Dag 10: Narejo – Granom (Helstekta hönor som springer omkring)

Idag vaknade vi tidigt, tidigt och i tystnad gick vi över de böljande vinfälten och såg en blodröd sol välkomna en ny dag. Det var vackert.

Kvällen innan hade vi vandrare som nu följts åt sovit på tre olika ställen och startade i omgångar på morgonen men under vägen mötes vi alla fem upp så småning om och fortsatte tillsammans ännu en dag. Tillsammans åt vi frukost under ett träd på åkern ungefär 6 kilometer utanför byn där vi startade.

Vi hade tänkt ta det lugnt idag men vid 11-tiden var vi redan framme vid vad som skulle ha varit dagens mål så vi fortsatte till nästa by för att kunna bo i en katedral med gemensamt tillagad middag och meditation.

Bra kisspaus i det höga gräset.

Mirakelsägen om hönor

Vid lunchtiden idag stannade vi till vid en kyrka med en mirakelsägen om två hönor som påstods leva i kyrkan. För ett par euro fick vi gå in och där var de faktiskt.

Sägnen sa att en tysk pilgrim vandrade vägen tillsammans med sina föräldrar när de bestämde sig för att Santo Domingo de la Calzada. Dottern till härbergets ägare blev genast kär i den tyska sonen, men hon fick inte känslorna besvarade. I vredesmod placerade hon en silverbägare i sonens packning och anklagade honom för stöld. Vid den tiden hängdes alla tjuvar och likaså den tyska sonen. 

Föräldrarna fortsatte tungda av sorg färden till Santiago de Compostella och återvände sedan för att besöka kvarlevorna av sin son. När de kom tillbaka upptäckte de att sonen fortfarande hängde på galgbacken – men han var vid liv. ”Skynda till borgmästaren och berätta om miraklet” sade sonen. Föräldrarna skyndade till borgmästaren som precis skulle sätta sig ned och äta middag. Han svarade ”Den pojken är lika levande som de här grillade hönsen!” och plötsligt kom hönorna till liv vid bordet, de började gå runt, sprätta fjädrar och göra oväsen. Så därför finns det en sägen än idag som säger ”Santa Domingo of the Way. where the roasters crow after being roasted”. 

  

Katedralhärberget i Granom

I katedralens härberge var det bestämt att alla skulle sova till 06.30 och ingen fick gå upp i ottan för att störa de andra. Längs med vägen har vi mött pilgrimmer som går upp klockan 04.00 för att kunna gå långt innan solen blir för stark och komma fram först till härbergena för att kunna välja underslafen i sovsalen.

Många boenden har regler som säger att pilgrimer inte får anlända före tidig eftermiddag och att man tilldelas den bädd som man blir tilldelad. Men många utav de privata härbergena vill erbjuda mer service än så och där blir det ibland lite utav en huggsexa om de ”bästa” platserna – där får man välja fritt vart man vill sova och paxar en säng genom att lägga sina tillhörigheter på slafen. När vi kommer till sådana ställen brukar jag försöka välja en säng som står mot en vägg, det gör att man får lite mer enskillt utrymme.

Alltid ordning och reda på kängorna.

Inatt sover vi på madrasser som är utlagda på golvet och har ätit potatissoppa som vi tillagat tillsammans på kvällen. Vi har vad vi behöver – varken mer eller mindre. mat, tak över huvudet och gemenskap. Det finns inga lmapor i lokalen och vi går och sover när det blir mörkt ute vid tiotiden på kvällen.

Innan middagen gick alla pilgrimmer på mässa i kyrkan. Prästen pratade bara spanska. Jag förstod bara ett enda ord – det spanska ordet för pilgrim. Resten av tiden satt jag där i bänken och tittade på dekorationerna och lyssnade på prästens rappa ord. Han välsignade oss alla som var på färd.

Vi äter midagen tillsammans som är tillagad av ingredienser köpta för pengar som donerats av förra nattens gäster.

Vissa sover på övervåningen i huvudbyggnaden.

Vissa vandrar med sällskap av en åsna. Rykten gick att den här var livrädd för broar och att dess ägare fått gå många mils omvägar för att komma undan de många stanbroarna som leden passerar.


 Kommentera

Dag 9: Logrono – Narejo (Svansjön och helstekt vandrare)

Idag har varit den längsta vandringsdagen hitintills. Det blev nästan 30 kilometer längs med motorvägen, på asfalt och genom vinfält. Väckarklockan ringde 05.30 idag för att vi skulle ha gott om tid att hinna de många kilometrarna. Vid en liten sjö med svanar utanför staden stannade vi och åt frukost och sedan lunch på toppen av ett berg mitt bland vinrankor på ett plantage.

Vandrarstatyer i stan.

Lunch på vinfält

På kvällen fick vi inte någonstans att sova förrän efter andra försöket. Det första alberguet var fullbelagt.

Solens brännande strålar

Nu börjar det bi omöjligt att komma ifrån solens brännande strålar. Varje morgon smörjer jag in mig med solfaktor 50 och ändå lyckas jag bränna mig på baksidan av benen och armarna som exponeras mot solen hela dagen.

Det är varmt, så varmt, och jag saknar de många dagarna med moln som vi varit så bortskämda med tidigare under färden. Jag älskar att vandra i mina shorts och vill inte för allt i världen krångla på mig några lånbyxor, men det kommer vara det enda alternativet om det fortsätter såhär.

Om att släppa taget och ge plats för något annat…

Släcker den färskpressade apelsinjuicen för 3 euro min törst bättre än vatten från pumpen längs med vägkanten?

Någonting som är relativt här på leden är det här med tid och pengar. För fem euro kan jag köpa en frukost med baguette och finkaffe eller sova en hel natt på ett härberge. Vad det gäller tiden är det en ännu mer komplex historia när det kommer till vad vi hoppas att den ska göra med oss. Vad skiljer dessa 30 dagar från andra 30 dagar i livet? Är det vandringen, mötena eller insikterna som kommer göra något med oss? Hur vet man att det har hänt något? Kommer jag känna mig uppfylld? Blir jag en ny människa? Hittar jag något jag inte visste att jag saknar? Kommer något som händer här hjälpa mig utanför boxen? Och hur gör jag egentligen för att verkligen släppa taget? För hela tiden finns erbjudanden från företag som erbjuder sig att köra mitt bagage, masssera mina axlar, fri wifi. Sådant som drar mig bort från bubblan – sådant som skulle göra det enklare eller bekvämare.

Jag lägger ingen värdering i om någon annan vill eller behöver sända sin ryggsäck mellan destinationerna. Men jag vill bära min, jag behöver känna tyngden på ryggen. Jag behöver stanna kvar i den här bubblan utan kontakt med omvärlden. Bara ibland loggar jag in på wifi – men det är när jag är där det är – inte så att jag letar efter det. Någonstans tror jag att jag verkligen behöver släppa allt för att kunna ge plats åt någonting annat. Sedan tror jag inte att det kommer slå mig som en upenbarelse eller att det kommer vara något abrupt. Snarare små viskningar, kanske nästan omärkbara sådana. Vem väljer att gå långt med onda fötter, packning, brända axlar och skavsår? Det finns så många andra saker att ägna sin tid åt.

Går jag för vinet? Maten? Kulturen? Upplebelsen? Människorna? Landskapen? Omöjliga frågor att svara på. Men kanske finns det inget annat sätt att verkligen lyssna på sig själv. Att vandra här är att ta ett steg tillbaka – back to basic – det är att ta ett nytt tag och hitta ett nytt angreppssätt på sig själv. Vandrarnas gemenskap. Att gå är repetetivt, det känns inte längre som att kroppen kämpar för att gå, den bara går och går. Eller rättare sagt kroppen går och går tills det är ett par kilometer kvar till mål, då sätter den sig på sparlåga, blir saktfärdig och långsam.

Längtan bort från städerna…

Jag funderar på leden som jag har framför mig. Jag vill gå hela leden steg för steg. Samtidigt fullkomligen fasar jag över de stora städerna, asfalten och förorterna vjagkommer behöva gå igenom. Trottoarer, bilar och oljud. Just nu vill jag inte ens tänka på att bo i en utav de stora städerna. jag vet inte vad jag ska göra där, jag känner mig redan på förhand obekväm, malplacerad och rastlös.

Däremot när jag stannar till längs med leden och sätter mig under ett olivträd så känns det djupt ner i hjärtat väldigt, väldigt bra.


 Kommentera

Dag 8: Sansol – Logrono (Smygsex och en kyrkliga krukväxter)

Dagbok från 2014 – pilgrimsvandring mot Santiago de Compostella. 

Idag gick vi kilometermässigt ganska kort men det tog ändå lång tid. Vi bestämde oss för att det var dags för en vilodag så vi började med sovmorgon till 07.00, frukost på härberget och långlunch i stan med utsikt över en katedral. Dessutom tog vi två långa raster när vi knöt av oss kängorna och bara pratade skit under olivträden.

På morgonen vandrade vi i rask takt och vi håller ihop vad som blivit en samansvetsat team på fem personer. Vi känner varandras rutiner bra, när det är behöver pratas på, när det ska vara tyst och när det är dags för lunch.

Vi diskuterade hur många det är som har smygsex som inte alls är så smygigt längs med leden. Vilka vi råkat komma på in action och vart de tenderar att hålla hus. Bara kvällen innan råkade jag komma på ett par inne i dushen och aldrig har jag varit snabbare än snabbast ut någon gång.

Idag träffade jag en svenk tjej – det var ovanligt att kunna babbla på fritt på sitt eget modersmål efter att ha spenderat så många vandringsdagar på knacklig engelska.

Längs med vägen stötte vi också på en spanjor som inte kunde ett endaste ord engelska – där blandade jag pantomimer med min väldigt begränsade skolspanska. Det finns stor självdistans hos vandrare längs med vägen utan man bjuder på sig själv.

Kyrka med Krukväxter

En fin tradition här längs med leden är att stanna till i de små kyrkorna i städerna och byarna. Där kan man stämpla pilgrimspasset, ibland prata med någon av de anställda, titta på arkitekturen eller ta med sig ett litet kort med tänkvärda ord på. Idag hittade vi en kyrka som inte liknade något som jag tidigare sett. Den var full med krukväxter framme vid altaret.

INSIKT Det gör ont att vandra i tystnad. Tankarna skär och det är mycket lättare att skämta bort kilometrarna med löjliga samtalsämnen tillsammans med de andra. Ibland tvingar jag ändå mig själv att stanna kvar där mitt i ångesten och det jobbiga. Jag försöker ge plats till att ta in omgivningarna, vara uppmärksam på de fina, små detaljerna av vad som försiggår i kroppen, försöker låta tankarna snurra på utan att värdera dem – bara låta dem vara där. Vara snäll mot mig själv. Känna solen mot kinderna. Dra in doften av varmt trä. Känna hur starka muskler jag fått.


 Kommentera

Dag 7: Estrella – Sansol (Los Arcos) Vinfontän och fulla fäder

Sjunde vandringsdagen längs med El Camino de Santiago. Dagbok från 2014.

Idag gick vi 28 kilometer – benen kändes starka och skavsåren och blåsorna har slutat göra ont. Det här var den bästa vandringsdagen rent kroppsligt, det gör inte längre ont och vi kunde gå i ett stadigt tempo. Tror vi alla kännde liknande – att vi var starka nu.

Vinfontän och en ovanlig frukost

Dagen började med vinfrukost. Det finns en fontän på baksidan av en vingård som varje morgon ger ut några hundra liter vin till passerande pilgrimmer. Vi fyllde kåsorna med vin och åt våra frukosmackor i gräset.

Några timmar senare gick ett par spanska präster bakom oss på leden och sjöng, skrålade och skränade eftersom de hunnit bli riktigt fulla. De hade inte bara fyllt sina kåsor utan hela vattenflaskor med vin. När de gick förbi oss förklarade de glatt och uppspelt att de börjat dricka vid fontänen och nu hunnit få i sig två flaskor vin och en hel chorizokorv.

Längs med leden nådde vi fram till ett vägskäl. Antingen kunde man gå en kortare väg över berget eller en längre väg runt berget. Vi singlade slant till fördel för den korta men branta vägen utan möjlighet att stanna och äta på vägen över berget. Men vi gick i rask takt och belönades med makalösa yer över landskapet. När vi kom ner för berget igen gick vägen över öppna landskap och jag tackade alla heliga makter för att det var molnigt och nästan regn hängande i luften – för på en plats utan någon som helst skugga är det kvävande att gå i eftermiddagssol.

Idag mötte vi tre lösa hundar, de var snälla och väl omhändertagna vilket gjorde mötet betydligt lättare än befarat. För jag har läst om riktiga bestar som kunde gå lösa förr i tiden innan leden blev en sådan turistattraktion att de lösa hundarna städats undan.

De sista två kilometrarna fram till alberguet idag var riktigt sega, benen var stela och jag liksom rulade fram på blåsorna för att de inte skulle göra så ont igen. Jag lät de andra gå på före mig så jag kunde möta upp dem sen och gå i lugn och ro med mina strävsamma steg. Och just den där stunden med solen som färgade landskapet brinnande orange tillsammans med tystnaden, smärtan, tankarna och det nästintill allsmäktiga i att varken kunna gå tillbak eller stanna eftersom enda alternativet var att komma fram. Ingen som kunde kasta glada hejjarop för att få mig att tänka på annat än smärtan. Må det ta vilken tid det nu må ta. Ensam bland fälten. Själv i tystnaden. Fri från allt som någonsin hållt mig fast fanns det bara just där och just då.

Sansol – iskallt fotbad och pilgrimslyx

På härberget idag fanns ett iskallt fotbad ute i trädgården och dushar med krokar att hänga upp kläderna på insidan av dushdörren. Det är sådana saker som som känns som otrolig lyx nu för tiden.

Det är lustigt hur det som är små självklara saker kan betyda så mycket här ute på leden. Vädret spelar stor roll eftersom vi är utsatta för det en så stor del av dagen. Jag har lärt mig att uppskatta det enkla. Varje dag på hostellet sker en omvandling värdig Charlotte Perelli i Melodifestivalen.

Jag går från sliten och trött till fräsh, pigg och glad under loppet av den tid det tar att dusha, stretcha, massera fötterna och byta till torra, rena kläder.

Idag valde vi att äta pilgrimsmeny, en trerättermiddag med vin. I matsalen visade kyparen oss till bord om fyra och fyra och vartefter de andra pilgrimmerna blev klara med kvällsbestyren kom de ner i matsalen för att äta. Ensamma vandrare sökte flackande med blicken efter sällskap kring bordet för kvällen och när tillräckligt många genomgått samma procedur bestämde vi oss helt enkelt för att skjuta ihop borden allesammans och gjorde ett långbord som alla kunde samlas omkring. Det gav genast mycket energi till gruppen och ljudnivån blev snabbt hög.En belgisk man tog fram en följt och spelade de mest magiska melodierna för oss.

INSIKTER Kanske är jag helt från vettet som gett mig ut på den här färden. Ett jätteäventyr som jag inte har facit på, som jag inte vet om jag är utrustad för att klara. Det är så många dagar kvar att det knappt går att tänka på hur många mer steg jag har framför mig innan färden är över. Men kanske är Caminon som livet i miniatyr, människor kommer och går. Vissa gör allt för att hjälpa dig på ett osjälviskt och omhändertagande vis. Andra försvinner utan att ha lämnat avtryck. Uppgångar och nederlag. Frestelser och smådjävlar. Personer som tar sig allt för stor plats och utrymme. Sedan de som bara ger av hela sig själva – som en man jag vandrade förbi idag, han satt på toppen av berget och spelade följt. Långt bort från vägen så det var inte för att samla in pengar för att finansiera färden utan han gav stunden, konstverket, momentumet till alla som passerade inom hörhåll av de vackra böljande tonerna.

Det går inte att ha någon fasad eller mask här på vandringsleden. Det går helt enkelt inte att spela hurtigare, gladare eller piggare än vad man just precis är för tillfället. Det är rakt, ärligt och naket. Andra kommer vandra bredvid dig en stund, men det är bara du själv som tar stegen, bär bördorna. ”If there is a will there is a way” läste jag någonstans idag. Och det fastnade.

För den som verkligen vill finns ett sätt att nå målet, den som vill skapar möjligheter, fortsätter strävan framåt även om det är tungt och kanske krokigt.


 Kommentera

Dag 6: Puente de la Reina – Estrella

Dagbok från 2014 och min 800 km långa pilgrimsvandring, El Camino de Santiago. 

I dag har jag verkligen känt av fötterna. Jag har två blåsor under höger ringfingertå och dessutom har jag fortfarande kvar blåsor under båda hälarna. Det blir så om det finns minsta antydning till förhårdnader under fötterna. Det har jag nu lärt mig den HÅRDA vägen. Jisses. På lunchen idag stannade jag till och tejpade någon sorts gummitejp under fötterna. Det hjälpte, och det känndes faktiskt helt ok när jag ”gått igång” kroppen lite.

Nu går vandringen genom vingårdar och små pittoreska byar. Det växer hundkex, smörblommor, vallmo och rosor i trädgårdar och längs med väögkanten. Och doften av blommor och varm jord är underbar. Nu har vi haft sol två dagar i rad och jag smörjer in mig med solfaktor 50 varje morgon.

Något som överraskar mig är att kroppen känns helt annorlunda nu. Den orkar mer. Den gör inte ont på samma sätt. Jag behöver inte längre stanna och ha siesta efter lunch utan jag kan vandra vidare. Just att de här tvärtrötta stoppen är över betyder så otroligt mycket för mig. Det är dränerande att krasha på det sättet jag gjort tidigare. TACK kroppen. TACK. TACK. TACK.

Idag har vi pratat om väldigt djupa saker på leden. Kanske beror det på att vi är en liten grupp som gått tillsammans så många dagar nu. Kanske ger kroppen mer utrymme för språk och eftertanke eftersom vi alla börjar falla in i vandringsrutinerna bra nu. I början var det ett projekt att packa ryggsäcken, bestämma rastrutiner och förbereda matsäck osv. nu går sådana praktiska saker med automatik. Nu ligger fokus på samtalen, mötena. Rykten längs med leden säger att det är de här djupa förtroliga samtalen främlingar emellan som gör att många möter vänner eller partner för livet här längs med leden.

Livet och döden och allt däremellan

Idag går vi tillsammans med en kille som är hemvändande soldat från Afghanistan. Jag tror att han har någon sorts vilodag eftersom han går i vårat sakta tempo – för när han inte håller tillbaka går han fort, långt och outtröttligt. Han visade mig hur han kune göra en tarp av sin regnponcho när vi stannade för förmiddagsfika.

Idag handlar vägen om livet och om döden. Då och då vandrar vi förbi kors uppsatta längs med vägkanten till mine av pilgrimmer som stupat, jag tycker mig se tendenser av att de oftast är i mitten eller toppen av de långdragna sega uppförsbackarna. Gruppen pratar om personer som saknas dem, personer som vi vill ha närmre eller önskar fanns nära. Livet och döden. Långa stunder går vi tysta. Sedan resonerar vi om arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, nationstillhörighet. Vad som är vår lott i livet. Vad vi tror att vi kan påverka. Vilka chanser vi väntar på ska bli rätt och de som vi går miste om i just den väntan.

Estrella

Pilgrim-Damernas =)

I natt sover vi i en gammal gympasal. Jag tror de haft balettskola här, det är stora speglar på väggarna och ett sådant där läderräcke som går längs med väggen. Huset är ett stort komplex och på våningen ovanför våra huvuden spelar män squash och grymtar med varje slag. Imorgon kommer vi lämna Navarra regionen och gå in i Rioja. Det innebär att det blir en ny sorts vin som serveras på kvällarna. De lokala vinerna är alltid väldigt billiga, men väljer man ett vin från en annan region blir det desto dyrare.

Idag handlade vi mat på bensinmacken om vi sedan lagade till i det gemensamma köket. Lätt att hålla budget när man är flera som delar på ett paket pasta.


 Kommentera

Dag 5: Pamplona – Puente de la Reina (Dagen när skallen nästan blåste bort)

Idag kan du läsa min dagbok från den 800 kilometer långa vandringen längs med El Camino de Santiago. Vandrade 2014 mellan St Jean Pied de Port och Santiago de Compostella. 

I dag började jag morgonen med fotvård. I natt vaknade jag och frös och när jag skulle ta på mig yllesockorna så trillade lilltånageln av. Det var en nh igår fick fötterna vila helt från tejpen för att lufta sig ordentligt, då passade jag också på att smörja in hela fötterna med fotcreme och ge dem en rejäl massage. Jag tar mig alltid lite tid direkt när jag kommer fram till platserna där vi ska sova att stretcha ut vader, rygg och axlar och så masserar jag fötterna. Speciellt skönt är det att trycka på den där långa senan som går mitt under foten. Det är påfrestande för fötterna som får bära all tyngd och som ju faktiskt gör allt jobb under vandringen. Det är mitt sätt att vara snäll tillbaka.

I natt sov jag oroligt. Kanske var det också för att andra vandrare kom och gick mer eller mindre från 02.00 på natten. Och jag har kännt mig irriterad på morgnarna när andra vandrare ska packa i och ur sina ryggsäckar i vad som känns som evigheters evigheter istället för att förbereda dem innan. Nu är vi ett gäng på fyra personer som följs åt under dagarna, vi går i ungefär samma takt eller väntar in varandra inför de lite större städerna eller när det är dags att äta. Det är mysigt och vi vandrar i tystnad eller vandrar och pratar om sådant som kommer upp.

Idag vandrade vi upp på en höjd som gav milsvid utsikt. Fantastisk upplevelse att känna sig så otroligt liten. Ett med naturen. Det blåste på rejält och jag förstog snabbt varför det var fullbelamrat med vindkraftverk i området även om det gör ont i min vandrarsjäl att se dem stå där och ta bort naturkänslan.

Idag följdes jag åt en bit tillsammans med en tjej från USA som jobbade med att översätta texter mellan spanska och engelska. Hon hade bokat hotellrum varje natt och var rädd för att sova tillsammans med andra vandrare längs med leden. Men jag berättade om hur det fungerar med sovsalarna och att det aldrig varit några konstigheter eller känts osäkert någonstans.

Ofta sover man runt 15-20 personer i samma sovsal och även om det förekommer snarkningar och ryggsäcksprasslande och pannlampelysande så är det ändå stor respekt och hänsyn vandrare emellan. Olika rutiner men inte några olikheter. Idag stannade vi och fikade under ett träd i skuggan. Det var en efterlängtad och skön paus. Ryggsäcken kändes otroligt tung idag, förvisso hade jag handlat med mat från affären men det tog flera kilometer inna jag föll in i ett bra gångtempo, men när jag väl gjorde det efter någon timme så kände jag mig faktiskt starkare än någonsin.

Puente de la Reina

I kyrktornet brevid alberguet bor en storkfamilj.

På kvällen kom vi fram till Puente de la Reina, en söt liten stad med ett albergue med 100 bäddar fördelat på 10 rum. Här är det massor med folk men ändå rent och snyggt, varmvatten i dushen och det kostar bara 5 euro per natt. I receptionen fick vi köpa lakan i papp att lägga på sängen.

I sovsalen mötte jag en dansk kille som gått från den franska sidan över Jaca istället för Pamplona och som berättade att han maximalt stött på 7 människor om dagen, alltså en betydligt lugnare led än den från St Jean Pied de Port. Vi slog följe till middagen hela gänget om fem personer, åt omellett ute i trädgården och beställde in vin.

INSIKT Vi fastnade länge i en diskussion om förutsättningar och former av att vandra. Är det fusk att korta ned sträckan genom att åka buss? Eller att starta efter Pamplona? Eller att bara gå de sista 100 kilometerna och hämta ut pilgrimsdiplomet? För vem är det fusk och för vem är det väsentligt? Vem sätter reglerna och vems tyckande är vi rädda för? Någon längs med vägen sa att ”Vi går för kort och för sakta så det är ingen utmaning.” – men kanske är just det utmaningen. Att göra saker sakta. Låta något ta all den tid det behöver ta. Sakta ned. Göra långsamt. Känna efter. Lyssna på kroppen. Vart finns det ett motstånd och när har jag medvind?


 Kommentera

Dag 4: Zubiri – Pamplona (Pizzalunch och lossnad tånagel)

Tredje vandringsdagen mot Santiago de Compostella. En vandringsdagbok från 2014 om min 800 kilometer långa färd över Spanien. 

Det var en relativ lätt vandringsdag men den tog mig lång tid att gå idag och jag stannade till och hade siesta en stund vid ledkanten. Jag är väldigt trött i kroppen nu fjärde dagen, men jag mår väldigt bra annars. Här längs med leden har en frihetskänsla kommit över mig. Jag bara är. Bara lyssnar. Bara finns. Längs med leden finns det inga krav eller förväntingar eller någonting som behöver presteras och det finns utrymme för att bara vara helt utan kontext. Jag vandrar. Punkt. Varken mer eller mindre.

Lufta fötterna är nog så viktigt att komma ihåg. Jag har blåsor som gör ont när jag börjar gå, men efter ett tag släpper smärtan – behöver ”gå igång” fötterna lite.

Vi går genom vackra landskap med åkrar, berg och små typiskt spanska stenhus.

Efterlängtad pizza-lunch =)

Dagens höjdpunkt blev en alldeles på tok för dyr stenugnsbakad pizza och dagens nederlag blev att vi var så sena in till Pamplona att Alberguet där vi tittat ut att vi skulle övernatta var överboka. Sista fem kilometrarna var bara asfalt genom förorten och idag var målet något som hägrade en väldigt trött kropp. Mental utmaning. Komma igen. Tänka om.

Vi har gått förbi flera kors idag. Jag tänker på de som gått här och aldrig kommer hem igen. Passade på att besöka en liten kyrka längs med vägen idag. Där sjöng en kör i otakt och jag funderade länge på varför de gör så.

Fantastiska fasaddetaljer på väg in till Pamplona.

Pamplona

Att komma in i den stora staden blev lite utav en chock. Jag fasas över alla människor och längtar efter att komma ut från storstaden igen och vara ”själv” med alla enkla frågor. Naturen och de andra vandrarna. Här i staden är kommersen i full gång. Barer. Restauranger. Människor som rör sig. Stadsliv.

Imorgon och på måndag är det en kyrklig högtid i Spanien som gör att alla affärer är stängda och idag sitter folk i stora samlingar längs med gatorna och dricker öl. Redan vid sjutiden var det högljutt och skränigt i grupperna.

Vi bestämde oss för att inte ens försöka knöka in oss på någon utav de fulla restaurangerna idag utan gick till den lilla lokala affären och köpte picknick som vi åt uppflugna på en mur. Vin, ost, choklad och korv. På håll gick det förbi en dragspelsorkester. Fick sovplats på ett modernt albergue som verkade väldigt populärt bland cyklister men som egentligen låg utanför budget med hela 18 euro för natten.

Här fick varje pilgrim en egen liten ”kapsel” att sova i. Rullgardin som stänger ute ljus från sovsalen, liten hylla för personliga saker vid huvudändan, en läslampa och här kan man äntligen vara för sig själv på riktigt. Inte behöva se någon annan pilgrim.

Och bäst av allt fanns ett allrum med frukostbuffe, möjlighet att koka te, läsa tidningar och en hylla för bytesartiklar. Där kan man lämna en bok man inte vill läsa eller saker som man inser är för tunga att bära på – de kan komma till nytta för någon annan vandrare. Jag rensade min nessesär från allt för många huvudvärkstabletter, vätskeersättning, myggmedel och en kortlek som jag inser inte kommer komma till någon nytta.

Det finns gott om saker att fördriva tiden med här längs med leden. Aldrig har jag setat uttråkad och undrat vad jag ska göra utav tiden. Det handlar om att äta, tvätta, planera morgondagen och sova.

Dagens tvättmaskin och torktumlare var riktiga myntätare. 3 euro per omgång. Efter andra omgången torktumling av kläderna var de fortfarande nästan lika blöta som jag lade in dem. Jag gjorde ett desperat försök att tvätta alla mina kläder eftersom det här är sista gången på ett par dagar vi kommer ha så bra faciliteter innan vi lämnar för enklare förhållanden.

Jag har två blåsor under trampdynan på vänster häl. Det är en blåsa med en blåsa under. Jag skulle ha filat fötterna mer noggrant innan jag gav mig av. Sedan håller en lilltånagel på att lossna. Tån är röd och svullen av tryck från kängorna och nageln är vit och lös – varje gång jag tar av och på en strumpa kan jag känna att den följer med litegrann i tyget. Och en av tårna skaver mot en annan – så idag har det blivit omplåstring.

INSIKT Den här natten kom jag att ligga vaken länge och fundera på det här med tvätten. Vad skulle jag göra om allt var blött när jag vaknade? Kommer jag glömma kvar några saker nu när jag spridit ut mig i hela huset? Tvätt i källaren, vandringsryggsäcken i förrådet, stavarna i hallen och sovsaker i sovsalen. Samtidigt vet jag ju med mig att den där oron inte spelar någon roll. Allt kommer att lösa sig på ett sätt eller ett annat. Kanske behöver jag vara uta den där prylen som inte är viktig nog att komma ihåg på morgonen? Och de kanske blöta kläderna kommer ju faktiskt att torka – det är i klädernas natur att så småning om bli torra.


 Kommentera

Gör Eld Enkelt med saker från Badrumsskåpet

Sponsrat inlägg

Detta inlägg presenteras i samarbete med Morakniv och kampanjen #kvinnligaäventyrare.

Idag delar jag mina allra bästa tips på hur du enkelt och snabbt kan få upp eld utan krångel, med vanliga saker från badrummsskåpet. Sedan går jag igenom olika gniststartare och vad du behöver tänka på och till sist lite om själva eldbyggandet. Alltså den totala eld-startar-guiden. Nu kööör vi!!

1. Ta med det här från badrumsskåpet!

Klassiska tips har vi nog alla läst och hört talas omsom att samla näver som luggas upp lite med hjälp av knivbladet. MEN det är ofta, ofta jag ser hur stackars björkar skövlats på hela sin bark i stora gapande, fyrkantiga sår och det skär lite i hjärtat. Så nu kommer två dundertips som iallafall förändrat mina eldstartar-rutiner.

  • Tamponger
  • Bomullsrondeller
  • Vaselin

Det räcker om du väljer ett utav bomullsalternativen och sedan vaselin. Jag föredrar att plocka med hela vaselinburken (är du gramjägare tar du en lättare plastförpackning istället för plåtförpackningen) och sedan tampongerna/bomullen. Vad jag älskar med tamponger är att det är massor med eldstartarfluff komprimerat till liten plats i vattentät förpackning. Allt man någonsin behöver.

Gör såhär: Smeta in den fluffade bomullsrondellen eller tampongen med rikligt med vaselin. Nu har du ett fantastiskt tändmaterial som brinner länge.

Här ser du den faktiska skillnaden i brinntid, med och utan vaselin.

2. Vad tänder din gnista?

Det finns många sätt att tända eld på och verktyg likaså.

  • Tändstickor. Tänk på att förvara tändstickorna torrt, eller köp vattentät förpackning till dem. En rolig utmaning är att träna på att göra eld och att bara använda en enda tändsticka. Har du testat?
  • Tändare. Funkar sådär halvbra om det är vått eller kallt ute. Finns aldrig i min packning.
  • Eldstål. Eldstålet är en sådan uteprodukt som jag aldrig lämnar hemmet utan. Det är gjort av en magnesiumlegering och ligger alltid minst ett i min benficka. Fördel med ett eldstål är att det kan användas många hundra gånger och blir flera tusen grader varma gnistor. Det kan användas i alla väderlekar. Nackdelen är att det krävs lite träning att få in snitsen, så testa hemma i grillen på altanen innan du ger dig ut i vildmarken.

3. Let’s get the fire started! Nu kör vi 😀

Förbered material. Börja med att samla på dig massor med små stickor som du matar elden med. När elden väl är igång behövs det ofta mer ved än du tror så samla massor. Men viktigast är starten. Då behöver du tunna, torra stickor. Har du tillgång till större vedträn så delar du dem enkelt med hjälp av kniven, slå på baksidan av eggen med ett annat vedträ.

Alternativ: Leta rätt på torra pinnar från marken i olika tjocklek.

Jag samlar på mig en hög med späntor. De är bra att starta elden med.

Tips: För att det ska gå ännu lättare för de första pinnarna att fatta eld hjälper jag dem på traven lite genom att skära luftiga ”lockar”. De här kan se ut lite hur som helst. Långa, korta, djupa, ytliga. Huvudsaken är att det är mycket luft.

Dags att tända. Laborera med eldstålet och din kniv – vilken teknik fungerar bäst? Ofta vill man dra snabbt och lätt. Men var helt lugn och dra istället långsamt och hårt för de stra gnistorna. Håll gärna handen långt ned på eldstålet och sikta gnistorna nära, nära tändmaterialet. Vaselin-bomull brinner väldigt enkelt så det kräver inte så mycket precision eller arbete. Men om du har näver eller fnöske du ska tända eld på blir tekniken ännu viktigare. Du kan skrapa av lite av eldstålets yta med hjälp av baksidan på kniven. Då tänds elden ännu lite lättare.

Gnistorna som kommer från eldstålet är flera tusen grader varma.

Nu har vi starten till elden igång. Bara att mata på med de lockiga pinnarna eller kråkris – det torra spröda, risliknande som växer längst ned på granarna.

Nu är det bara att samla kompisgänget, ta fram kokkaffet och påsen med kanelbullar och sedan mata elden med mer pinnar vartefter. Kanske ett av världens mysigaste tidsfördriv om du frågar mig.

BONUS: Feelgood-video

Såhär är en snabbversion av hur det kan se ut när jag är ute.

TÄNK PÅ ATT: När du gör upp eld att alltid följa allemansrätten. Elda säkert, släck ordentligt och plocka bara pinnar från marken om du inte har markägarens tillstånd till annat.

Detta inlägg skrivs i samarbete med Morakniv och kampanjen Kvinnliga Äventyrare. Tillsammans vill vi inspirera och peppa fler tjejer att upptäcka och utforska sitt nästa äventyr.

 


 Kommentera

Konstrunda i Kolbäcksdalen och besök till Strömsholm

Igår var det långfredag och jag och mamma tog bilen och åkte runt och tittade på konst. Som en miniroadtrip med fikastopp, konstnäriga utställningar. Hästar i glas, väggar av virkade ”plättar” och bergiga tavlor. Och JAG HITTADE MITT DRÖMHUS. Alltså jag blev helt varm i hela kroppen för det var det helt perfekta huset av mina drömmar. Följ med på kontrasternas och sinnenas dag.

Idag har jag på mig bönbyxor från Röjk och en bönjacka från Tierra. Någon frågade skämtsamt om de skulle ”smälta” om det är dåligt väder eller om de kan ätas i en nödsituation. Och efter att ha hårdtestat dem i snömojs så kan jag meddela att även om plaggen är helt biologiskt nedbrytbara så håller de formen i dåligt väder 😀 Ätandet får jag återkomma om – men skulle inte rekommendera nån att käka en svettlökig jacka. Men hey alla prefferenser ser ju olika ut.

Bakom Strömsholms Slott hittade jag en utställning av Catherine Öberg. Min favorit var tavlan med berg.

Marketenteriet Bageri och Café

Marketenteriet. Här är en riktig café-pärla. Med gamaldags charm bevarad. Urgullig personal och massvis med hembakta kakor. Idag åt jag bondkaka med russin som var lika stor som en knytnäve. Blev också lunch i from av dillstuvad potatis och lax. Mmmm. Bra stopp. I huset Knytpunkten precis bredvid markan hittade jag en riktigt häftig konstnär som målade skögsmiljöer med upppoppande glada dalahästar. Dagens roligaste konststopp. Sedan for vi vidare till Vångsta och jag blev inihjärtanes kär i huset vi kom till för dagens sista konststopp.

Drömhuset med drömbröllopsklänningen

Välkommen-dörrmattan med glada tillrop i färgiga osaikplattor.

I drömhuset hängde min dröm-bröllopsklänning. Ante mig att allt skulle falla på plats sådär. Det skira materialet, brodyrerna, halvlånga kjolen och genomarbetade detaljerna. Precis så. En dag.

Här är platsen i drömhuset där man sitter och dricker eftermiddagskaffe. Skriver sitt livs roman och blickar ut över åkrarna. Jodåsåatte. Det skulle ju inte heller göra ont att äta frukost här ute.

Förutom hästarna fanns det också en trätax och stenpingviner.  Den djurparken hade gärna fått flytta hem till mig. Jag drömmer om en egen tax en dag. Just nu går det inte riktigt ihop med allt resande jag gör. Så där är kanske en trätax mer rimlig en en riktig tax.

Bara väggarna med sin råa charm är en historia för sig. Det gör lite ont i kroppen när jag tänker på att ett hus liknande det här faktiskt skulle kunna vara någonting jag skulle kunna komma hem till i en framtid. För min del skulle det kunna vara en sjättedel så stort för att duga. Men en punchveranda, sovrum, vardagsrum, lantkök och öppna spisar som vedeldas. Det vore någonting det. Långt från stan. Långt från tunnelbanor klcokanfemstress och bullrande trafik. Det här drömmer jag vidare om. Allt gott!


 Kommentera

Menskopp – Allt du behöver veta

Jag har testat menskoppen i snart ett halvår och idag skriver jag en sammanfattning av allt du behöver veta för att komma igång. Och jag utvärderar vad jag tyckte efter den här testperioden.

1. Rengöring och hygien

När det kommer till hygien så kan man ju tycka att de värsta bakterierna skulle finnas i de nedre regionerna, men det är faktiskt händerna som är den allra största boeven. Så aldelles oavsett vad du gör ska du se till att alltid ha bra handhygien. När det kommer till själva menskoppen så är det bra att koka den innan första användningen för att få bort alla eventuela bakterier som kan finnas på den. Under användning så sköljs den bara ur med kallt vatten och mellan mensarna kan man göra en grundligare rengöring. Läs också: Hur du gör rent menskoppen i vilda förhållanden.

2. Förvaring av menskopp

Antingen förvaras menskoppen i en liten tygpåse eller så kan den bara vara som den är i ett badrumsskåp eller en låda. Så länge den är skyddad från solljus och står torrt så är det lugnt. Jag har min i badrumsskåpet, sen när den behöver åka i ryggsäcken så har den ett supersnygg förvaringspåse (som btw finns att hitta här). Det är smidigt och enkelt och man vandrar runt med mensskydd som räcker hur länge som helst det är plus-sidan. Sen är jag superfan av att använda tampong-fluff till att starta eldar med – och det kan man med bestämdhet inte göra med menskoppen, så det är till dess nackdel.

3. Hur funkar det då?

Det bästa är att läsa den här korta sammanfattningen av hur det går till rent praktiskt: Hur använder jag menskopp? Men den stora frågan är ju egentligen Hur funkar det i friluftssamanhang?? Jag frågade Vandringsbloggen Communitys medlemmar vad de har för erfarenheter.

  • Tar ett tag att få in snitsen. ”Jag tycker det är jättebra. Dock tog det några ggr innan jag fick in snitsen så jag använde ett trosskydd innan.” Linda
  • Det är ovärderligt. ”Menskopp var ovärderligt när jag var ute på cykelsemester Nordkap-Stockholm för ett antal år sedan. Hade varit meckigt att pyssla med sopor annars, eftersom det främst var dagar i ganska enslig miljö. Minns inte om jag utsatte sambo för att koka den på friluftsköket… ” Anna
  • Lyssna på kroppen. ”Jag har provat, två olika sorter, och det fungerar inte alls för mig tyvärr. Jag fick jätteproblem med underlivssmärtor och efter konsultation med gynekolog så slutade jag använda koppen. /…/ Jag har hört att så många är jättenöjda med sina koppar så det var jättetrist att det inte fungerade alls för mig.  Inte så mycket till tips dessvärre, men jag vill berätta att lyssna på kroppen och känn efter så allt känns bra när du provar och avänder koppen.” Ulrica
  • Ingen höjdare. ”Tycker inte den är bra varken inne eller ute .. (tyvärr) Och utan rinnande vatten är den ju ingen höjdare..” MVH en som bor utan rinnande vatten
  • Funkar alldeles perfekt. ”Använder menskopp både i hemma och ute i naturen. Funkar alldeles perfekt för mig och är mycket smidigare att ha med ut än bindor och tamponger. Sköljer av i det vatten som finns tillgängligt, sjö, hav, bäck och kokar när jag kommer hem. Paddlar mycket kajak så jag har alltid vatten till hands.” Fanny
  • Kälrlek. ”❤ menskopp!” Elna
  • Det går finfint med hjälp av friluftsköket. ”Tips är att införskaffa steriliseringstabletter och en vikbar kåsa. Häll upp rent vatten i kåsan, släng i menskoppen och en bit av en steriliseringstablett. Ett annat kan vara att vid mensens slut koka upp vatten och slänga i menskoppen (efter att den rengjorts med tvål) och koka i 5-6 minuter. Detta tänker jag går finfint om en har ett friluftskök att nyttja. Jag älskar min menskopp och köpte den 2010 och kan inte tänka mig att vara utan den! Trosskydd kan vara att rekommendera ifall den hamnar lite snett eller under de blodigaste dagarna.” Anja

Mina personliga reflektioner av att ha använt menskopp.

  • Våga prova. ”Jag ser många fördelar med att ha med menskoppen ut på vandring. Det blir inga sopor jag behöver släpa runt på och det är smidigt att alltid ha den med och kunna återanvända den. Det knixiga är om man skulle vara på ett ställe där det inte finns tillgång till så mycket vatten. Personligen kommer jag inte fortsätta använda menskopp. Jag kom inte överrens med själva fysiska användningen av den. Men jag gillar konceptet och tror det här kan vara en smidig och bra lösning för alla friluftsälskande kvinnor. Våga prova!”  Angeliqa

Den här videon av Lisette som testar menskopp kände jag igen mig i väldigt mycket. Men eftersom jag inte känner mig bekväm med att youtuba live från min toalettstol så får ni svincoola Lisette istället. Cudos.

För att sammanfatta. Det var käääämpigt. Men bara för att jag hade kämp som jag inte riktigt alls tog mig över betyder det inte att det här inte är en världsbästast grej för dig. Så åter igen ut och prova. Det finns jättebra hjälp man kan få från apoteket eller ställena där man beställer menskoppar. Jag testade min från menskoppen.se och där fick man först fylla i en enkät om mensande, osv osv för att få en skräddarsydd modell och sedan var det superbra support efteråt också för alla tänkbara och otänkbara frågor. Instruktionsvideos i alla former finns här: Menskopp – Isättning, urtagning, tvättning och allt annat man vill veta.

Vad har du för erfarenheter av menskopp? Vad använder du helst för skydd när du vandrar och frilufsar?


 Kommentera