Idag skriver jag personligt om något som jag inte riktigt kunnat sätta ord på förrän efter ett djupt samtal med en total främling mitt framför en av Svalbards mest avlägsna glaciärer. Det rör tomhet. Ensamhet. Att komma hem – men det känns inte längre som hemma.

Foto: Katarina Jansson

Efter mina långvandringar har jag ofta känt en stor tomhet när jag kommer hem. Jag kallar det lite på skämt men samtidigt mycket på allvar för; Post Epicness Depression. För där ute på leden har jag klivit utanför allt vad krav, roller och tidsscheman heter. Där lever jag för varje dag, äter när jag är hungrig och dricker när jag är törstig. Etapp efter etapp och dagar blir till veckor och månader. Sedan händer något abrupt i att åka hem. Komma hem.

Det som fyller mig med så mycket glädje och mening innebär ändå att för varje gång jag åker bort är det lite svårare  att komma hem igen. 

Returning home is the most difficult part of long-distance hiking; You have grown outside the puzzle and your piece no longer fits.” Cindy Ross

I mitt jobb som frilansare har jag sommarhalvåret ett intensivt reseschema och jag är ofta bara hemma någon dag mellan resorna.  Jag åker direkt till ett uppdrag på närliggande ort när jag ändå är på farande fot. Passar på. Är effektiv.  Livet jag kämpat dygnet runt för att bygga upp, drivet av passionen för det jag älskar att göra mest.

Jag ville skriva bokstäver. Fotografera. Resa. Sprida kunskap om friluftsliv. Få fler att upptäcka naturen och samtidigt växa som människor. Det gör jag idag. Privilegierad i att få driva den förändring jag vill se i branscherna där jag är verksam. På köpet kom galor, TV-soffor, evenemang, föreläsningar, radiointervjuer, prisutdelningar. Och jag har gjort bort mig. Gud. Jag har gjort bort mig så. Stått på scen efter scen och inte kommit på ett enda vettigt ord att säga fast det ligger en hel drös med väl valda ord skrivna på en sönderkramad lapp i handväskan. Målat naglarna röda och lockat håret – men bångstyrigt klampat iväg i mina kängor till de finaste galorna. Blivit lite bättre med tiden.

Det går ju bra nu. Varför ekar det så hårt på insidan?

Blommorna prasslar i fönstren. Posthögen har bara vuxenkuvertfönster. Det är inte längre någon mening att fylla kylskåpet. Jag åker ju snart igen. Jag har ett stort vardagsrum med ett matsalsbord med plats för massa gäster. Men ingen sitter där utom jag.  Det känns så otroligt övermäktigt att ens fundera ut vad jag ska äta till middag själv när det bara ekar tomt i kylskåpet när jag kommer hem  – så att vara värdinna är inte på tal. Inte ens lite. När jag väl är hemma behöver jag tystnad, att bara landa och hämta energi.

Mina vänner finns  idag utspridda över hela Sverige och Europa. De som bor nära är vana vid att jag är borta mer än hemma och med tiden blir det svårare och svårare att plocka upp tråden. Jag har ju varit borta. Medan deras liv hemma fortsatt.  Blyertsanteckningar om vilka födelsedagar jag ska komma ihåg.  Ändå går det inte ihop. Jag missar min gudsons födelsedagskalas för tredje gången i år och han fyller tre. Förlåt.

Det finns ett moment 22 här. Allt det jag slitit så hårt att uppnå har en kostnad, priset är en sorts ensamhet jag aldrig känt förut. Det skrämmer mig lite att skriva om den. Vet inte om jag skäms för det. Känner mig otillräcklig för faktumet att jag inte kan balansera bättre. Känner mig oförmögen att riktigt sätta fingret på vad som skulle vara ett annat alternativ. Vad som skulle fungera i längden. Vad för sorts framtid jag skulle skapa om inte detta?

Bland bergen är jag fri. Längs snirkliga skogsstigar sjunger hjärtat. Där har jag tanken när allt det där andra händer.  Med tiden kommer svaren och jag fortsätter hålla fast vid det där som är verkligt viktigt. Tills dess sluter jag ögonen en stund och vilar i mellanrummet mellan två andetag. Nu är inte alltid. Det kommer make sense allt detta en dag.

Utforska vidare på tema Ensamhet och Lycka

Idag vill jag tipsa om två Ted Talk och en artikel på temat som rör dagens ämne om något utav svåraste ämnena här i livet. Mening, lycka och att hitta vad som gör livet till ett gott liv.

What makes a good life? Socialisering är viktig för oss, de som är nära sin familj och vänner lever längre och mår bättre, människor som är isolerade från andra och känner ensamhet är att de som dör fortast. Det handlar om kvaliteten i de nära relationerna – för människor kan vara ensamma i en relation eller i en grupp människor. Konfliktfyllda relationer är skadliga medan de kärleksfyllda relationerna skyddar mot ohälsa.

Konsten att hitta stillhet. Pico Iyer har rest hela sitt liv, från han var nio flög han runt halva världen för att gå i internatskola, när han blev vuxen fortsatte han resa och livnärde sig som reseskribent. Han lärde sig att ingen plats är magisk om man inte gör den vacker. Han har lärt sig konsten att sitta still, stanna upp och skapa en strategi att göra en mening för sig själv. Att kunna gå ”ingenstans” blev att hitta inre lycka och frid, skapa mening i livet. Det är inte våra erfarenheter som skapar livet utan vad vi gör med det.

Returning Home After Travelling the World. Resebloggaren Melissa Douglas driver sajten Hig heels and a backpack och skriver om hur det var för henne att komma hem efter att ha rest runt hela världen. Hon berör bland annat känslan av att höra hemma på flera olika platser och att komma hem till sin gamla vardag där egentligen ingenting har ändrats utom just – det egna självet med de upplevelser, erfarenheter och förändringar som kommer med att utmana sig. Mycket läsvärd artikel publicerad i The Huffington Post.

När upplever  eller har du upplevt dig ensam? Vad blir skillnaden i att vara själv? Vad skiljer tomhet från stillhet? Och är du rädd för dessa känslor eller omfamnar du dem för att utvecklas framåt i kraften de sätter igång inom dig? Skriv gärna i kommentarsfältet!

 

Författare

26 Kommentarer

  1. Vilket fint inlägg Angeliqa. <3 Jag har nog ofta känt som du gör just när jag kommit hem från resor (hem till olika hem, både där jag bor och min hemstad t.ex.). Ibland trött och mätt efter upplevelserna, ibland för att hemma stått stilla. Jag reser dock inte lika mycket/ofta och kan tänka mig att det blir ännu mer påtagligt om man gör det, om man är borta mer än vad man är hemma. Då får man kanske aldrig riktigt vila och återhämta sig från den känslan?

    Tror också att det är något som händer när man plötsligt uppnår en massor av saker man kanske längtat efter en tid och jobbat hårt för. Som allt det du byggt upp och nu får så mycket kärlek och uppmärksamhet för – och boken!

    Jag kände mig ganska ensam efter att ha flyttat från plats till plats under flera år och bara stannat 6 månader på varje plats. Vad var mitt sammanhang? Vad var jag? Vad var mitt hemma? Vad var min vardag? Vilka var mina självklara vänner att fira nyår/valborg/midsommar/halloween med?

  2. Tack för ett fint och öppenhjärtigt inlägg om något svårt.
    Jag lyssnade just på Att-resa-podden som intervjuade en världsomseglare, som lyfte en klok tanke. Hon sade att de flesta skulle kunna förverkliga sina drömmar, men att det alltid kräver en uppoffring. Det kan krävas avkall på tex ekonomi, komfort eller relationer. Man måste bestämma sig för om det är värt det för att nå drömmen. Annars får man helt enkelt stanna kvar i vardagen (men utan att bli bitter eftersom man medvetet valt det).
    Din uppoffring har kanske just visat sig och kräver lite övervägande.
    Stor kram från en vandrande främling.

  3. Åh vilket gripande inlägg och jag känner igen mig i känslorna.

    Jag känner mig som mest ensam när jag får känslan av att jag ”hälsar på” i andras liv. Jag är fri, flexibel och entusiastisk och åker hem till vänner med partners, familj, åker till deras landställen, lyssnar på deras problem eller livsplaner som involverar tidigare nämnda partners, familj, landställen. Fyller deras luckor men bygger inget eget. Åker hem till mitt och känner ibland tomheten. Jag har inte gjort det förut, men på senaste tiden har det kommit krypande. Har kanske ingen att hänga med på helgen eller högtiden för att alla är med sin partner, familj, på sitt land just då. Eller så har jag det, har jätteroligt, men känner att jag är lite vid sidan av.

    Ibland vill jag känna att jag är grunden i något, inte bara att jag kommer och går i andras liv.

    Då känner jag mig som mest ensam.

  4. Skillnaden ligger i känslan av att kunna välja. Stillhet och att få vara för sig själv är självvalt och tidsbegränsat. Ensamhet och tomhet skrämmer lite för om man inte själv väljer, hur vet man då när det tar slut?

    Kanske är de lite skrämmande känslorna bra, för man får tänka och känna efter lite. Vad är det egentligen som skaver? Tar man allt för stora avsteg från det som känns rätt i magkänslan och hjärtegropen?

  5. Så fint och modigt skrivet. Jag tänker att det kanske också handlar om att du nått din dröm med allt, o när du väl är där börjar nya drömmar födas. Att när man väl uppnått det man jobbat så hårt för skiftar saker perspektiv. O att tomheten mer är början på en ny process, än något fel. Att du är redo för nästa nivå, sen vad exakt det är spelar nog ingen roll.. Kram!

  6. Du skriver så vackert och så viktigt! Jag känner mig sällan ensam längre, gjorde det mkt förr och jag tror det berodde på att jag kände ett tvivel på mig själv. Jag viste inte om jag ville vara den jag var, tyckte jag om mig själv? Jämförde mig ofta med omvärlden och alla andra, men ensamheten tvingade mig att umgås med mig själv, att göra saker ensam och tillslut vågade jag också umgås med andra okända människor och när jag vågade vara ensam och bara jag bland nya började jag också tycka om den jag är. Sedan dess lyckas jag också leva och njuta i stunden och nuet, oavsett vart jag är: hemma eller på vandringsleden, ensam eller bland andra! Jag välkommmar också tomheten som kommer ibland fortfarande för jag vet att den är tillfällig och i tomheten utvecklas jag eftersom jag då gör nya planer. Runt hörnet väntar alltid nått som lär oss något! ❤️

  7. I depressionen har jag funnit ensamheten och den bedrägliga ”tryggheten”. Att vara instängd i sig själv och samtidigt avskärmad från omvärlden trots att man står mitt i den är det tyngsta jag upplevt.

    Att älska sin familj, att hjärtat värker av kärlek när man tittar på sin närmaste men vara oförmögen att känna sig älskad, omtyckt eller ens uthärdlig är ensamhet för mig. Självföraktet skapar stora klyftor gentemot omgivningen. Att den egna värdelöshetskänslan tar över hela tillvaron skapar för mig oöverstigliga berg.

    För mig vore frihet att kunna känna mig omtyckt, om så bara för en liten stund. Att tro på när någon säger att jag faktiskt kan!

    Ytan säger en sak men den lilla personen i mig något annat!

    Varför kan jag inte bara vara mig själv…

  8. Du beskrev just något som resonerar i mig så mycket, jag ligger i samma svängning! Vet inte hur jag hamnade här ikväll, men tack vilken kanonsida! Jag kom just hem från 1,5 år i Australien och Nya Zealand. Har varit borta så mycket under de senaste 5 vintrarna. Haft oändligt roligt. Under tiden har många jämnåriga vänner skaffat familj och hem, livet har rullat på här hemma. Jag kommer nu hem och har nya drömmar, att slå mig till ro jag med i en liten stuga någonstans och arbeta med mina projekt online. Någonstans där jag har hyfsat avstånd till nära och kära. Men jag har alla vänner utströdda över riket – och planeten… Sen är ju det också som att när en har varit på sitt eget storslagna äventyr och följt sitt hjärta, har ens vibration tagit stormsteg i alla möjliga riktningar, och sen när en kommer hem och ens gamla vibration ligger kvar där, måste det nya och det gamla mötas….och den osmosen kan kännas minst sagt intressant, varje gång. Ja, i det här kan vi konstatera att i kontrasten föds nya drömmar om hur ett hem ska kännas, är nyfiken på att se var vårt hemma landar 🙂 <3

  9. Känns när man läser din text och det berör på ett fantastiskt sätt.

    Jag bor och lever på en 27 fots segelbåt och har så gjort dom senaste 5-6 åren. Ensamhet ger mig styrka och energi men den sociala delen är viktig och givande.
    Jag älskar möten i livet och att knyta kontakter och skapa vänskap, men att leva det liv jag valt kräver av mig att uppskatta ensamhet och problem lösningar. Allt över det blir en form av bonus och ger en magisk krydda i livet.

    För precis som du skriver så förändrad inte personer och deras liv så mycket, för dom är nöjda med den trygghet och livs hjul dom har byggt upp. Vilket kan vara bra utifrån deras point of life.
    Jag tror att alla behöver mer ensamhet i livet för att kunna bygga livets broar på ett optimalt och tillfredställt sätt som ger energi.

    Tack för en fantastisk blogg och ska bli spännande att följa dig m

    Mvh Benny Friberg

  10. Gud vad det här inlägget väcker många tankar hos mig. Och att läsa kommentarerna – blir alldeles rörd, vad många kloka människor det finns här.
    Det där som Johanna skrev, om att det kanske har med uppfyllelsen av ett sedan länge inpräntat mål, det ligger det säker något i. Men rotlösheten som uppstår när man flackar runt, den är inte kattskit att hantera. Jag har mer eller mindre pendlat varje vecka sedan 2009 när jag träffade mitt ex och började åka emellan, sedan flytta, sedan flytta igen och igen. Och med friheten ovh flexibiliteten som ett icke-rutinjobb ger kommer oundvikligen rotlösheten och svårigheten att upprätthålla rutiner – om det så är att laga mat eller att umgås regelbundet med folk och bygga nära relationer.

    För mig har det ju äntligen lugnat ner sig en del vad gäller flängandet och inte minst så har jag hittat min drömplats, som är min bas. Jag bestämde – vis efter många års pendlande – när jag flyttade hit att jag verkligen skulle planera mitt jobb- och vänskapsresande så att jag får längre perioder på en och samma plats. Försöka styra möten och firande med ett ”du, jag ska åka ner den här veckan, kan vi ta det då?”. För det mesta funkar det bra. Sen kokar det ju ner till valen. Ska du åka på allt? Då väljer du bort stabiliteten men får annat. Eller ska du dra ner på resandet och välja väldigt noga, så kan du nog få lite både och. Men hundra av allt, det går ju inte och där behöver man hitta en acceptans.

    Stor kram på dig! Ser fram emot att dryfta mer när vi ses!

  11. Jag kånner mug ensam ibland och har funderat en del kring känslan. Jag tror att ensamhet är state of mind och inte något som är ett faktum och som baseras på omvärlden och hur den ser ut. Kan man styra bort denna känslan? Jobba bort den? Ja, det tror jag att man kan. Med ändrat ordval när man pratar om den, med att träna på ett annat sätt att tänka kring den, med att ta kontroll över den och kunna ändra den när man vill, med att fylla sitt bord med människor som behöver människor. Det finns många med samma känsla ev ensamhet och det finns många som känner sig ännu ensammare än man själv. De skulle tacksamt ta emot sällskap om man erbjuder det.

  12. Hej.
    Jag tror att det är inte ovanligt alls. Kan gälla även om, som jag, åker på större läger med mina scouter 1 v. Scoutlägerbakis….brukar vi kalla det. Eller om man kommer hem från en härlig semester……
    Är det någon miljö du tycker mer om? Flytta dit??

    Kram o tack för bloggen!!

  13. Tycker det är bra du skriver om det! Har upplevt liknande, inte just med vandring, men när man gör större ändringar eller ändras själv (visste du att man har utvecklingssprång, så kallad trotsålder, även som vuxen? Tex det som brukar kallas 40-årskris). Det är som att man blir helt ensam ett tag för att komma på vem man är NU och vad som passar in i ens liv NU. Den typen av umgänge du hade innan är inte kalibrerat mot det liv du lever nu och det tar tid att hitta! Min senaste sån här period började för ca fyra år sen och är först nu typ slut, men så är jag lite trög med 😉. Det jag menar är att din känsla av tomhet kanske kommer av att ditt nya jag måste börja från början med att fylla det igen, en del på samma sätt som innan men en del på nytt sätt.

    Älskar att du tagit ansvar för att göra ditt liv till ditt eget och hade gärna följt efter, men med familj och tre barn får det nog vänta lite. Lycka till i vilket fall!!!

  14. Post hike depression är ett fenomen som diskuteras emellanåt på amerikanska forum och bloggar, där långvandringar på PCT, CDT och AT är relativt vanliga.
    Livet är ju helt klart lättare på vandring. Ät när du är hungrig, sov när du är trött, slå upp tältet där det är fint och bara sätt ena foten framför den andra. Alla bekymmer tenderar att blekna och verka oviktiga på stigen.
    Jag kan tänka mig att de frekventa kortare turerna du gör, gör att du aldrig kommer tillbaka till någon form av vardag efter vandringarna, vilket ger en konstant post hike depression varje gång du kommer tillbaka. Det kan också vara så att det vanliga inrutade livet inte passar dig. Kanske är nomadlivet / van-life något som passar bättre, där du bor i en van och har prylarna från lägenheten magasinerade någonstans och inte har den fasta punkten som ändå inte känns som hemma att komma tillbaka till

  15. Angeliqa
    Tack för att du delar med dig av dessa viktiga ord och tankar kring ensamheten. Om du visste hur jag känner igen mig i det du beskriver. Hur jag längtar bort, bort från ekorrhjulet av arbete och krav, till vandringsleden med dess frihet och dag-för-dag-tillvaron utan kraven.
    Men det är ju så dubbelt, jag trivs ju bra i min bostad, har fina vuxna kloka barn och ett jobb som ger mig maten på bordet, en förstående chef som vet att jag inte orkar med dagen ibland, men att jag kommer igen… Men det skaver, utmattar mig i vardagen och det är nästan bara när jag vandrar som jag är alert i mitt huvud, och jag oroar mig för vad det är som är felet… Jag inser ju att jag inte kan vandra,vandra, vandra. Pengarna måste ju komma in på kontot också.
    Dina ord och tankar för mig vidare. Tänk om. Tänk om det är så att lyckan inte ligger i själva vandrandet och livet där på leden utan i inställningen och hantering av det som sker, hemma i vardagen. Tänk om jag kan finna meningen med just mitt liv och varandet här hemma i det liv som är mitt. Med mina barn, mina vänner som redan finns här, om jag väljer dem. Och skapar förmågan att väva in dem i detta livet, för att fortsätta på den utstakade vägen att inspirera, skriva och som särskilt i mitt fall; driva mitt vandrarhem i vårt vackra land och skapa förutsättningar för både andra vandrare, och för mig själv att fortsätta vandra då och då Jag tror nämligen att jag börjar inse att det stora ligger i att få uppleva sådant jag uppskattar, då och då, inte bara hela tiden. Du har hjälpt mig i din text att inse att jag inte kommer att orka leva min dröm hela tiden, även jag behöver tid till vila och rekreation.
    Jag tror att vi som har brunnit riskerar hela tiden att brinna, om och om igen eftersom vi ofta är nyfikna, spontana och springer på allt som är roligt, och vi behöver vara vaksamma.
    Det står skrivet på mitt kylskåp en text som jag läste i en bok, kanske är det Tudor-Sandahl:
    ”Förnöjsamhetens hemlighet är inte att få det man vill ha utan vilja ha det man får. Det vill säga att med öppen famn ta emot det livet ger. Först när man tar till sig verkligheten som den är och inser att det i det till synes negativa även kan finnas något positivt, först då kan man börja förändra den. Utåt sett har inget förändrats. Ens upplevelse och inställning har dock ändrats radikalt. Nu är man i stånd att välja det man inte valt”.
    Jag hoppas och tror verkligen att du kommer att finna din väg vidare, liksom jag tror på kraften i att skriva av sig ibland, som du gjort och som jag också nu har gjort.
    Stor kram och tack!
    Carina

  16. Så klokt skrivet! Jagvhar alltid rest, i jobbet privat, jobbat med resor osv. Varje dag reste jag till fantastisk ställen i tanken. Och när jag var ledig så var jag alltid på väg någonstans. Hemma var bara en mellanstation mellan resorna. Men så en dag… förra sommaren … så kände jag när jag var på väg hem från en resa att …. nu är det bra…..nu vill jag vara hemma… njuta av mitt hus, min trädgård, mina goa grannar, inte alltid ha en väska packad på väg någonstans…. 20 års resande var över… och vet du vad det märkliga var? Det kändes bra ….. naturligtvis har jag rest sen förra sommaren men bara absolut om jag måste.. livet förändras, och så också Vi.. kanske är det dags att använda ditt matsalsbord och be folk komma till dig.
    Kram på dig

  17. Sitter här med gåshud. För ditt mod att berätta. Och för att jag har känt så här så ofta förr. Av andra skäl än du säkerligen, men ändock. Idag är hemma där jag landar och ”hämtar hem” mig. Skogen här nära, platserna jag känner till, människorna som finns nära. Men också i mig själv. Jag skapar dagen och platsen genom mitt sätt att vara i nuet idag. Jag fyller den med mening. För att kunna göra det behöver jag andra människor som kan fylla i, när jag känner mig ensam och inte räcker till. Den stora skillnaden är nog att jag idag kan välja när jag vill vara ensam och inte. Det gör att jag väldigt sällan känner mig ensam. Tack för din text och en stor varm kram till dig!

  18. Det finns en så bra sång på detta tema som jag skulle vilja tipsa om. Tomas Boström ”Resan”.

  19. Ensam är man hela livet. Det värsta är att vara ensam tillsammans med någon. Jag vandrar helst ensam, kommer hem och lägger mig på soffan och njuter av ensamheten. Äter när jag vill, sover när jag vill, läser en bok när jag vill.
    Naturligtvis är det kul att träffa folk, men eftersom jag oftast är den som lyssnar, känner jag mig sällan sedd och blir uttråkad. Man måste ha tråkigt ibland oxå f a uppskatta det som är kul. Man kan inte få allt här i världen. Lycka måste varvas med tristess f a bli uppskattad.

  20. Åh… Orden du skriver resonerar så starkt i mig. Att inte känna sig hemma när man kommer hem, tomheten och tyngden. De senaste åren – efter att jag började vandra och hålla på med slädhundar – har känslan blivit allt starkare för varje tur till fjällen och vidderna. För varje gång jag kommer hem har tyngden blivit svårare att bära och tomheten gapat som ett växande svart hål. Kanske började det någonstans redan precis efter studenten, när jag valde att packa min väska och sticka utomlands. Jobba och leva säsongsbundet, men aldrig särskilt länge på en och samma plats. Mellanlanda ”hemma” – och det var skönt att vila i den tryggheten och stabiliteten på flera vis, men ändå fick jag alltid skoskav. Och jag har under årens lopp haft svårt att finna folk omkring mig som verkligen förstår vad jag menar, som fattar vilsenheten och rotlösheten. Idag har jag en liten, men fantastisk klick som fattar – och jag har hittat tex HIT – på något sätt blir det ett hemma också. En icke-platsbunden version av ett hemma bland likasinnade som gör att den där ibland upplevda ensamheten känns lite mindre ensam.

    Nu står jag här med flyttlådor och ena foten utanför dörren. Om några tim av tillit precis hela detta år, efter att ha tagit första steget att sälja allt och köpa mig det där lilla torpet, ja då har den känslan nu bytts ut mot bottenlös rädsla. För vad händer om jag kommer dit, landar i det hela och fortfarande känner mig totalt jäkla icke-hemma och vilse? Innerst inne tror jag inte att det är så det kommer bli och jag förstår att det har mycket att göra med ett state of mind, men även såhär, i full galopp mot det jag drömt om, så är det inte utan rädsla. Inte utan tvivel och oro över att hela grejen ska bli pannkaka…

    Ska sluta svamla nu och packa vidare. Men Angelica, TACK. För din öppenhet, ärlighet, nakenhet och för att du SKRIVER. För att du delar med dig. Det låter kanske skitlöjligt att säga och kanske lite creepish (haha, sorry), men jag är fullkomligt allvarlig när jag säger att jag älskar dig för det. För att du finns och delar med dig av allt det här. Du är så jävla viktig. Och jag är så tacksam över att ha hittat hit.

    Stor kram!

    • Tack, alltså tack. Nu sitter jag här en svintidig söndagmorgon för att jag inte kunde sova och bölar framför tangentbordet hemma vid köksbordet. TACK för att du delar din livsresa. Famlandet. Sökandet. Jag vet inte vad man ska kalla det. Det enda vi kan göra är att anpassa kompassriktningen vartefter nått verkar mer vettigt än nått annat. Kanske blir det sättet att hitta hem eller att iallafall skapa lite mer känsla av att vara där man ska vara. Jag önskar dig stort, stort lycka till på färden och lova att vi tar en kaffe tillsammans när våra vägar korsas! Stor varm bautakram

  21. <3 Jag LOVAR att vi inte bara tar EN kaffe den dagen våra vägar korsas! Och det kommer de att göra, korsas alltså 🙂 Det har jag bestämt.

    Jättekram! Och tack <3
    ( Kan avslöja att första helgen i nya stugan varit magisk – och all oro rann av mig i samma veva jag kom fram.)

    • Åh, alltså jag kan nog inte ens börja säga vad tajmingen med din kommentar gör idag. Åh, sådan glädje att hör att du landat. Intentionerna är satta.

      Och ja för fasiken – vi eldar på en hel förpackning kaffe 😀

      Allt gott och ha det superbra nu!

Kommentera

Spara