När man tar bort andrummet på jobbet…

Idag satt jag och tänkte på det här med att jobba, arbeta, knega. Minns tillbaka hur jag efter universitetsexamen kastade mig förväntansfull ut i arbetslivet. Men ganska snart, bara efter några år kände jag att det skavde mitt i allt åtråvärda och förutsägbara jag hade omkring mig som jag vet att många hade skattat sig oändligt lyckliga för. Fast jobb. Karriärstege. Lön. Pensionsplan. Kompetensutvecklingsmöjligheter. Global arbetsmiljö. Och-så-vidare-du-fattar.

För vad händer när vi tar bort alla mellanrum.

Pauser i arbetet. Kommatecken i meningar. Vad händer när vi pressar in mer saker på kortare tid?

Från en takt som är naturlig att tala till att bara klämma in ett par ord till, inte ta sig tid till det lilla extra i form av stor bokstav och punkt, bara ta bort några mellanslag och sen putta in en bisats till.

dåblirdetjuintesåhimlansjäklabravaävenomvimenarvälochvillnåresultat

Det är   i  pauserna  som  m a g i n   händer.

Och jag upptäckte hur snabbt jag drogs ned i den pauslösa, kommafattiga kulturen. Försökte komma upp för luft ibland men kände som att jag druknade, för jag fick inte luft. Var inte mig själv. Själen dog lite lite granna där med syrebristen. Och jag visste att jag inte ville leva mitt liv på det sätt som det var nu. Jag behöver kommatecken. Men jag viste inte vilken förändring jag skulle göra eller vad jag ville till. …

Det var här jag till slut började PILGRIMSVANDRA.

Det gav andrum. Det gav mig distans och satte mig i ett samanhang utan kontext eller förväntningar eller krav. Jag träffade människor som inte jämförde prestationer i form av lön, titlar eller högskolepoäng. Jag vandrade sida vid sida med människor. Spritt språngande fullt påklädda men själsligt nakna människor. Och efter 800 kilometer på El Camino genom Spanien och 650 kilometer längs med St Olavsleden genom Sverige och Norge. Vandring utan annan riktning än ett steg framför ett annat.

Där på vägen hittade jag mig själv. Där hittade jag vilka steg jag skulle ta. Och därför blev vandring min vardag. Och därför styr jag idag min egen tid.

För att leva med alla nyanser och skapa magi i det utrymme som lämnas mellan orden.

Hur viktigt är pausande för dig?

Kommentarer

  1. Julia

    Jag ryser när jag läser dina ord. Också glad för din skull att du lyssnat på dina egna tankar och känslor. Blir samtidigt väldigt inspirerad inför min tänkta vandring på El Camino nästa år. Kram Angelica! //Julia

  2. Emy Thellenberg

    Oj. Vad mitt i prick det här inlägget var! Hög igenkänningsfaktor. Bra skrivet, och som en liten vänskaplig putt framåt. Tack!

    1. åh vad fint Emy 😀

      Bara tankar att försöka ha med lite oftare. Vem sätter din ribba – och vem avgör när det är utmanande högt, för högt eller omotiverat lågt. Vi presterar ju som allra bäst med uppnåeliga utmaningar – men om vi hela tiden ska dunka huvudet i golvet med det ouppnåeliga då är vi fel ute – och kanske är det i den här livslånga kampen om vem som styr ribbhöjden som de viktigaste svaren finns att hitta. Är ribban satt med välbilja och omtanke? Av någon som känner dig tillräckligt väl för att kunna avgöra den fina linjen mellan utmanande och för högt?

      I all vänskaplighet 😀

  3. Jösses Angeliqa, det här är en av de bästa texterna jag har läst om bland det viktigaste som finns – att hitta riktning och mening i ens alldeles egna vandring. Jag bokmärker denna pärla till inlägg och kommer läsa den om och om och om igen! TACK <3

    1. Men åh tack för det Sanna – nu blev jag jätteglad.

      Det här är så viktigt att komma ihåg att inte glömma bort.

      Är det sjuka individer eller ett sjukt samhälle? Hur förhåller vi oss till allt det som brötar på.

  4. Träffande inlägg. Så sent som förra veckan satt jag med min chef och pratade om färre andningshål mellan projekten på jobbet. Jag har roligt på jobbet, absolut, men det måste finnas tid för återhämtning också. Den tiden har kortats ner avsevärt och jag ser hur den här våren nästan är helt uppbokad hela februari, mars och april. Visst, egna projekt men också markant mer jobb. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det.

    1. Det är lätt att lämna något som är tråkigt – där vi inte brinner. Desto svårare tycker jag det är när jobbet och projekten är roliga, det är de egna idéerna och möjligheterna som växer fram.

      Lyssna på kropens viskningar – vänta inte på att den skriker. Det är kanske det viktigaste att ha med sig när man står infär en stor våg av jbb. För det är bara att kavla upp ärmarna och köra så det ryker. Men göra det på ett medvetet sätt. Planera in återhämtningen, reflektionen och efter en intensiv period hitta tillbaka till det normala och inte fortsätta på superspeeden.

      Det är lätt att ett steg i taget skjuta fram vad som är normalläge. Så var helt på det säkra på vart och när du behöver skydda din integritet 😀

  5. Fint och tänkvärt inlägg! Tidigare har pausande inte existerat för mig. Har kört på i 180. Sedan min krasch i höstas har pausandet blivit jätteviktigt. Men jag måste kämpa mot mig själv för att inte fortsätta rusa på. Man ändrar inte på ett 35-40 års beteende i första taget 🙂

    Är för övrigt sjukt sugen på El camino. Nån gång…

    Kram Lena

    1. Själv förstod jag inte riktigt värdet av pauserna förän alla pauser var borta. När jag insåg hur svårt det var att ta tillbaka pausutrymme som rationaliserats bort. Idag är pauserna det viktigaste. Men jag vill att arbete ska vara i den formen att det inte behöver vara att längta till semestern eller räkna ned klockslagen till rasten.

      Förändring kommer inte snabbt och den kommer definitivt inte enkelt. Kanske kan ett knep vara att ställa klockan på mobilen. NU är det paus aldelles oavsett. 4 ggr om dagen. 10 ggr om dagen. Kanske bara 2 minuter åt gången. Vad som nu behövs för att lära om. Få in.

  6. Mycket intressant. Tycker det blir mindre och mindre utrymme för pauser i arbetslivet Samtidigt verkar fler och fler bli utmattade/utbrända. Slump eller samband…?

    1. Jag tror vi har starka klara samband mellan kapitalistiska aktieägande drivkrafter å ena sidan och det individualiserade ansvaret å andra sidan. För det är inte oss människor det är fel på. Så många människor kan inte reagera så starkt på sina omgivande förutsättningar om vi inte ska börja prata patologier. Det har med samhällets förutsättningar att göra – på organisations och statsnivå – det handlar om sådant som kan förändras med hjälp av politik, kultur och värderingar. Men just nu sitter vi här i smeten och måste hantera den. Ska vi vara riktigt krassa går det att se liknande samhällstendenser som vi har nu med de skenande ohälsotalen (aka arbetsrelaterad psykisk ohälsa) som samma samhälls trendenser som skedde när vi bröt från feodalsamhället för att urbaniseras, när vi gick från småskalig produktion till storskalig och när tekniken hade sitt intåg. Det handlar om människan som dras bort från skapandeprocessen och samanhanget, känslan av tillhörighet. Vi kan prata i termer av alienation – att inte längre följa dagsverket från jord till bord, ax till limpa. Vi sitter där i meningslösheten – och det är inte individens fel. Det är inte individens fel. Men vi individer lider. Och det är vi som måste lära oss förhålla oss till omvärlden i just detta sjuka nu. För det är sjukt i samhället. Amen.

  7. Maria

    Åh herregud vad träffande! Därför lämnar jag mitt jobb i slutet av mars. Därför åker jag till Spanien den 13 april och påbörjar Camino de Santiago runt den 20e. Därför, har jag ingen plan därefter. Därför. Men det är minst sagt att gå emot strömmen.

    1. Folk KOMEER ha så mycket åsikter. Åsikter som bottnar i deras egen rädsla och deras egna önskan att vilja göra detsamma.
      Det är inte lätt att släppa taget – men kanske är det ibland den enda vägen för att hitta hem. Till ett liv på sina egna förutsättningar.

      Stort lycka till på färden. Jag vet hur modig du är.
      Var stark i dig själv och var inte rädd för ovissheten och det okända. Det kommer falla på plats på sätt du antagligen inte ens kan se framför dig just nu.

      Allt gott!

  8. Du sätter här ord på mina tankar. Jag brukar säga att ”jag lever inte för att jobba, jag jobbar för att leva”. Jag sa till min nuvarande chef för några år sen att jag är inte längre på jobbet än jag behöver och förklarade hur jag tänker och varför. Hon förstod och jag har numer inga problem att ta en timme eller två här och där för friluftsliv eller träning. Tack för ett bra inlägg!

    1. Men vad GLAD jag blir av att läsa det här! Vilken fantastisk chef du har!!

      Just de där timmarna är ju vad som kan göra hela skillnaden. Och bara att någon uttalat förstår grejjen. Det ger så mycket tillbaka.

      Allt gott!

  9. Ett av det bästa jag läst. Verkligen. Det hände lite magi när de här orden träffade mig. Stor igenkänningsfaktor bortsett från att jag aldrig vågat låta de pauserna ta mer tid. Tyvärr. Tryggheten i en fast anställning har alltid vägt tyngst även om jag flera gånger om dagen tittar ut genom mitt kontorsfönster och önskade att jag gjorde något annat. Något som får mig att må bra ända in i själen. Något där jag får styra min tid på ett annat sätt, där jag kan få tillbringa mer tid utomhus. Lika ofta vänder jag tillbaka blicken på datorn och mina utredningar och tänker att det är bra att jag alltid är ledig på helgerna.
    Din text gav det där lilla lilla fröet lite mer näring. Tack! Tack för det här inlägget!

    1. Men åh TACK snälla, fina du <3

      Jag tror att arbetslivet generellt behöver bli mer flexibelt, innehålla mer kommatecken. Men det handlar inte om flexibilitet i att arbetsgivaren ska kunna klämma in mer uppgifter, projekt eller annat. Inte flexibilitet i form av att vara oftare tillgänglig, svara på mejl utanför jobbtid eller ha med telefonen i skidbacken. Utan flexibilitet av att kunna ta ut intjänade flextimmar. Kunna gå när man gjort sitt för dagen. Kunna ta lunch i tre timmar för att isen ligger perfekt nere i viken och det är sol på en onsdag. Eller kunna ta sovmorgon om det varit en kämpig sömnlös natt. Det handlar om att människor måste ses som människor och inte robottar - vi presterar inte lika hela livet av en miljon anledningar. Och vi måste få förutsättningar på arbetsplatserna att vara människor.

      Kanske går det att resonera med vissa chefer i vissa organisationer. Kanske får man skapa sina egna förutsättningar. Ibland får man stå ut, bita ihop men ibland är det enda som går att släppa taget. En hårfin dans. Båda valen med sina för- och nackdelar. Frihet och trygghet. Kan kännas som två omöjliga val att ställas mellan.

    1. Ja, vandring blev mitt andhål. Men jag tänker att det inte behöver vara så långt, så länge eller ens så drastiskt att man behöver säga upp sig från jobbet. Bara hitta de där små kommatecknen. Det kanske är genom att dansa, virka, träna karate, öva hockey, hugga ned träd … ja braa få till de där stunderna när allt bara är som det är, få följa med hjärtats viskningar på en liten åktur. Inte fokus på att prestera eller fundera på nästa, mer och större. Bara få vara sig själv en liten stund.

      Har det gått för långt krävs det en större stund 😀

  10. Åh vilket härligt inlägg. Och så himla, himla sant. Det här jagandet. Jag tror att vi alla kommer hoppa av det så småningom för det ger liksom bara tomma kickar om man inte får reflektera.

    Trots ekonomisk oro och ensamhet ibland så är jag så JÄKLA GLAD att jag hoppade av. Det tog många fler år för mig innan jag fattade att normen inte var ett måste och att jag faktiskt kunde göra på andra sätt, men nu är jag egen och jag älskar varenda sekund. Även när jag är uttråkad.
    Arbetsgivare som inte fattar det här med pauser och personlig utveckling och högre syften kommer få det tufft framöver. Budgetmål och måndagsmöten räcker liksom inte i längden. Vi är ju bara människor ändå 🙂

  11. Tycker du träffar helt rätt i din beskrivning och ditt slutord vad gäller framtidens krav på arbetsplatser där glädje, motivation och andrum står i centrum, så är det ju klockrent. Sen kan jag reagera på att en hel del av det du vill lyfta fram ofta står i företagens beskrivning om sig själva men vis av erfarenhet står de ofta långt ifrån den verklighet de har av sig själva. Finns naturligtvis undantag, där de anställda arbetar mindre, har mer fritid och gör mer tillsammans, till högre lön och med bättrelönsamhet för företaget. Vi arbetar ju inom skidturismen och märker hur människor som skall resa är mer och mer stressade. Trots alla dessa pengar skall det vara kortvecka tex, allt för att hinna med mer arbete. Vissa tar också med sig arbetet till alperna eller fjällen. Time management, ja till stora delar tror jag att man kan hitta sig själv, sin paus och andrum genom att sätta sig ned och strukturera det man gör. Att man alltid arbetar, är upptagen betyder inte att man är effektiv.

    1. Hej!!

      Åh, men handlar inte det här om det gärnslösa samhället? Teknikens möjligheter som är ett fördärv? Det går ju att plcoka hur många exempel som helst i vår vardag på hur vi lever pressat. När ingen annan har befogenhet eller behörighet som behövs (eller tid för den delen) att utföra arbete för en person som vabbar, har semester eller sjuka föräldrar så blir det ju ett individproblem där individen får pussla med tid. Kanske svara mejl sent på kvällen efter att barnen är lagda. Kanske ta telefonkonferenssamtal i liften på väg upp i skidbacken. Svara jobbmejl på restaurangen med familjen.

      Det är det GRÄNSLÖSA samhället vi lever i idag. Arbetsbeskrivningar där vi ska bolla alla bollar samtidigt, vara flexibla, bli avbrutna av internchatt, mejlkorgspling och jobbtelefonen för vi ska vara tillgängliga.

      Men riktigt vad du menar med ”Sen kan jag reagera på att en hel del av det du vill lyfta fram ofta står i företagens beskrivning om sig själva men vis av erfarenhet står de ofta långt ifrån den verklighet de har av sig själva.”. ALLA företag vill att medarbetare ska ha balans. Långsiktighet. Det är ju inte problemet. Problemet ligger fortfarande i att det inte finns balans bara för att man säger att det ska finnas balans. Det måste gå att ta ut lika mycket flextid som man samlar in. Det måste gå att utföra alla projekt, alla basuppgifter inom de givna arbetstidsramarna för annars är det ju inte balans. Om man måste jobba till 19 varje dag för att det inte ska krisa i verksamheten – då är det ju något som inte är rätt och är det inte rätt måste det finnas möjlighet att omprioritera. Exempel: Ska ett företag dra ned på tjäsnter – då behöver också arbetsfördelningen och prioriteringen förändras. Man kan inte ta bort 5 heltidstjänster och smeta ut på de personer som är kvar och tro att det ska bli samma resultat som innan. Men då är vi inne på konkreta ledarskapsfrågor. Och behöver också prata om insikter i att alla arbetstagare kommer aldrig prestera 100 % rätt igenom arbetslivet. Vi är bra på olika saker, är starka på det ena men behöver kanske mer utrymme för att ta det där språnget som utveklar för att bli bra även på det. Under småbarnsår krävs mer utrymme från arbetsgivarsidan medan arbetstagare som är nyexade och ashungriga behöver få flyga fritt och hugga i för kung och fosterland. Det går i vågor. Av så många anlendingar i så många skeenden. Det går inte att göra det komplexa så enkelt. Det går inte att säga att alla företag är bovar – men vi kan prata om samhällstrender. Om den moderna ohälsan som borde ses mer som en patologi än ett individproblem. För det är på organisations och samhällsnivå som arbetskulturen och förutsättningarna sätts. DET får vi inte glömma – men det är vi individer som behöver hantera kraven. Effektivitet handlar ju ofta om att göra en sak i taget. Få göra klart dem utan avbrott. Det är effektivt – men inte verkligheten i uppbyggnaden av de allra flestas vardag och arbetsförutsättningar. Och kanske får man vara så fräck att man stänger av mobilen, stänger ned mejlen och avaktiverar sig från chatten — men det ger också konsekvenser av att inte vara tillgänglig. Om rollen kräver och kollegor förväntar sig tillgänglighet kan det vara att måla in sig i ett hörn, men kanske enda sättet att överleva. Men det är just det här med KAN JAG VERKLIGEN PÅVERKA det här? Har jag det fria valet och möjligheten att säga nej till fler arbetsuppgifter, fler projekt, kan jag välja att inte göra den sjuka kollegans uppgifter när jag själv går på knäna för att lösa de egna projekten? Vem sätter stopp när det är stopp? Finns det någon som hanterar? Förstår? Skalar av? Prioriterar?

      Ja, vi kan resonera länge kring arbetets beskaffenhet. Jag tycker det här är intressant =)

    1. Tänkte just att ditt inlägg om att pausa var så himla bra tajmat, Jennifer! Båda ni två – med era välskrivna ord och kloka tankar – har inspirerat mig så mycket denna helg. Har bara njutit av uteluft, långkok, promenader och seriemaraton. Älskar’t!

  12. Vilket viktigt inlägg! Jag är lite mer trög och har precis börjat inse hur viktigt det där är, efter några riktiga käftsmällar… Jag är inte där jag vill och behöver vara än, men det tar sig. Och framförallt så försöker jag under tiden vara en chef som framhåller pausernas viktighet. Så gott det går.

    1. Var sak har sin tid och vissa läxor kommer helt enkelt när de kommer. Tänk vilken fantastisk möjlighet du har att påverka andra i din roll som chef 😀
      Du kan göra hela skillnaden, men sitter också på den mest utsatta positionen mitemellan och måste värna om ditt eget välmående för att orka finnas för andra =)

      Allt gott!!

  13. Ove Garpeman

    Tror det är viktigt att man andas ut på helgerna och stänger av sina jobb-mail helt.
    Hur viktigt kan det vara att jobba mer än man behöver ?
    Vem sätter dessa gränserna, är det inte vi själva ?

    Att vandra oavsett var man vandrar är ett bra sätt att komma bort, koppla av, det ultimata är nästan då man
    inte har någon mobiltäckning alls.

    Drömmen vore att vandra på heltid men man har väl vant sig med alla livets bekvämligheter och sällskap med någon man älskar.

    Nu i Juni tar jag med mig min kärlek och går den första biten av El Camino och ser fram emot alla människor vi kommer möta.

    Life’s too short……

  14. Ja, det ligger så mycket i det du skriver.
    Vi väljer hur vi förhåller oss till vår omgivning. Lösningen är inte svart eller vit – det finns gråskalor.

    Så underbart med Caminon – önskar er all lycka på färden. 😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *