Inget gör mig gladare än er fantastiska läsare. Jag berättade på Instastories om min hjärnskakning och att jag efter den fått tinnitus som driver mig halvt till vansinne. Det högfrekventa ljudet som är med hela dagen men som framför allt gör sig påmint när det blir tyst, på kvällen när jag ska sova. Ingen gång är man så otroligt ensam som ensamheten i att ligga och lyssna på ett oförklarligt oljud i huvudet mitt i natten.

Jag fick massor, massor av bra tips och eftersom jag själv försökt googla och hitta information så vet jag hur viktigt det är att hitta andras upplevelser och positiva berättelser utöver vad Sjukvårdsguiden 1177  kan berätta om de mer kliniska aspekterna av att ha Tinnitus.

Bästa läsartipsen om att hantera tinnitus

  1. ”Vissa blir hjälpta av zonterapi och massage. På andra ligger atlaskotan fel och behöver justeras.”
  2. ”Undvik koffein, socker, salt och choklad – det är triggers.” Tipsar om te som innehåller mindre koffein och chokladbollar utan raffinerat socker från Cecila Folkesson.
  3.  ”Mitt största problem var först att acceptera att jag hade tinnitus och att det inte kommer att försvinna. Så nu har det blivit mitt nya ”normala” och känns nästan som en trygghet. Några skavanker ska man väl få under sitt liv – det är ett bra sätt att se det hela på!”
  4. ”Jag tycker tinnitusen blir mindre närvarande med tiden. I början hade jag svårt att sova och ont i huvudet jämt. Men lite låg bakgrundsmusik hjälper mycket.”
  5. ”Även stress kan göra tinnitus värre så ta det lugnt!”
  6. ”Bli ett med den. Acceptera den. Då blir du fri från den!”
  7.  ”Meditation och akupunktur hjälper för vissa.”

Jag tar verkligen med mig praktiska råd om kost och vila och att undvika stress. Sådana saker märker jag själv gör stor skillnad. Jag stora problem med alla sorters skärmar. Mobil. Dator. Tv. Det stressar hjärnan väldigt och jag måste snabbt lägga undan skärmen och bara vila länge, länge. Hjärnan känns som att den lyser och kokar samtidigt när jag råkat glömma bort mig.  Jag har också problem med att läsa texter och formulera text när jag samtidigt måste tänka ut ett svar i relation till något annat. Sedan hjärnskakningen har det varit det absolut största problemet och jag tror också tinnitusen hänger ihop där – när jag överanstränger hjärnan (vilket nästan allt gör just nu) så kommer ljudet värre och intensivare. Ju mer jag vilar desto bättre blir allt.

Det känns så himla fint och väldigt lugnande att höra  de här berättelserna från er som har tinnitus. Att veta att det går att hitta ro i den nya tillvaron och att ljudet som alltid är med kan komma att bli en trygghet och någonting naturligt och självklart med tiden. Det betyder så enormt mycket. Som att få en liten ljusskimra som tänder sig på natthimlen. Tack till alla er som hört av er på något vis och delat er erfarenhet, era historier, tankar, tips och stöd. Det betyder verkligen massor!!!

Har du fler tips och erfarenheter att dela med dig av om att leva med tinnitus eller hantera en långvarig sjukdom eller nedsättning? Skriv gärna i kommentarsfältet!

I Sverige är vi duktiga på engelska och läser andra språk redan tidigt i skolan och vi exponeras för andra språk via TV, radio och tidsskrifter. I Spanien är det vanligare att TV program och filmer dubbas och på landsbygden är det inte säkert att varken restaurangpersonal eller personalen på härbergena behärskar engelska även om alla såklart gör sitt allra yttersta för att ge bästa möjliga service.

Under sex år studerade jag spanska, men när jag väl kom ut längs med den månadslånga vandringen över Spanien insåg jag hur snabbt de där fraserna fallit i träda. Så det där har jag gått och funderat på en hel del idag… Vart försvinner egentligen all den där kunskapen som fanns i huvudet under gymnasieåren? Grammatiken som gjorde att man kunde plutta ut pluskvamperfekt i meningar, rabbla alla län, sjöar och åar i hela Sverige i bokstavs och storleksordning, hitta X i avancerade ekvationer. Ja, du fattar. All den där gymnasiekunskapen som var så självklar då men som nu tagits över av annat.

Idag delar jag med mig utav de fraser du kommer ha allra mest nytta av att kunna när du vandrar längs med El Camino de Santiago.

Snabbkurs i Spanska för Pilgrimsvandrare

De 37 mest nödvändiga orden och fraserna som du kan behöva längs med vägen.

  1. Hej – Hola!
  2. Trevlig färd – Buen Camino
  3. God dag – Buenos dias
  4. God kväll – Buenos tardes
  5. God natt – Buenos noches
  6. Vi ses imorgon – Buenos tardes
  7. Vart finns toaletten? – ¿Dónde está el baño?
  8. Dusch – ducha
  9. Filt – Manta
  10. Lakan – Hojas
  11. Tvål – Jabón
  12. Härberge – Albergue
  13. Ursäkta mig… – Disculpe
  14. Apotek –  Farmacia
  15. Skavsårsplåster – Yesos
  16. Trasig – Roto
  17. Vatten – Agua
  18. Eluttag – toma de corriente
  19. Har du lösenordet till wifi? ¿Tienes la contraseña de WiFi por favor?
  20. Mataffär – Supermercado
  21. Jag är hungrig – Tengo hambre
  22. Är du hungrig? Tienes hambre
  23. Hur mår du? – Como estas?
  24. Jag har ont – Tengo dolor
  25. Tack, jag mår bra! – Gracias, estoy bien!
  26. Kan du hjälpa mig? – Puedes ayudarme?
  27. Jag hittar inte – No puedo encontrar
  28. Höger – Derecho
  29. Vänster – Izquierda
  30. Framför – Delante
  31. Bakom – Detrás
  32. Finns det en ledig säng ikväll? – ¿Hay una cama libre esta noche?
  33. Serverar ni pilgrimsmeny? – ¿Sirves un menú de peregrinos?
  34. Vart finns närmsta boende för pilgrimer? –  ¿Dónde están los alojamientos más cercanos para peregrinos?
  35. Stämplar du pilgrimspasset, tack? ¿Usted estampa el pase de peregrino, por favor?
  36. Tack så mycket – Muchas gracias
  37. Tack för trevligt sällskap – Gracias por la buena compañía

Överkurs – lär dig Spanska redan hemma: 

Louise Forslycke-Garbergs har varit ständigt närvarande på Vandringsbloggen i flera år. Ibland har hon skymtat förbi i bild, men för det mesta har hon hållit sig där hon trivs allra bäst – bakom kameran. Äntligen är det dags att hälsa närmare på min alldeles egen husfotograf, en av mina största inspirationskällor och bästa friluftskamrater. Här berättar hon om hur hon hittade till fotograferandet, viljan att berätta en historia i sina bilder och delar med sig av sina bästa fototips.

Louise Forslycke-Garbergs Isbergs Photography
Samtliga foton: Louise Forslycke-Garbergs

Louise, berätta om hur allt startade!

“Allt startade för massa år sedan med att jag pluggade hotell och inte alls trivdes med det, det var inte för mig. Sedan yngre tonåren drömde jag om att fota, men mina föräldrar sa att det inte gick att leva på det så då pluggade jag ekonomi och sen hotell. Min bästa vän kände att ett vanligt jobb inte passade för henne, så hon satsade på att bli konstnär. Jag blev inspirerad av henne och tänkte att “äsch om man satsar hårt och kämpar så går allt”. Så jag köpte mig den bästa kameran jag kunde för pengarna jag hade sparat och började fotografera sjukt mycket. Jag kan bli besatt av saker när jag är intresserad av dem, så jag ägnade all vaken tid åt att läsa på om foto, fototekniker, fotostilar, kamerans teknik och allt jag kom över. Det gör jag fortfarande – jag slukar allt jag hittar. Nu blir jag mer inspirerad av liknande saker – som konstnärer och idéhistoria – närliggande kreativa yrken. Jag fotade supermycket, instagrammade mycket och ganska snart fick jag mitt första fotojobb. I början bytte jag foton mot andra saker – som att fotografera ett reseföretags expedition på Kebnekaise och i gengäld fick jag en glaciärskurs. Väldigt snart insåg jag dock att det inte gick att jobba mot upplevelser. Det blev väldigt mycket jobb väldigt fort och då började jag ta bra betalt för mina jobb. Idag lever jag på fotograferandet heltid, har startat aktiebolag, har nära samarbetspartner och anställda som i olika projekt. Har idag levererat fotomaterial till boken Vandra och många utav Sveriges största tidningar, friluftsföretag och utbildar inom fotografering till privatpersoner och företag. Dessutom arbetar jag som krönikör och skriver för nättidningen Urstig och Åre Idag.”

Naturen är ständigt närvarande i det du gör. Vad betyder naturen för dig och hur ser ditt uteliv ut?

“Naturen är en stor del av mitt liv, jag lever i Åre och bor nära vild natur – jag flyttade till Åre för att det finns otroligt många fototillfällen utanför dörren. Jag kan inte tänka mig ett liv när jag inte har naturen nära. Jag kan inte tänka mig att bo i en stad en längre tid. Jag behöver kraft och energi från naturen – det är livsviktigt för mig. Jag flyttade upp till Åre och pluggade vildmarksguide och har stor nytta utav det när jag fotograferar. Det är en konkurrensfördel att jag alltid kan ta hand om mig själv ute i naturen. Jag kan hålla mig varm, hitta rätt och ta hand om mig själv i naturens mest extrema väderlekar samtidigt som jag utvecklat mitt personliga ledarskap. Många fotografer som kommer upp hit underskattar vad kyla, väta och hunger gör med dem.”

Att se och förmedla naturen och olika miljöer genom kameran – vilka möjligheter och begränsningar innebär det?

“Jag hade förut med mig kameran jämt, jämt, jämt, jämt. Jag älskar att fotografera, men när jag gör det är jag inte helt närvarande, Jag tänker på bilden, vinklar och om det i situationen dyker upp en nice bild. Så jag har nu börjat sätta upp regler. Jag planerar i förväg när jag tror det kommer vara som mest episkt. Och då tänker jag också på om jag vill fotografera det mest episka eller om jag vill uppleva det. På så sätt begränsar jag hur mycket jag fotograferar. Till exempel om jag går ut någonstans där jag ofta är, då försöker jag lämna kameran hemma. Annars blir det lätt att jag står och tänker att jag ska ta en bild. Men sen kan det hända att det kommer ett norrsken och då svär jag massa när jag inte kan fotografera det fina norrskenet istället. Framför allt Instagram känns som att många är så inne på att hitta den perfekta bilden för Instagram att man glömmer njuta av sällskap, utsikt och naturen man är ute i. Har man inte ambitionen att göra naturupplevelsen och fotograferandet till sin karriär vill jag tipsa om att faktiskt utnyttja tiden utomhus till att andas och njuta av nuet – var närvarande i det du gör. Det är det absolut viktigaste.”

Louise Forslycke-Garbergs Isbergs Photography

Vilka är dina bästa tips för den som vill bli en bättre fotograf?

“Jag tycker att många underskattar vikten av att behandla bilder i ett bildredigeringsprogram – det finns många bra mobilappar, som VCSO och Instagrams redigeringsmöjligheter, Photoshop och Lightroom. Jag vill tipsa om att titta på Pinterest och Instagram om det finns någon sorts bilder som du gillar, vad inspirerar dig och vad vill du dela med dig av till andra? Titta gärna lite utanför ramarna och se vad du gillar. Sedan kan du hitta din egen stil som du delar med dig av just utifrån det du hittar och tycker om. Sedan ska du ha kul och våga testa. Var inte rädd att klicka massor när du är ute. Jag kunde fota 500 bilder på en timme och några blev bra. Idag fotar jag direkt bilden jag vill ha. Med tiden lär du dig vad som fungerar – men låt processen dit ta tid.”

Hur ser framtiden ut? Vad har du för planer och drömmar?

“Jag har nyligen börjat arbeta med video – ett format som är roligt och kreativt utvecklande för mig. Det är kreativt komplext och mer utmanande eftersom man får tänka i flera steg då det är många moment som ska anpassas – ljus, vinklar, musik, storytelling. I fotograferandet arbetar jag mycket med storytelling, men det blir ännu viktigare i video och där får jag verkligen använda min kompetens allra bäst. Det är just att berätta historier som jag brinner för. Just nu drömmer jag mest om att utveckla entreprenörskapet och bygga upp ett team där vi arbetar tätt ihop med till exempel fotoassistent och säljare. Rent fotomässigt har jag gjort mycket av det jag velat göra. Nu vill jag ha en fysisk plats att kunna jobba på tillsammans med ett team och utveckla det under året som kommer.”

Louise Forslycke-Garbergs Isbergs Photography

Följ Louise på Instagram, @isbergsphotography, eller surfa in på isbergsphotography.com.

För två år sedan bestämde sig Sofia Lundemo för att ta en paus från det vanliga livet och göra någonting annat. Hon hade hört talas om en led som hette Te Araroa, som går över både den norra och södra ön på Nya Zeeland. Hon fick med sig sin kille på planerna, de sparade i ett år och i mellandagarna 2017 stack de iväg. Hela leden är 3000 km lång. Sofia gick den södra ön, vilket blev närmare 1400 kilometer. Här delar hon med sig av förberedelser inför resan och om hur tankarna gick under de 67 dagar hon vandrade Te Araroa.

Richmond range alpine track-01

Hur förberedde du dig inför en så lång och stor vandring på Nya Zeeland? Världens längsta packlista?

”Vi gjorde en ordentlig lista med all utrustning vi trodde att vi skulle behöva. Jag säger trodde för vi insåg ganska snabbt att vi hade alldeles för mycket saker med oss. Alla dessa ”bra-att-ha” sakerna kan man verkligen skippa. Sen tycker jag att man ska välja ut en eller två saker som man vill ha med fast det kanske inte är så Jag hade till exempel med mig en läsplatta laddad med ett gäng böcker. Gällande mentala förberedelser visste vi att dom första veckorna skulle vara riktigt tuffa, så det försökte vi verkligen att ställa in oss på, Ändå går det inte riktigt att förstå hur tufft det kan vara förrän man står där på leden och knappt orkar lyfta benen för att ta ett steg till.”

Hur går tankarna under vandringen? 

”En av de bästa sakerna när det är riktigt tungt är att jag slutade tänka på allt som jag annars funderar på. Det snurrar på ganska friskt i vanliga fall. Men det enda jag kunde tänka på var att orka. När är nästa paus, vart ska vi sova, hur mycket mat har vi kvar. Jag har nog aldrig upplevt ett sånt tomt sinne vilket var otroligt skönt. De sista två-tre veckorna på leden började tankarna igen, när kroppen jobbade på utan att kämpa lika hårt och jag upplevde det faktiskt som jobbigt. Det jag kämpade mest med under vandringen längs Te Araroa var min vinnarskalle. Det tar alltid väldigt lång tid för mig att bygga upp muskler och på vandringen gick jag ner en del i vikt istället för att bygga benmuskler. Det gjorde att jag var långsam i jämförelse med andra vandrare, vilket nästan tog knäcken på mig. Efter några veckor var det istället jag och min kille som var dom snabba, men innan vi kom dit så hade jag det otroligt kämpigt fysiskt och psykiskt.”

Är du rädd under dina äventyr utomlands? 

”Jag är en ganska nervös person, så även om jag älskar att vara ute i naturen kan jag vara rädd för exempelvis björn när man tältar och så. På Nya Zeeland finns det ju i stort sett inga farliga djur vilket var jätteskönt, men då var jag rädd för att ramla om det var branta stigar eller att ta sig över vattendrag, vilket var en av de farliga delarna av vandringen. Många har förolyckats när de försöker korsa vattendrag och hittats döda flera kilometer nedströms. Jag är från de djupaste Sörmlandsskogarna och borde vara van vid mörker, men är väldigt mörkrädd och det är något som jag fortfarande inte har kommit över. Men jag är nog inte mer rädd för något speciellt utomlands än vad jag skulle vara i Sverige faktiskt.”

Vad händer med dig när du kommer hem från ett äventyr?

”När jag kommer hem brukar jag känna mig ganska tom och det tar ett tag innan jag kommer in i vardagen och känner att jag kan acceptera att jag är tillbaka. Att komma hem och börja jobba direkt är ingen höjdare för mig utan jag behöver lite ställtid, en eller två veckor där jag kan styra min egen tid. Medan jag har minnena färska vill jag ta tillfället i akt att skapa till exempel fotoböcker.”

Richmond Range Te Araroa Nya Zeeland

Vad får du ut av dina äventyr?

”Jag älskar friheten av att kunna vara ute och göra vad jag vill. Att inte vara inlåst på ett kontor där jag bara kan titta ut på årstidernas skiftningar, utan vara ute och uppleva dem. Att få känna den fysiska utmattningen och lyckan över en varm kopp choklad i slutet av dagen. Det jag uppskattar mest är nog att man får ett helt annat perspektiv på vad som betyder någonting, små saker i det vardagliga livet som att få ta en varm dusch känns superlyxigt och färska grönsaker eller frukt blir otroligt njutbart.”

Hur ser framtiden ut? 

”Fler äventyr såklart! Inom de närmsta åren är det Kebnekaise och Galdhöpiggen som är lite kortare äventyr. Sen vill jag gärna göra Gröna bandet och verkligen få uppleva de svenska fjällen mer. En till långvandring med i planen, den här gången 200 mil över hela Balkan. Den ser jag verkligen fram emot. Men närmsta äventyret blir i sommar och att gå coast to cost – från västra till östra kusten över England. Mitt mål är att få mer tid att inspirera andra till att ta tag i sina egna äventyr. Det behöver inte handla om vandring utan vad som helst. Min dröm är att kunna göra inspirationsföreläsningar på företag och organisationer för att visa att man inte behöver vara en superperson för att sticka iväg på äventyr. Jag är en vanlig Svensson, men jag gjorde det!”

Följ Sofia Lundemo på äventyr på @theswedishkiwis på Instagram.

När jag var liten drömde jag om att bli pilot och upptäcka världen. Långt ovan molnen och i fjärran länder.

Jag gjorde allt för att förbereda mig för min framtida karriär. Läste böcker om flygplan. Såg varenda film jag kom över om piloter och andra världskriget. Ansökte till pilotprogrammet vid gymnasiet fast jag saknade rätt mattekurser. Gick med i en del av Hemvärnet för att öka chanserna att få bli stridspilot. Efter två år i Frivillig Befälsutbildning blev jag hooked av fotförflyttning istället och sedan dess har jag traskat och gått mest överallt dit jag ska.

För det är jag oändligt tacksam för jag vet inget bättre sätt att möta natur, människor och mig själv än just till fots. Inget annat färdsätt ger så mycket upplevelse längs med vägen. För om jag tänker tillbaka till de finaste minnen jag har – då är det inte de jag tänkt ut i förväg och sedan gjort, utan det är de där spontana händelserna, oväntade upplevelserna och överraskande ”shit vad händer nu” som kommer på köpet. Allt det som inte går att planera för. Som människor jag träffat när jag gått bort mig, vattnet oplanerat tagit slut, utrustning gått sönder. Människor jag delar matbord eller härbärge med. Någon som jag mött som vandrat i min motsatta riktning på fjället och stannat och pratat med. Jag är så glad att jag blev fotfrälst istället för flygfrälst. Jag behöver aldrig be ett torn om lov att få varken starta eller landa, eller rita en färdplan på förväg. Vilken lyx!

Vad drömde du om som barn och vad blev det av drömmarna?

Bilderna kommer från mitt besök utanför Linköping Flygvapenmuseum.

Spara