Hanna Olvenmark lagar portioner under tian – ”Jag sparade tid och pengar som tog mig till Everest Base Camp”

Namn: Hanna Olvenmark
Ålder: 29 år
Bostadsort: Göteborg
Utbildning: Leg.dietist. Master i Entreprenörskap, Chalmers
Sysselsättning: Om en månad bloggare på heltid.

Vad är Portionen under Tian och hur växte det fram?

Det är en plattform för alla som är intresserade av att äta bra för kroppen, miljövänligt och samtidigt billigt. Där delar jag med mig av mina recept (under tio kronor per portion)och andra tips för just det, under hashtaggen #staycheap, vilken är en flört till att våga leva sparsamt för att lägga pengar på det som är viktigt på riktigt. Vilket lite är min livsstil.

Från början var det en kul grej när jag var dietiststudent och fattig och sen har jag bara fortsatt tycka att det är en jäkligt kul sport att laga mat som är bra men utan konstigheter eller dyra prislappar. Men det viktigaste för mig är att förmedla att alla har rätt till att äta bra mat, oavsett storlek på plånbok. Det är den stora grundtanken.

Om man köper billig mat, behöver det betyda att den är enformig, torr och tråkig?

Absolut inte! Billig mat innebär egentligen inte att alltid undvika det man tycker är lyxigt utan att vara mer vardagsklok. Det handlar mycket om att äta efter säsong, välja bra råvaror och det blir mycket vegetariskt.

Kokosmjölksgrytan är jag väldigt förtjust i och en ny favorit just nu är pizza med potatis. Så gott!

Vilka är dina favorit-billighets-ingredienser?

Mina favoriter är:

  • Krossade tomater
  • Baljväxter (alla sorter, koka själv)
  • Kokosmjölk
  • Frysta grönsaker
  • Jordnötssmör
En aptitretande rätt som inte bränner hål i plånboken. Foto: Privat

Vad är ditt bästa tips till den somvill börja skära ned på sina matkostnader?

Planera maten och köp inte sådan du redan har. Det gör att du dels minskar risk att slänga mat, men en bra planering gör också att du inte köper sådant du kanske egentligen inte vill köpa (ex godis, snacks mm) samt att det blir färre besök till affären.

Vi får inte glömma att affärerna baseras på psykolgi vill få oss att spontanköpa sådant vi inte egentligen hade tänkt oss. Att minska ned sånt kan spara mycket pengar! För att inte tala om tiden det sparar att ha en väl planerad matvecka, då kan en ju lägga det på annat 🙂 Jag vurmar också starkt för matlådan!

En sak Hanna sparat ihop till med sin billiga mat. Foto: Privat

Hur har ditt liv ändrats sen du började med under tian?

Jag har blivit mycket mer medveten om vad jag gör och varför jag gör det. Portionen under Tian är mycket mer för mig än att bara äta bililgt och bra. Det handlar om att verkligen fundera över vad en mår bra av och hur en vill spendera sina dagar, och också sina pengar.

I höstas vandrade jag till Mt Everest Base Camp tack vare pengar jag sparade via Under Tian. Om en månad kommer jag att sluta på mitt jobb för att driva Under Tian på heltid, och jag känner på mig att det kommer att vara livsavgörande på många sätt. Än vet jag inte hur! Men jag är vansinnigt peppad på att ta reda på det!

Hanna Olvenmark hittar du på Instagram, Facebook och såklart hennes hemsida Under Tian. Du hittar oändligt med inspirerande recept och nya idéer. Superkul!


 Kommentera

Studiebesök i Knivfabriken – Morakniv Adventure

I år har jag längtat efter att se hur knivar tillverkasoch förra helgen blev drömmen verklighet. Idag får du följa med mig på första dagen av Morakniv Adventure och besök i knivfabriken för att få en glimt av hur knivskapandet går till från grunden och vi tar oss också till en väldigt speciell butik i Mora. 

”Are you going to Morakniv Adventure” hörde jag någon säga på bred amerikanska till någon på perrongen i ett regnfuktigt Borlänge, redan där började alla friluftsklädda resenärer med stora ryggsäckar grupera sig. I massan av människor såg jag snart en välbekant nos sticka fram och med stor glädje återförenades jag med en instagramkollega som jag inte sett ”i riktiga livet” på över ett år. Vi slog följe och pratade länge och väl. Så rullade moratåget in och bara timmar senare var vi framme i den stora ljusa samlingslokalen för att börja helgens stora äventyr.

Två bekanta ansikten var Anton (Prettybackward) och Emil (Kadanatur) som gick lös på varsin dalahäst. För det var faktiskt det allra första vi fick göra – sitta tillsammans och tälja, med inspiration från Nils Olsson Dalahästar och helgens ambassadörer Jögge Sundqvist ( AKA Surolle älska det namnet) och Beth Moen.

I stora kniv-visningsrummet hittade vi Johan Skullman som visade på bredden och variationen av användningsområden som finns för Moraknivar. Köksknivar för kocken, fiskeknivar för fiskaren, svampplockningsknivar, friluftsknivar, täljknivar, industriknivar. Jag har faktiskt inte tänkt på att det finns så många olika sorters knivar förrän jag stog där och såg skillnaden på dem. Men olika material kräver olika egenskaper.

Jag har täljt dalahästar vi några tillfällen. De har kommit utsågade och det är trevligt tidsfördriv framför lägerelden tillsammans med småprat och nu senast på konferensgolvet. Men vad jag klurat mig nästan gul och blå på var det här med hur man får hästen sådär blank och fin innan den målas. Och den här helgen lärde jag mig att man först täljer fiiint, fiiint alla ojämnheter, sen kan man såklart sandpappra, men de sista skavankerna och ojämnheterna de spacklas bort. Som magi. Nu vill jag göra nya hästar.

Till Fabriken

Morakniv har funnits sedan 1891 vilket betyder att de tillverkat knivar i över 125 år. Det var en man som hette Frost Erik Erson som började en liten knivproduktion som växt sig större och större. Idag produceras 7000 blad i timmen.

Så här ser det ut när bladet stansats ut. Det går sedan igenom en rad maskiner som slipar, polerar, sätter på handtag och paketerar.

Dagens guide Oliver visade oss runt i alla delar av knivfabriken.  Bland maskiner, blad, robotar och arbetsstationer. Jag älskar att se människor som älskar det de gör. Du vet, den där glöden de får i ögonen när de berättar om förbättringar de driver igenom, vart de ska om fem år och stoltheten i att vara just här. Det sken rätt igenom och det är så himlans fint att se – det gör mig ännu lite extra stolt över min kniv.

Lycka är att umgås med likasinnade! Den meningen sammanfattar väldigt mycket av de som jag spenderade dagen med. Vi stod storögda och tittade i oändlighet när knivbladen åkte på rullbanden, kände doften av olja från maskinerna och hänfördes av robotarmar i produktionen som jobbade intuitivt.

Skaftade knivar.

Pricken på i. De stora coola maskinerna och robotarna hade fotoförbud. Men tänk att varje liten plutt i den här lådan ska bli en del av en kniv. Det är fint.

Och här kan du följa med på en videotur till Morkniv, se tillverkningen med både högteknologi och hantverk.

Konceptbutik med Moraknivar och Dalahästar

Innan jag tog tåget hem så gick jag förbi konceptbutiken med dalahästar och moraknivar – den ligger centralt i Mora oh där kan man köpa de roliga kniv t-shirtsarna som ambassadörerna har på sig i början av inlägget men inte minst dalahästar i alla storlekar, färger och former man någonsin skulle kunna tänka sig. En fin gå-bort-present är tälj-kit med en liten kniv och en liten häst 😀 Äntligen något roligare att ge bort än vissnande blommor. Tjohooo!!

Vill du läsa om fler studiebesök finns Sport Tech Center, Woolpower och Lundhags med bland de som jag besökt senaste året. Jag tycker det är så spännande att se hur det fungerar. hur saker blir till. Hur det hänger ihop. Vilka komponenter som hör samman innan slutprodukten. Så det är verkligen jätteroligt att få inblick bakom kulisserna. Jag hoppas du tyckte fabriksbesöket var spännande!

Mer från Morakniv Adventures hittar du här:


 Kommentera

Kvinnliga Äventyrare på Ängsö

Med andan i halsen kom jag småspringandes upp över klipporna mot samlingsplatsen för dagens event. Hör sorlet redan i förväg. Men fattar inte vad det är jag möter förrän jag kommer så mycket över krönet att jag ser en hel drös med friluftstjejer som är redo att kicka igång aktivitetsdagen med Kvinnliga Äventyrare. Det är en lördag i maj och 150 personer kom ut till Ängsö för att göra friluftsiga workshops och hänga framför lägerelden tillsammans. Så otroligt mycket glädje! Det här inlägget sammanfattar dagen från de medverkande som var med <3

Foto: Sofie Lantto

Helgen startade med fint kvällshäng tillsammans med Rania, Sofia, Mattias, Sofie och Boel. Sofia Brolin på Hildas har sammanfattat kvällen i det här underbara inlägget.

Kvällen före eventet och tiiiiidigt, tiidigt så tidigt som jag bara är uppe när jag ska tll Arlanda smög jag och Sofie ut ur det tysta sovande huset på klippan med utsikt över Mälaren och hittade öns finaste ekar för att fotografera i bästa äventyraranda. Läs Sofies inlägg: Ett dygn med Vandringsbloggen om instagramkontot som fick oss att garva sönder och bilder från dagen.

”150 äventyrerskor från sveriges alla hörn”

Foto: Katarina Wohlfart

Här har många besökare samlats för att lyssna till Ewa Lestrin från Vandringsbloggen Community Stockholm som berättade om vad man kan packa ned i sin vandringsryggsäck och smarta tricks för att gå med så lätt packning som möjligt. Under dagen kunde deltagarna också testa upplevelselöpning tillsammans med Josefin Forsell på Bergslöparna och lära sig grunderna i fotografering tillsammans med Sofie Wennestig Photography och hur man på bästa sätt hanterar Karta och Kompass med Cilla från Vandringsbloggen Community i Uppsala.

Foto: Katarina Wohlfart

Skrivböcker i Högsta hugg under Sanna Rosells workshop i att skriva om sitt äventyr. Till vänster i bild ser du Linnea aka Lanclin som kom ända från Tyskland för att hänga med oss. Det är STORT.

Foto: Katarina Wohlfart

Katarina skriver i sin fotodagbok om dagen på Ängsö: ”Så träffades vi äntligen. Ambassadörerna och alla följare av #kvinnligaäventyrare, ute på Ängsö naturreservat utanför Västerås. Aldrig hade jag föreställt mig att det skulle till att bli ett så stort event! Kanske 150 personer tog sig ut till Ängsö reservatet, från vad som kändes vara många avlägsna hörn av Sverige.”

Artikel från Västerås Tidning: Många Äventyrare på Ängsö där du bland annat kan läsa om kompisarna som förberedde sig med workshopen att överleva i naturen, anordnad av föreningen Bushcraft Sverige,  inför sin vandring i Sarek.

Foto: Sofia Brolin

”Skönt att bara finnas till i en så fin gemenskap”

Foto: Sanna Rosell

Sanna skriver i sitt inlägg Naturskön dag med Workshops och Kvinnliga Äventyrare: ”Lägerelden brann hela dagen för frusna fingrar och grillade marshmallows. Vid den här naturliga samlingsplatsen började alla workshops, där vi fick bra tips för kommande äventyr: varför boxerkalsonger är bättre vandringsunderkläder än trosor, vilket perspektiv som är bäst för naturfoto och hur man sätter eld på en tampong, med mera… Mellan workshops och picknickpauser fanns tid att sitta och snacka och bara vara. Skönt att bara finnas till, i en så fin gemenskap som denna. ”

Kvinnliga Äventyrare ambassadörerna

Foto: Helena Gunnare

Under kampanjen Kvinnliga äventyrare har vi haft ambassadörer som delat med sig av vad äventyr är för dem. På bild ser vi här en del utav dem: Louise Östberg, Rania Rönntoft, Sanna Rosell, Angeliqa Mejstedt, Linnea Edmark, Katarina Wohlfart, Boel Enkvist och Ida Olsson.

Foto: Rania Rönntoft, Northbound Journeys

På bilden syns Boel Engkvist, jag, Sofie Lantto och Rania Rönntoft. Den totalt spontana dresscoden för helgen var rutig skjorta. (Mer kärlek till rutiga skjortor går att hitta HÄR)

Foto: Sofie Lantto

Karin Wallén var med under dagen tillsammans med kändishunden Lovis <3 Vi satt länge på morgonen och pratade vandringsglädje, pilgrimsvandring och att ta steget till heltidsvandrare. Resultatet kommer du kunna se i kombination med Sofie Lanttos bilder i Utemagasinet som kommer i sommar. Superkul!!

”Riktigt bra var det”

Foto: Lena Edenvin

Tälja trähäst framför brasan blev en uppskattad aktivitet.

Lena Edenvin på Gott för själen var med under dagen och bland annat på Hikefulness-workshopen jag genomförde under dagen. Hon skriver såhär: ”Angeliqa höll i workshopen Hikefulness – medveten vandring. Vi gick en liten slinga och gjorde några superbra mindfulness-övningar som man även kan använda sig av i vardagen framför datorn eller nåt. Riktigt bra var det!”

”Möttes av massor med tjejer som var lika nyfikna som jag”

Foto: Malin Fagerqvist

Malin Fagerkvist med bloggen Malins Everyday Adventure skrev bland annat att ”På parkeringen stod ett en hel uppsjö av tjejer som var på väg till Ångbåtsbryggan för att delta i Kvinnliga Äventyrares event. /…/ Blev genast tagen av den härliga naturen runt omkring och gick där för mig själv och sa hit måste jag åka tillbaka när löven slagit ut och solen skiner som högst på himlen. Väl framme vid bryggan möttes jag av en massa tjejer som nog var lika exalterade och nyfikna på dagen som jag.”

”Vi fick lära oss mycket”

Sundet vid Ängsö och Båt
Foto: Ulrika Hållén

Ullrika Hållen skrev om sina upplevleser under dagen i inlägget Äventyrlig Lördag på Ängsö. ”Vi fick lära oss att vandra i skog och mark med mer mindfulness, vi fick lära oss om att fotografera våra äventyr, packa ryggsäcken på bästa och lättaste sätt och mycket mer.”

Bonus: Video från dagen

Rania Rönntoft på Northbound Journeys klippte ihop en video från helgen med precis all den glädje och gemenskap som fanns på plats. Läs också inlägget Female Adventurers som sammanfattar helgen i bild.

Tack för en fantastisk dag tillsammans! Det gör mig varm i hela kroppen att se så mycket friluftsglädje, inspiration och pepp på en av de platser jag älskar att vara på allra mest. Jag är så oändligt tacksam för uppslutningen och den fina dagen vi hade tillsammans. Tack!!


 Kommentera

Årets Stjärnföretagare i Västerås

Igår eftermiddag utsågs jag till Årets Stjärnföretagare av Mitt Företag som just nu är ute i 20 städer och genomför Sveriges största företagarturné.

Charlie Söderberg och Gustaf Oscarsson bjöd in till inspirerande föreläsningar och delade sina bästa tips för att skapa inte bara sin drömmars arbetsliv utan sina drömmars liv. Och mitt i allt det här peppiga så kom prisutdelningen där jag vann. En utmärkelse som kom överraskande men som verkligen, verkligen gjorde mig glad och tacksam. Jag kunde inte tro mina ögon när mitt namn stod som vinnare där framme på den stora scenen.

Mer om Vinsten: Årets Stjärnföretagare Västerås

För är det någonting som jag verkligen har som mål så är det balansen i livet, att designa vardagen så som jag behöver ha den för att må bra och vara hela mitt jag utan att skrynkla ihop mig eller pressa samman mig. Genom de frilansuppdrag jag tar via Vandringsbloggen och alla äventyr och fantastiska människor som kommer i min väg här så är det just precis det som jag uppnår. Full frihet att kunna jobba med vem jag vill, när jag vill och var jag vill, till och med på vilket sätt jag vill. Det är drömmigt. Nyp-i-armen-drömmigt.

Mitt viktigaste jobb att sprida kunskap om vandring, att inspirera fler att komma ut och upptäcka sitt egna Everest och att använda ny digital teknik och infrastruktur för att möjliggöra möte mellan friluftsintresserade.

Jag tycker att det ska vara roligt, lätt och enkelt att komma ut.  Priset delas ut till personer som byggt företag på sina egna vilkor, som har en annorlunda affärsmodell och som jobbar på ett unikt sätt med att bemöta sina kunder och någon som går sin egen företagarväg.

Jag som älskar att skriva har senaste halvåret både startat skriva krönikor för tindingar och gästförfattat en bok. Jag som älskar att jobba digitalt har lanserat plattformen som tar det mest analoga som finns – naturen – till att bli digitalt. Jag som älskar att vara ute har kunnat åka till platser jag bara kunnat drömma om eftersom jag nu är helt fri att plocka med mig dator och telefon och jobba därifrån jag nu än är. Och det har blivit liverapportering längs med solvarma skogsstigar på St Olavsleden, fotografering på frusna sjöar i Åre, administrationsjobb från mysiga fjällstugor. Men framför allt handlar Vandringsbloggen om gemenskapen. Det vi gör tillsammans och dit vi tar oss tillsammans. Eventen. Mötena. Upplevelserna som blir minnen för livet. Jag vandrar med ett superhärligt gäng på måndagar i Vandringsbloggen Community, och på massor av fler ställen runt om i Sverige sker precis samma sak vecka efter vecka. Vi har precis genomfört storträff med Kvinnliga Äventyrare där vi samlats kring lägerelden i fysisk form. Lärt oss, vågat prova och våga fråga och upptäcka tillsammans. Det är fint. Här skapas vänskapsband.

Läs mer: Västerås Tidning Business

Tidigare har jag haft en vardag som varit inrutad. Trygg. Säker. Utstakad. Formad. Välbetald. Och att säga upp det för att följa den inre kompassen har inte alla dagar varit lätt. Det är kämpigt. Men jag har aldrig ångrat det en sekund. Utmärkelsen om Årets Stjärnföretagare kommer påminna mig om att det alltid blir rätt när man följer sitt hjärta. För den inre kompassen visar vägen, om vi bara mäktar med att titta på den.

På bild har vi fler Stjärnföretagare! På andra plats Patrick Rapp, Sport Performance Center och på tredje plats Joakim Lorenz, Newsafe. 

Vad händer nu då? Nu har jag gått till final som hålls i Stockholm någon gång i November. Då avgörs vem som blir Sveriges Stjärnföretagare. Men mer om det skriver jag senare och så tycker jag vi tillsammans tar vandrings- och friluftsinspon till de stora scenerna.


 Kommentera

Dag 15: Villa Lacazar – Calzadilla de la Chuza (Hemligheten för att slutföra Caminon)

Idag var den kortaste, men samtidigt mest utmanande vandringsdagen.

Hela dagen gick vandringsleden längs med en spikrak grusväg, längs med torra åkrar utan något som helst skydd mot solen.

Hettan tar kål på mig och jag försöker utnyttja de tidiga morgnarna så mycket som möjligt. När hettan börjar kännas vid 10-tiden halverar jag obemärkt farten. Men tuffar som ett litet ånglok på leden. Kartan visar 3-4 dagar med liknande terräng.

Idag gick min spork sönder.

Mitt på en av de längsta raka vägsträckorna jag vandrat. Långt från allt vad friluftsbutiker heter. Rätt av på mitten. Jag vet inte varför det här tenderar att hända på de mest olägliga ställen, sist samma sak hände var ute på fjället när jag skulle äta frystorkad mat, sporken gick av och jag täljde någon sorts ätpinne istället.

Gick och gick och gick och gick idag. På raksträckornas raksträcka. Så helt plötsligt kom härbärget bakom en kulle. Det kommunala härbärget och det privata låg vägg i vägg med varandra. En inkastera från varje härberge stod och välkomnade pilgrimmer vid vägen. Den ena lockade med pool och den andra med nyrenoverade lokaler.

När jag checkade in köade jag tilsammans med en pilgrim som vandrat ända från Polen och nu var inne på sin 77:e vandringsdag. Jag frågade vad hans allra bästa vandringstips var och han avslöjade sin hemlighet – han gick sakta. Han fortsatte att förklara att de som går för sitt eget ego klarar det inte, de som räknar kilometrarna. Utrustningsväg så är det kängorna allt hänger på, att de sitter bra. Annars blir det blåsor och skavsår.

Ännu en vandringsdag till ända


 Kommentera

Dag 14: Eremita de san Nicolas – Villa Lcazar de Singa (Prästens oväntade Pussritual)

Kvällen igår var magisk.

Medan vi vandrare satt under träden utanför det gamla sjukhuset. Jag halvsov och de andra satt och läste – och så kom doften av italienarnas pastasås med tomater, lök och vitlök utsippandes. På avstånd svajade ängarnas strån. Före middagen samlade hospitallierosarna ihop oss pilgrimmer. De var ombytta till mörka rockar. Och vi satte oss på stolar framme vid altaret. Prästen sköljde fötterna på var och en, med hjälp av ett litet kar i silver. Sedan torkades foten med en handduk av en annan i sällskapet och sedan fick den högra foten en stilla puss, en ritual för att foten ska orka gå hela vägen till Santiago med välgång och bibehållen hälsa.

När det blev kväll samlades vi alla runt det långa bordet och åt sallad, pasta med den ljuuuvligaste tomatsåsen, ost och korv. Vi tände kandelabrar med stearinljus och i takt med att mörkret föll på kvällen så var det de enda ljsukällorna vi hade. Ingen elektricitet fanns alls i byggnaden. Vi satt där många timmar och skrattade och pratade tillsammans. En utav italienarna berättade om hospitalets historia och den lilla byn som en gång i tiden var en viktigpunkt för att skilja regionerna åt. Under många, många år har krig härjat gränsen och därför öppnades fältsjukhuset. Först 2009 restaurerades det till att bli härärge till pilgrimmer. Prästen visade stora böcker där alla som sovit över i byggnaden skrivit upp sig.

På natten lyste fullmånen upp hela landskapet. Vid tre eller fyra vaknade jag och tassade ut i natten för att bara titta på ängarna och den gamla stenbron i dunklet. Sedan somnade jag gott om. Hjärtevarm, det sista jag kommer ihåg att jag tänkte var att ”det här är den riktiga caminon”.

På morgonen, efter en enkel gemensam frukost, vinkade prästerna av oss allihopa från stentrappen på ”uppfarten” till sjukhuset. Idag var det över 30 grader varmt och vi gick över 30 kilometer långt. Morgonen följdes jag åt tillsammans med en trevlig Nya Zeeländsk kvinna. Hon jobbade som guide hemma och frilufsade i bergen där tillsammans med turistgrupper. Hon höll snabba 7 kilometer i timmen på sin vandring, var nästan två meter lång och bara muskler. Jag pinnade på i min snabbaste takt och hon hade stros-sam lunk någon timme innan hon ångade iväg som en avlöning.

Dagen idag var tung. Jag gick och gnällde. Hörde mig själv vara aldelles outhärdlig. Jag kände mig trött. Varm. Håglös. Seg. Sen efter några timmar gick det (TACK OCH LOV) över. Innan lunchen stannade jag och lade mig ned på en bänk och sov. Helt raklång. Helt utmattad. Det var som att något släppte.

Idag gick värden till stor del över fält och det fanns för första gången inte så många ställen att handla mat på. Hade tur och hittade lunch i en liten butik som jag tog med i ryggsäcken och satte mig och åt på en stenbro. Det blev baguette med olivolja och chorizzo. Det var varmt och svårt att hitta skugga.

Hela kvällen har jag också varit trött. Efter dushen lade jag mig och vilade på min säng och bara stirrade framför mig. Helt tom. Kvällens boende är ett ”Casa Rural”, det är som ett vandrarhemshärberge som ligger vägg i vägg med en bar. Först blev jag jätteglad för den fina, lilla och mysiga baren. Sen beställde jag och ångrade mig. Apelsinjouicen var god och hade faktiskt nypressade apelsiner osm ingrediens. Men sedan beställde jag in chorizo som kom in dryyypandes av olja och fett så hårdstekta att de skule stutsat på en välbäddad säng om jag hade kastat dem.

Nu funderar jag mycket under dagarna. Hur det kommer vara att komma hem igen. Inte hemlängtan. Bara tankar om vad jag saknar och vad jag inte saknar. Vad jag behöver mer utav och vad jag behöver mindre utav. Jag önskar mig lite kyligare dagar för att kunna klarna i skallen. Hela jag är överhettad. Och jag tänker att min kropp behöver få vila mer. Att det får bli några kortare vandringsdagar nu.

Annars har inga speciella insikter kommit till mig de senaste dagarna. Jag känner mig stark nu efter två veckor på leden. Jag orkar mer än jag kunnat ana. Och jag funderar på det här med hur ofta i livet vi har en falsk trygghet, vi klammrar fast vid objekt som inte är förankrade och tror att vi är trygga istället för att släppa taget och hitta sin egen fasta förankring oberoende av andra. Det är svårt. Men det är dags att våga släppa taget. Blicka frammåt. Lämna det sjunkande skeppet och ro iland. Lyssna på viskningarna. Följa hjärtat ett steg i taget.


 Kommentera

Poddprat om min Camino i Tur och Retur

I podden Tur och Retur pratar jag om min 800 kilometer långa vandring längs med El Camino de Santiago. En färd till fots som kom att bli starten på en spännande resa och förändring. Hör mer om den, Katrins spännande vilkanvandring och Urbans app-tips för resenördar. Kul avsnitt!


 Kommentera

Dag 13: Hornillos – Eremita de san Nicolas

Idag blev en lång vandringsdag. Riktigt lång vandringsdag.

Dagen började med vandring i rask takt i ungefär en och en halv mil innan värmen kom och takten avtog avsevärt. Under dagen idag passerade vi flera små byar, gemytliga och trivsamma med bra stämning. Jag stannade till i en utav byarna med kullerstensbelagda gator och sandfärgade hus och köpte med mig ett par stora smörgåsar som jag packade ned i ryggsäcken.

On the top of the world

Efter att ha skämts bort med snäll vandringsväg på förmiddagen kom på eftermiddagen riktigt rejäla uppförsbackar, det var både tungt och krävande. Halvvägs upp på ett utav bergen  var ett kors rest till minne av en avliden pilgrim. Vila i frid.

På toppen ställde jag mig och tittade tillbaka mot den väg som jag vandrat hela dagen och såg byn där vi startade på morgonen som en avlägsen prick. Många, många mil kunde jag se över landskapet omkring mig.

Det ger sådan distans till vandringen. Kan det verkligen stämma att jag har vandrat så långt?

Det är så vårt att förstå.

Vad är det jag har startat? Har mina fötter gått all den här vägen? I den varma solens sken finns tankarna bara här och nu. Steg för steg. By för by. Jag behandlar kroppen så snällt jag bara kan. Kroppen har accepterat och antagit det här stora äventyret och anpassat sig efter de många och långa dagarna med vandring, och det allra minsta jag kan göra i gengäld är att tanka den med bra saker. Ny energi, masssage och snälla tankar.

Snabba vändningar…

Men hur mycket snälla tankar jag än försöker tänka så är idag första gången jag grinat av trötthet.

För på eftermiddagen visade det sig att det blev allt längre mellan städerna och när vi kommit sisådär 31 kilometer utan minsta tecken på att en stad skulle finnas inom synhåll så brast det för mig och jag fastnade i en sådan där otäck känsla av att jag inte skulle orka ta ett enda steg till.

Tårarna började sippra under solglasögonen och ned för kinderna. Så jag satte mig en stund vid vägkanten. Insåg såklart snart att jag inte skulle ha särskillt många alternativ än att fortsätta gå ett steg i taget. Och kände de onda, onda fötterna som tog små, små steg frammåt. Kämpade mot ett mål som kunde komma om några kilometer eller många kilometer.

Runt en krök någon halvannan kilometer senare skymtade en stenbro i det torra landskapet och snart gick vi förbi ett gammalt sjukhus för pilgrimmer. Lättad av att hitta skugga och någonstans att vila lite gick jag in på det gamla sjukhuset och träffade tre glada italienare som berättade att de restaurerat den gamla byggnaden under många år och nu erbjöd den som härberge till pilgrimmer som vill övernatta.

Det finns tio bäddar i den gamla byggnaden och vid ett långbord i mitten utav salen finns ett långbord där alla samlas tillsammans för att äta middag på kvällen och frukost på morgonen.

En verklig oas att komma fram till. Känslan av att vara omfamnad av en familj. Komma hem. Sitta i lugn och ro. Landa. Inte kämpa mer. Bara vara.

Eftersom vi är mitt ute på en åker så finns ingen el och när solen går ned så är det bara stearinljus som lyser upp runt bordet. Men inna mörkret kom samlades alla tillsammans med de tre italienska prästerna för en fotbadsritual. I ändan av den medeltida bygganden som inte hade sängar fanns ett litet altare och där sattes en stol ut till varje pilgrim. Stolarna bildade en halvcirkel. Senare den kvällen så badade prästen våra fötter och pussade den ena. För välgång och lycka.

De italienska männen som har hand om hospitalet är varma människor. Vi kommunicerar på en vild blandning av italienska, engelska, spanska och svenska.  De kokar hemlagad italiensk pastasås i timmar medan vi som checkat in här för natten är ute i eftermiddagssolen. Någon läser på stentrappan. En annan utför stilla yogaövningar på en luggsliten matta. Nån planerar morgondagens rutt med hjälp av en tjock guidebok. Och någon sover middag. Jag tvättar upp dagens kläder i ett stenhandfatt med solljummet vatten och hänger sedan upp tvätten att torka i den milda brisen.Sedan sätter jag mig ned, lutad mot den tjocka stenväggen och skriver ned dagens tankar i min lilla svarta skrivbok.

Det här var det bästa som kunnat hända. En liten, gemytlig tillflyktsort. Hjärtligt. Välkommnande. Jag känner på mig att ikväll inte kommer vara lik någon annan kväll på leden. I livet. Här finns tystnaden. Alla pysslar med sitt men vi är ändå tillsammans. Vandringsleden går förbi precis bredvid där jag sitter och jag hejar glatt på de vandrare som går förbi. Det är ont om vatten här ute. Så dushen idag blev hänsynsfullt snabb. De andra som bor här inatt kommer från hela världen. Nya Zeeland. Belgien. Italien. Tyskland.

Idag mötte jag ett par som som letade boende i den lilla staden där vi var ungefär vid lunchtid. Det fanns ett enda ledigt stäle, men de vägrade checka in där för att det var smutsigt. Sådana kontraster. Kommercialiseringen som kommer med lyxboenden som finns på vissa av städerna för att möta det önskemålet versus det här storslaget unika once in a lifetime boendet jag hamnat på nu. Det glädjer mig i hjärtat att hospitalet kunnat restaurerats och får leva kvar tack vare donationer. Men jag förfäras också vad som händer när en led blir för populär. Hur lätt marknadsintressen kan komma att förändra själen på leden. Det visar sig också genom reklamskyltar som sätts upp längs med leden. ”Här får du finast boende”, ”inklusive fotmassage”, ” Inklusive wifi”, ”inklusive rena lakan”, ”extrapris på kängor”. *Ta i trä* att det inte går för långt åt det hållet utan att de här mysiga platserna får fortsätta finnas. Med givmildhet och hjärtligheten. Må det finnas plats till alla. Långsamvandrare. Snabbvandrare. Tystvandrare. Ensamvandrare. Lyxvandrare. (to be contuinued…)


 Kommentera

Dag 12: Burgos – Hornillos (It’s getting hot)

Idag gick vi lite kortare för att ha en välbehövlig vilodag efter flera långa vandringsdagar i sträck tidigare i veckan.

Nu har kroppen kommit in i nya vanor. Det känns som att nya muskler har kommit på plats för benen är starka, blåsorna har torkat och byxorna sitter lite lösare i midjan.

Idag fick jag frågan om jag verkligen tycker Caminon är vandring. För det är ju inga berg? Så då kan det vll för herre fridens namn inte handla om att vandra. Jaha. Ja, det är ju också en åsikt tänkte jag i bästa camino-vis och vandrade vidare.

Nu börjar dagar och timmar flyta ihop med varandra. Jag minns inte längre vilken dag i veckan det är utan jag knallar på med samma rutiner dag efter dag. Om det är tisdag eller lördag är sak detsamma. Saker får ta den tid de behöver ta. Jag tittar aldrig på klockan mer än att jag ställer den på morgonen för att vakna i tid.

Det har livit ett mer steppliknande klimat med trettio graders värme, sol, ingen skugga och ingen vind, inget regn. Nu behöver vi vara uppe tidigt och gå innan det blir för varmt.

Idag gick jag nästan 7 kilometer utan varken skugga eller någonstans att kissa. Det fanns inte ett kissträd i sikte. Nu är det stor risk både att bli överhettad eller få vätskebrist. Alltså – man saknar inte träden förrän de är borta. Kissträd – kom tillbaka!!!

Härberget inatt var komunalt och hade 140 platser, bara 100 meter från katedralen. Från fönstret i rummet såg jag fyra par komma ut nygifta på trappan. Ikväll är kontrasterna desto större. Här finns bara 100 personer i hela byn, en jätteliten restaurang och en annu mindre butik med det absolut nödvändigaste för att laga en egen middag.

Rummet delas med ett medelålders tyskt par som inte talar ett ord engelska. Så nu sitter vi här i tystnad och har hela eftermiddagen att göra precis ingenting.

Det lilla härberget marknadsförde att de hade pool-faciliteter men när jag kom ut på baksidan av huset överraskades jag av en blå barnpool som inte såg ut att ha blivit rengjord de senaste månaderna. Det duger iallafall till fotbad, men att simma är fyskiskt omöjligt.

I huset bor också en stor grupp spanjorer. Vi lagade till middagen vid fem på eftermiddagen och de vid 20.30 – vi har verkligen olika matrutiner. En av spanjorerna sjunger vackra sångsnuttar medan han tillagar maten och gruppen strålar bra stämning – det märks fastän jag inte förstår ett ord utav vad de säger till varandra.

Nu när jag bor på ett ställe där ingen annan kan engelska, eller svenska för den delen, så förstår jag för första gången hur viktig gemenskapen är för upplevelsen av den här vandringen. Jag sitter ensam vid ett bord i matsalen . Det tyska paret sitter i en varsin sida av en stor skinnsoffa utan att prata med varandra och utan att titta på TV. De bara sitter där. Tysta. I köket pratar spanjorerna högljutt och intensivt med varandra. De skär grönsaker och pratar i munnen på varandra. Jag sitter mitt emellan tystnaden i Tv-soffan och kaoset i köket och observerar. Kontraster. Vägen har hitintills handlat så mycket om just det gemensama. Tillsamansheten.

Redan första natten sattes intentionerna för resten av resan och efter det fortsatte det i samma gemensamma omtänksamma stil. Långbord med mat tillsammans. Skala potatis tillsammans. Sova i stora sovsalar tillsammans. Nu har jag tappat momentum, saknar samanhanget – de där samtalen och fixandet som får tiden att gå fort, de där mötena med adra som ger mening. Att själv bidra till helheten. Att bli lyssnad på och att lyssna. Inget 5-stjärnigt hotell i världen skulle få mig att vilja lägga in mig en natt där i rena, manglade lakan. För där är man ensam och själv, allt på samma gång. Och kanske är det något jag ska tänka på när jag kommer hem – att aldrig låta bli att bjuda hem gäster för att det är lite ostädat hemma – det är ju gemenskapen som är det viktiga. Tål att tänkas på.

INSIKTER Idag har jag gått och funderat på det här med att pilgrimsvandra själv eller tillsammans med andra. De som kommer själva till leden skapar grupperingar fort där de följs åt, bestämmer härbergen tillsammans i förväg och delar middagar. Och faktum är ju att det inte går att vara själv längs med leden. Det är alltid andra vandrare inom hör och synhåll. Sedan kan man ju såklart välja hur mycket man vill interagera med andra. Jag såg ett par som gick hand i hand hela dagen. Andra går själva och möter upp varandra på kvällen. Vissa går med musik i öronen. Andra går i grupp och pratar högljutt. Vissa går i grupp och är knäpptysta.

Inga rätt och fel – bara olika beroende på vad situationen och dagen kräver. Det är lätt att göra vänner här längs med leden. Eller ja, det är enkelt tills wifi-barerna kommer för då försjunker alla in i sina telefoner. Då finns det ingenting annat som gäller. Och jag kan erkänna själv att jag inte visste riktigt vad jag skulle göra ikväll när det var så mycket tid att slå ihjäl efter att matlagning, dusch och andra kvällbestyren var avklarade. Så jag knappade in wifikoden från boendet, men snart insåg jag hur otroligt oviktigt allt känndes. Det finns inget viktigt som händer hemma. De samanhang jag är i hemma spelar ingen roll här. De är inte väsentliga för nästa dags vandring. Jag stänger av mobilen igen, sätter den på flightmode. Låter inga notifieringar störa. Nu är det jag och leden.

Vandringsbubblan där jag vill stanna kvar.


 Kommentera

Dag 11: Narejo – Burgos

Natten i katedralen var kylig och jag vaknade upp vid ett och var tvungen att smyga ut i sommarnatten för att gå upp i huvudbyggnaden och besöka toalletten. Jag tassade så tyst jag bara kunde för att inte väcka de andra pilgrimmerna som låg där och sov på sina bruna gummerade madrasser på golvet.

På morgonen åt vi sedan en gemensam frukost vid långborden. Idag vandrade vi till den lilla staden Belorado och åt lunch på en parkbänk där eftersom restaurangerna inte öppnade förrän senare plockade vi ihop måltid från affären. Jag var så sugen på salta saker. Oliver. Kex. Chorizo.

Svåra beslut som jag grubblat länge på. Ta bussen. Inte ta bussen. Ta bussen. Inte ta bussen. Kartboken som jag satt och läste i innan avfärd till leden rekommenderade tre olika ställen som skulle vara lämpliga att ”hoppa över” om man var i tidsbrist -och just nu låg en av de sträckorna framför mig – Belorado till Burgos och slippa vandring på asfalt genom förorterna till den stora staden Burgos.

En kvinna på turistbyrån, dit jag vände mig för att köpa biljetter, berättade att det var en fruktansvärt trist bit att gå utan någon som helst sevrdheter. Jag vet inte om hon bara var snäll och ville hjälpa mig fatta beslut när jag velade fram och tillbaka eller så var det verkligen sanning att den här sträckan varken gjorde särskillt mycket till eller från. Nackdelen med att vandra i förort är att det är svårt att hitta någonstans att kissa och att det gör så ont under de trötta fötterna.

Efter lunchen var det dags att ta farväl av vandringsgänget som jag nu kompat ihop med sewdan början av resan. På något vis kändes det som att gruppen ändå var på väg att upplösas. Soldaten som skulle gå på i ett helt annat tempo än det sakta mak vi hållt. Tyskan som senaste dagarna mest velat gå med sina egna funderingar och tröttnat lite på att prata annat än sitt modersmål.

Burgos

Vandrar in i Burgos.

Idag bor vi på ett härbärge utan ett enda välbekant ansikte.

Det innebär att alla löjliga, fåniga internskämt som gruppen byggt upp under vandringen hittils är borta. De kommer inte komma igen.

Burgos är en stor stad och vi sover nära den jättelika katedralen. Nu blir det en ny start med nya möten imorgon. Men det är rent ikväll och riktiga lakan.

Utsikt över katedralen.

Spansk sockrig, friterat specialitet.

INSIKTER Nu väntar vila. Verklig vila för kroppen. Mentalt är jag inne i ett bra flow nu – det känns inte jobbigt att gå dag efter dag, men kroppen behöver vila även om huvudet orkar mer. Här på leden har jag blivit av med mina matallergier, något som inte slog mig förrän idag. När jag ätit äpple, persika eller nötter har det tidigare kliat i halsen, men nu kan jag faktiskt äta allt det igen.

Jag har hittat tilliten och tilltron till att jag kommer kunna hantera vad som helst som dyker upp längs med vägen.

Jag vet att jag har all kapacitet inom mig.


 Kommentera