Våra Trailnames på S:t Olavsleden

En lång vandring gör att man vare sig man vill eller inte tvingas möta sig själv och sina vandringskamrater med alla sina goda och dåliga sidor. Det finns ingenstans att gömma sig. Ingen mask att hålla uppe. Och efter ett tag kryper det fram personlighetsdrag som utmärker en persons plats i gruppen.  Idag avslöjar jag våra trailnames. 

Läs mer: The psychology of Trailnames (Appalachian Trail Bloggers)

Våra första två dagar på leden vandrade jag och Leanne tillsammans med Rania. Hon sålde helhjärtat och enträget in alla fördelar med att punktera blåsor under fötterna. Hennes trailnamn blev därför BLISTERBREAKER. Leanne lyckades inom loppet av en vecka tappa sönder en kameralins, ha en vandringsryggsäck med en saknad bärande rem och få håll på vandringsbyxorna, osökt blev Leannes Trailname GEARBREAKER. Jag själv gjorde upp massor med regler för gruppen. När vi skulle starta på morgonen, hur länge vi skulle stanna för rast och andra praktikaliteter. Vid ett tillfälle ganska snart efter lunch så bestämde jag att vi MAXIMALT skulle ha 5 minuters rast om vi  nu skulle hinna fram till kvällens etappmål eftersom vi redan släpat benen efter oss för länge. Sedan lade jag mig ned på en klipphäll, med ansiktet i nedförslut, handen som kudde och sov rätt och slätt i närmare trekvart. Mitt trailname blev RULEBREAKER.

Foto: Rania Rönntoft, Rowan Tree
Foto: Rania Rönntoft, Rowan Tree Photography

Och ja – det är tufft att pilgrimsvandra. Speciellt de första dagarna när kroppen ska ställa om sig till vandringslivet på leden. Det är mycket som rör sig i huvudet med planering och stressen från allt som ska förberedas de sista dagarna innan avfärd och sedan helt plötsligt så är man där ute i stillheten. Redo att ta in någonting nytt. Och längs med vägen möter vi oväntade vandringsskador, utrustningsproblem och logistiska utmaningar. Men alla dem möter vi tillsammans och löser, fixar, grejjar, ringer och ordnar. Om det är något jag tar med mig från denna vandring så är det alltings föränderlighet, det onödiga att försöka planera för mycket (det blir ändå som det blir) och så landar jag i insikten av att jag har all kapacitet att möta vad jag än har framför mig. Vi fixar! Alla inlägg från pilgrimsvandringen mellan Selånger och Trondheim kan du hitta här: S:t Olavsleden

Kommentarer

  1. I efterhand vill jag dock säga att ni INTE ska punktera era blåsor – det är en oerhört dålig idé och något jag fick lida av även fast att jag ”bara” var hemma igen. Haha… Men fina namn hade vi. Vi kom ju på mycket annat bra innan vi landade i våra namn men alternativen minns jag inte nu… Hoppas i alla fall jag får vandra med er snart igen, då kanske vi har andra namn 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *