#Minisommar – Hur jag oväntat fick mina vingar tillbaka

Jag som aldrig vinner saker. Jag hade turen att få den bästa vinsten någonsin. En sommar med provkörning av nya Countryman från Mini Cooper. 

För den som har en bil är det ju inget särskillt märkvärdigt. Men jag ska berätta varför det här kom sig att bli en väldigt märkvärdig sak för mig.

Vi har inte haft bil hemma när jag var liten. Det har varit cykel, fötter eller buss som gällt.

När jag tog körkort så köpte jag en Ford Escort årsmodell 88 att övningsköra i. Den kostade mig 1000 kronor. Jag bönade och bad att få köpa den av en granne som tänkte åka till skroten med den. Den hade ingen servostyrning vilket gjorde att man fick svänga med ratten sju miljarder varv per sväng. Det var roligt. Det som var mindre behändigt var att tanken var så full av rosthål att den bara gick att tanka 10 liter i taget.

Innan jag ens var mogen att köra upp insåg jag hur dåligt skick bilen var i och sålde den på Blocket för 3 500. Affärskvinna ut i fingerspetsarna – det är vi i min familj.

Att aldrig riktigt sätta sig i förarsätet över sitt liv

Så när jag väl hade mitt körkort blev det inte så mycket kontinuerligt körande. Jag bodde centralt i Västerås och har alltid gillat att röra mig. Så jag såg liksom inte nödvändigheterna i att skaffa bil. Jag skaffade en kille med bil – men den fick jag aldrig köra. Varför vet jag inte. Det var bara så vi gjorde. Jag pratade skit och han körde bil. Han tankade och jag köpte take away kaffe på macken.

Sen kom det sig att jag fick jobb där jag skulle åka i hyrbil över halva Sverige för tjänstens räkning. Och jag hade sån panikers panik för det där. Alltid fick jag med någon kollega och jag hankade mig fram. Men aldrig kom jag över det där steget att det var motigt att köra.

Sen kom en tid när det verkligen blev otympligt att inte ha bil. När jag cyklade till träningen i två decimeter nyfallen snö för att kommunen inte prioriterade ”min” cykelbana. När jag tvingade mig på samåkning för att kunna träna eller åka ut till naturreservat eller handla. Sen kom gånger när jag tvingades tacka nej till jobbuppdrag för att de helt enkelt inte gick att ta sig till med kollektivtrafik. En sen kväll stog jag och grinade över styret på cykeln för att jag var så slut av allt cyklande och flängande. Med matkassar på styret och vardag upp över öronen. Men så har jag alltid gaskat upp mig. Tänkt på miljön. Tänkt på plånboken. Tänkt på barnen i afrika.

Jag ÄLSKAR kollektivtrafik som bussar och tåg, när de går dit jag ska. Men nu ser jag hur fint bil, cykel och kollektivtrafik kompletterar varandra. Var sak har sin tid.

Verktyg att göra det man älskar allra mest

Men så kom det sig alltså att jag vann en lång provkörning av en helt Mini Cooper Countryman i sommar.

Och om det kom med bästa tänkbara timingen? Jag vet ärligt talat inte vad jag gjort utan bilen nu när jag inte kunnat vandra eller cykla längre sträckor.

Tack vare bilen har jag kunnat åka ut till torpet på Ängsö när jag behöver komma bort från asfalten och betongen här i stan. Jag har kunnat möta upp journalister på de mest udda ställena. Jag har kunnat hämta upp de kvinnliga äventyrarna på järnvägsstationen i Västerås för att spendera en helg i äventyrandet och inspirationens tecken. Jag har packat min äventyrsväska i bagageluckan och känt mig oövervinnerlig när jag skruvar upp musiken på radion. Och framför allt jag har lärt mig att älska köra bil. Jag riktigt längtar i hela kroppen efter att åka bil.

Det är som att jag har fått mina vingar tillbaka (Tänk typ den här snyftarscenen från Pearl Harbor) – min frihet och RÖRELSEFRIHET.

Tidigare i veckan åkte jag ut på ett kundmöte utanför Västerås och på vägen hem stannade jag till vid ett populärt friluftsområde. Bara 100 steg från bilen så var jag ute bland ängar och fornminnen och kaffeservering. Jag tog av mig skorna och satt där länge i gräset. Gick en runda i fornstenslabyrinten när barnen lekt klart där. Och kände solens varma strålar. Lycka. Lycka. Lycka.

En så liten sak är så stor när man annars inte kan. Den är ovärderlig.

Ge blanka f** i de inre demonerna

Det var inte med ett stygn av oro som jag satte mig bakom ratten första gången. Tryckte ned den röda knappen som startar bilen och hörde hur motorn brummade igång. Det var många, många år sedan jag körde senast och nu skulle jag helt enkelt ta tjuren vid hornen. Kvällen innan låg jag och stirrade i taket. Funderade på om det skulle komma naturligt att köra, om det skulle märkas. Om jag kanske skulle leta upp någon annan väg än den stora motorvägen hem. Men det gick bra.

Jag tog ett djupt andetag.

Bestämde mig för att framtiden är min.

Och så rullade vi ut jag och storcoopern.

Och vi körde motorvägen. Och vi körde om den sakta, sakta puttrande lastbilen efter några avfarters internt överläggande. På vägen stannade jag bilen ute på Ängsö. Det kändes som en symbolisk krafthandling i sig. Där som är hemma. Där som är andrum. Och väl hemma igen var jag många decimeter längre.

Jag kan själv. Jag har lärt mig höra (eller tjyvkika på displayen) när det behöver växlas. Jag har hittat på hur man bygger om baksätet så att det kan packas de största tänkbara loppisfynden. Jag kan parkera även om det står bilar i båda rutorna bredvid och jag kan hitta vägen nästan precis överallt.

Jag åker dit jag vill, när jag vill och i vilken takt jag vill.

Jag är inte längre beroende av någon annan.

JAG ÄR INTE BEROENDE AV NÅGON.

INTE NÅGON!

Jag är fri. Det är jag och vägen.

Vi är ett team nu jag och storcoopern.

Imorgon åker vi ända till Telemark i Norge – jag, syrran och storcoopern. Efter det åker vi till Uppsala och Mora på fler äventyr. Efter det åker vi till Åre för mitt hjärta behöver andas fjäll.

Och jag kommer grina blod när provåkandet är över.

Kommentarer

  1. Marlene

    Skulle av ekonomiska skäl behöva sälja min bil, men det känns omöjligt, för då säljer jag min frihet.
    Så tänkte jag redan innan ditt inlägg 😉

    1. Åh, vad svårt val du står inför.
      Det är så otroligt mycket värt den friheten. Ocj speciellt när man en gång kännt den – då blir den ju skapligt svår att släppa taget om.

      Önskar dig allt gott och lycka till!

  2. Meeeen, som en skänk från ovan! Jag blir alldeles tårögd över din berättelse. Vilken härlig känsla för dig! Jag som kört bil i många mil varje dag i många år har svårt att tänka mig att var utan bil.

    Ha en fin start på veckan!

    Kram Lena

    1. Jaaaa sådan lycka – det är helt otroligt!

      Förstår verkligen att det är svårt när man som du kör varje dag. Liksom hur får man ihop äventyrande och vardag utan liv? Tänker liksom på kvällsutflykterna, spontanarna – det är verkligen så mycket som är väldigt mycket enklare. Det är fantastiskt. 😀

  3. Agneta i Enköping

    Så roligt att läsa om din nyvunna bilkörning och vilken supertajming att du vann den nu när du bäst behöver det!!👍
    Önskar dig härliga äventyr och många säkra mil på vägarna!😍

  4. Åh, jag känner precis likadant! Eller kände. Har körkort och hela faderullan, men är så skraj bakom ratten att jag nästan ser mig som en trafikfara på vägarna. Det har (såklart) lett till att min kille, som har bil, är den som kör när vi ska längre sträckor än vad kollektivtrafiken mäktar med. Jag sitter glatt bredvid, snackar och sover om vartannat, och verkligen njuter av att inte behöver svänga, gasa, växla, köra om, blinka, ecodriva och allt det där.

    Men det är ju också så begränsande. Så nu kör jag (i dubbel bemärkelse) mot målet att våga köra bil utomlands. För vilken globetrotter är jag om jag inte vågar gasa runt i Europa, roadtrippa i USA eller styra kärran vart fanken jag vill?

    Önskar dig och Minin eller härlig sommar! Jag och min Mini Cooper (japp, har också en till låns som jag är störtkär i) ska se till att få en semester med fartvind i håret. 🙂

    1. Åååh – haha ja men det ÄR ju njutsigt där på andra sidan sätet också mellan varven. Idag har jag gjort båda bitarna. Hängt ut och dreglat genom bilfönstret när det kom fjordar och fjäll. Åh så himla bra man kan ha det när man inte fokuserar på alla de där detaljerna också. Men det är en så underbar frihet att kunna om man vill och det där försökte jag ignorera för mig själv så väldigt länge. Att jag behöver inte bil. Jag är ju så himla snäll mot miöjön. men så egentligen var jag livrädd för att sitta där bakom ratten ansvarig för alla medtrafikanters liv och hur skulle jag palla det? Men nu blev det som ett sjuk av lättnad. Att kunna när jag vill. Men också att kunna åka tåg eller cykla och njuta av det med. Så åååh vad kul att du också minilånr – vi aknske ska ha minimeetup i somamr ; Vore ju suuupermysigt! Allt gott och varm kram!!!

  5. Cari

    Ibland händer det!
    Sån jäkla lycka. Blir glad för dig. Gläds med dig trots att du har trasiga ben.
    Och jag tycker du var supermodig som började köra bil igen.
    Önskar dig en underbar sommar. Dina planer är ju härliga.

    1. Plötsligt händer det – inom pilgrimsvandring säger man ju ofta att vägen ger oss vad vi behöver och nu blev det ju väldigt tydligt precis så 😀 <3

      Tack snälla för det. Rädsla är ju något positivt för att det skyddar oss - men när det ger för stora begrnsningar av ens frihet då är det viktigt att våga ta tag i dem hur jobbigt det än känns. Nu var den tiden kommen och jag är så glad att jag vågade.

      Ha en jättefin sommar du med!

      Allt gott!

      Kram

  6. Magnus

    Sitter på en ö med kaffekoppen i handen och ser solen stiga upp. Ramlar över ditt inlägg och hjärtat fylls av glädje och tacksamhet. Sneglar på min kajak jag köpte för 15år sen innan sambo och familj. Tacksam över att jag har den kvar och får ta mig en tur ibland och ladda batterierna. Tacksam över den svenska naturen som vi har privileget att få utnyttja när vi än har lust. Tack för din inspiration.

    1. Åh, det låter helt underbart.

      Det är så lätt att skynda vidare. Till nästa mål, till nästa bedrift. Och glömma allt det som är så sjubövelen bra i detta nu. Jag måste påminna mig själv ibland. Jag tränar varje dag. På att vara uppmärksam. På att se de små detaljerna. Att berätta för andra att jag uppskattar små saker de gör för mig fast de inte behöver. Tacksam för det som är.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *