom några av tankegångarna som tas upp – men lyssna på avsnittet för jag tycker de tar upp många tänkvärda aspekter av vandring.

LYSSNA HÄR: Vandring – En filosofisk performance

Vad är vandring är en metafor för?

Vad det är som genom århundraden drivit människor att vandra och vad det är som gör att många människor idag drömer om att lämna brus av mobiler, bilar och urbaniserad värld för att komma nära sig själv i naturen, bland bergen och träden.  Längtan efter renhet och autencitet. Från boken Konsten att vandra:

Jag tror att jag inte kan behålla min hälsa och sinnesjämvikt om jag inte ägnar flera timmar om dagen att promenera.

Att skala bort något för att nå det essentiella

För att vandringen ska bli kulturell handling att gå krävs att vi har det så bekvämt att det inte är ett måste att gå – det är ett sätt att kliva av från normen, bryta mot det normala. Det viktiga är inte landskapet som vandringen sker i utan den resan som sker i det inre. Det är inte en platsspecifik upplevelse utan det yttre är mer ett medel för att nå det inre. Jämför med pilgrimsvandring. Stegens rytm skapar rymd för introspektion – det skapas ett lugnt tillstånd i kroppen som ger vandraren möjlighet att gå in i sig själv i nästintillt ett melankoliskt tillstånd. Att läka inre sår genom att vandra har anor många hundra år tillbaka och var vanligt under exempelvis 1800-talets ränessans. Är smärtsamt att vandra – i gåendet som konst handlar det om att komma till något konkret och grundläggande och det måste ”kosta på” att nå självinsikt. Måste det eller måste det inte göra ont? Det behöver finnas en koppling mellan inre upplevelse och hur kroppen känns. Det behöver finnas en uppoffring – att vandraren betalar för sin botgöring.

Pyttesmå vandrare på Kungsleden Fjällräven Classic

Vandring som metafor och berättarteknik i litteraturen

Litterärt används vandring som en berättarteknik som bygger på möjligheten att väva samman yttre och inre landskap med hjälp av reflektioner – det är lätt att hitta metaforer och att hitta associationer i vandring och att vandringen knyter samman vad som annars skulle vara osamanhängande delar. En amerikansk forskare har studerat vandring ur ett perspektiv av att fysiska och mentala vandringar är frihetshandlingar där vandring blir en möjlighet att vara tillfreds med sig själv. Forskaren drar paralleller mellan vandring och dagdrömmeri – sådant som till synes är ”meningslösa aktiviteter” men som faktiskt ger mikrotillstånd av frihet.

Lästips: Konsten att vandra av Henry David Thoreau (Annonslänk)

Privilegium att få vandra

Ett sätt att göra motstånd mot en modern rörelse har rötter i romantiken. Wilam Worsworth menade att det är ett självändamål att gå på privat mark för att återta marken till vanliga människor. Vem får röra  sig var? Vandring i sig har inget syfte, skapar inget, kan inte användas utan bara finns. Bara vissa har privelegiet att de kan utföra vandring. Vandring kan betraktas ibland som navelskåderi, individcentrering och ett nästintill narcisistiskt fokus på subjektivitet. Men vandring idag handlar också om att engagera sig i omgivningen och att nå till platser som inte är uppmärksammade vilket istället bryter jag-fokuset. Lästips: Ankomstens Gåta av V S Naipaul (Annonslänk)

Håller du med om att vandring kan vara ett medel för att nå det inre? Och är det verkligen frihetshandling? Vart går gränsen för vandring som statusbringande aktivitet, självplågeri eller självkännedom? Kan du se vandring som en självisk handling eller som ett sätt att komma närmare naturen?

Kommentarer

  1. Intressanta tankar. Att vandring upplevs olika är sant. När jag tar med nysvenskar på vandring är det ett flertal som uppfattar mej som smugglare och vandringen flyktlik.

    1. Hej Cia, det är verkligen intressant. Där har vi vandring från ett helt annat perspektiv som ligger långt från introspektion och självuppfyllelse eller närmare kontakt med naturen och omginvingarna.

    1. Kul att höra. Jag kan inte annat än att hålla med. Passar bra i hängmattan alla tre =)

      Jag checkade ut Ankomstens Gåta på fackbiblioteket tidigare i veckan och den hade legat magasinerad och orörd i 10 år.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *