Malin ska vandra 428 mil på Pacific Crest Trail genom USA

Idag kommer en gästblogg från Malin Klingsell som bloggar på Friluftsvegan. Hon ska snart bege sig ut helt själv för att vandra Pacific Crest Trail genom USA. Hon är en av de eldsjälar som sprider vandringsglädje i Vandringsbloggen Communitys Stockholmsgrupp och det är med stor glädje jag nu kan dela hennes egna ord inför det stundande stora äventyret. 

Allting började den 18 december 2016 när jag köpte Vagabonds vandringsspecial och läste om Linda Åkerberg som vandrade hela Pacific Crest Trail solo under 2016. Det var inte första gången jag hörde om leden, jag hade sett filmen Wild långt tidigare och försökt läsa boken ett antal gånger. Men nu kändes det plötsligt så självklart. Magkänslan skrek ja. Vad som hände härnäst kan verka impulsivt, men jag har velat ge mig ut på långvandring under en lång tid. Det är något som växt fram ända sen jag gjorde min första vandring i Grekland 2014. Så inom loppet av två dagar hade jag hunnit bestämma mig och fått tjänstledigt 6 månader från jobbet. Om man spolar fram tiden till nutid så är det plötsligt bara tre veckor kvar! 1 april går flyget till Los Angeles och 5 april börjar jag vandra den 428 mil långa leden Pacific Crest Trail som går från Campo vid Mexikanska gränsen till Kanada. Det är en varierande vandring som startar i Kaliforniens öken och går förbi 1000 sjöar, över 57 bergspass och ner i 19 dalar. Den slingrar sig genom 6 nationalparker, 23 naturreservat och 48 vildmarksområden. Tiden sen beslutet har varit en bergodalbana med många dalar och toppar. Det känns overkligt, spännande, stressigt och omtumlande. Jag har lärt känna många nya människor som hjälpt mig inför vandringen och jag har kämpat med balansen mellan att leva i nuet och att planera en 6 månaders vandring. Lägenheten är såld och jag har börjat packa ihop mitt liv och min ryggsäck till vandringen.

Så vad fick mig att bestämma mig för att ge mig ut på detta äventyr?   Det är nog en mängd anledningar som samverkar. Det är en kombination av vandringens, naturens, ensamhetens och enkelhetens inverkan på mitt sinne och min kropp som lockar mig. Jag har en ständig längtan ut i naturen. Där kan jag andas, få distans och tänka klart. Och att röra på min kropp får mig att må bra, speciellt när jag gör det ute i naturen. Hur vandring påverkar mitt sinne fascinerar mig och det faktum att det är utvecklande att spendera mycket tid ensam. Att tvingas ta itu med sig själv och sina tankar och rädslor. Att lära sig att trivas i sitt eget sällskap, bli sin egen bästa vän. Att inte lyssna på negativa tankar. Jag vill bli ännu starkare och tryggare i mig själv.

Det lockar mig att leva i enkelhet och att bara fokusera på att vara i nuet, att dagens fokus är att vandra dagens miles och hitta nästa vattenkälla. Det är en stor kontrast till mitt liv i storstaden som webbutvecklare, där jag ständigt är uppkopplad och tillgänglig. Jag tror att många av oss behöver naturen för att ge sinnet en paus från det konstanta informationsflödet. Jag upplever ibland att jag inte kan tänka klart innanför väggar, att det är först när jag kommer ut i naturen som jag känner mig fri. Bland trädens sus och i naturens otroliga skönhet så tystnar hjärnan och det blir så tydligt vad som är viktigt.

Mer om vandringen, om hur det går för mig att vandra som vegan på PCT, om mina tankar och känslor och de människor jag möter, om utrustning och utmaningar och mat kan ni läsa på min blogg, Facebook och Instagram. Snart bär det av!

Kommentarer

  1. Lotta

    Än en gång inspirerar du mig så oerhört. Säljer allt och åker. Det krävs ett mod. Jag sitter här i soffan och mår så dåligt över mitt jobb, drömmer mig bort till berg och djupa dalar. Till lugnet av naturen. Så läser jag din blogg, för att fly verkligheten och tanken slår mig ”kan hon borde jag kunna våga bryta mig fri”.
    Hoppas jag hinner träffa dig i helgen och säga tack för all inspiration du ger!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *