Om att alltid vara på väg någon annanstans…

Jag sitter och funderar på det här med drivkraft, motivation… att alltid vara på väg. Att alltid vilja nå lite högre, gå lite längre. Bara se vad som finns runt nästa krök. Bara fortsätta lite till för att se om det inte kan bli lite bättre, lite roligare, lite godare, lite trevligare. Jag väntar på den där stunden när violstråkarnas klingande ljus sammanfaller med stjärnfall och bubblande skratt. Det är som att äta nästa godis i godispåsen istället för att tugga klart på miten man just lagt in. Dumdristigt. Kortsiktigt. Ohållbart. Det där som är så skört. De fina viskningarna. För vad händer om vi lever ett helt liv bara drivna av en rivande tiger inuti själen som alltid vill ha mer.Ångest. Känsla av att aldrig kunna landa. Aldrig vara nöjd. Alltid vara otillärcklig. En strävan som inte når sitt slut. Att kanske vända ut och in på sig för att nå ett mål bara för att när vi når mållinjen se den flyttas fram ännu mer.

Vi är i en ny kamp om ett nytt mål och kanske är det där i den eviga strävan utan tid till andrum och återhämtning som våra själar dör. Hjärtat slutar skratta. Jag försöker varje, varevigaste och enda dag påminna mig om att njuta av det jag har. Andas in djupt och släppa taget om allt sådant jag inte kan påverka. Där har pilgrimsvandrandet hjälpt mig att förstå hur lite jag kan bry mig om det okända – bara vara i nuet. Där jag är just nu. Varken älta det förgångna eller oroas över okända faktorer i en framtid jag ändå inte vet någonting om. Och här vill jag stanna – i mellanrummet av allt och inget.

Foto: Rania Rönntoft, Rowan Tree Photography

Kommentarer

  1. Boel

    Sååå bra skrivet, wow! Verkligen fullträff! Det är viktigt att kunna nöja sig och bara vara i det man redan har men ack så lätt att trilla dit och vilja ha mer och mer. Men gräset är verkligen inte alltid grönare på andra sidan……

  2. Lena - gott för själen

    Spot on! Det där håller jag på att kämpa med sen en tid tillbaka. Har alltid varit sån som vill vidare. Håller jag på att ruttna av tristess så behöver jag en utmaning i nån form. Inte bra i längden har jag fått erfara.

    Kram Lena

  3. Oj, vad jag känner igen mig, och känner mig lite träffad. Lite längre är ju liksom jag. Men sedan livet skickade mig citroner så är jag ljusår bättre på det där att se och njuta av allt som är just precis nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *