När man tar bort andrummet på jobbet…

Idag satt jag och tänkte på det här med att jobba, arbeta, knega. Minns tillbaka hur jag efter universitetsexamen kastade mig förväntansfull ut i arbetslivet. Men ganska snart, bara efter några år kände jag att det skavde mitt i allt åtråvärda och förutsägbara jag hade omkring mig som jag vet att många hade skattat sig oändligt lyckliga för. Fast jobb. Karriärstege. Lön. Pensionsplan. Kompetensutvecklingsmöjligheter. Global arbetsmiljö. Och-så-vidare-du-fattar. För vad händer när vi tar bort alla mellanrum. Pauser i arbetet. Kommatecken i meningar. Vad händer när vi pressar in mer saker på kortare tid? Från en takt som är naturlig att tala till att bara klämma in ett par ord till, inte ta sig tid till det lilla extra i form av stor bokstav och punkt, bara ta bort några mellanslag och sen putta in en bisats till. dåblirdetjuintesåhimlansjäklabravaävenomvimenarvälochvillnåresultat Det är   i  pauserna  som  m a g i n   händer. Och jag upptäckte hur snabbt jag drogs ned i den pauslösa, kommafattiga kulturen. Försökte komma upp för luft ibland men kände som att jag druknade, för jag fick inte luft. Var inte mig själv. Själen dog lite lite granna där med syrebristen. Och jag visste att jag inte ville leva mitt liv på det sätt som det var nu. Jag behöver kommatecken. Men jag viste inte vilken förändring jag skulle göra eller vad jag ville till. … Det var här jag till slut började PILGRIMSVANDRA. Det gav andrum. Det gav mig distans och satte mig i ett samanhang utan kontext eller förväntningar eller krav. Jag träffade människor som inte jämförde prestationer i form av lön, titlar eller högskolepoäng. Jag vandrade sida vid sida med människor. Spritt språngande fullt påklädda men själsligt nakna människor. Och efter 800 kilometer på El Camino genom Spanien och 650 kilometer längs med St Olavsleden genom Sverige och Norge. Vandring utan annan riktning än ett steg framför ett annat. Där hittade jag mig själv. Där hittade jag vilka steg jag skulle ta. Och därför blev vandring min vardag. Och därför styr jag idag min egen tid. För att leva med alla nyanser och skapa magi i det utrymme som lämnas mellan orden.

Hur viktigt är pausande för dig?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *