Jag avskyr att misslyckas. Den där känslan som sätter sig i kroppen, och en hel del knoppen, när det inte gått som jag tänkt att det skulle gå. Nästan som en värk i själ och hjärta samtidigt, till och med lite utav skam ibland – hur kunde jag göra sådan fatal missbedömning av min förmåga? Det naggar lite på obehagliga platser.

Ibland känns det som att det är bättre att inte ens försöka, än att försöka och misslyckas.

När den tanken kommer upp tänker jag att det kan bero på två olika saker.

Det ena är insiktsfullhet – det kanske helt enkelt inte är rimligt att jag ska göra just den här saken. Ungefär sådär som man kan tänka att alla kanske inte borde åkt på den där auditionen i Idol – har du suttit i TV-soffan med den tanken och en skämskudde för ansiktet någon gång? Då pratar vi ju hardcore självinsikt och kanske till och med att det är positivt att tacka nej till vissa saker för att istället lägga sin tid och energi på andra saker som ger potentiellt mer glädje i slutänden.

Det andra de här gångerna när rädslan för att försöka hämmar en potentiellt väldigt lyckad utkomst. När det blir kraften som håller tillbaka att våga följa drömmar, bli sitt sanna jag. Den där starka kraften av jantelag i kombination med tryggheten i det kända som håller tillbaka strävan till lycka. Jag minns hur jag kom hem dagen efter en lång pilgrimsvandring och skrev under uppsägningen från mitt heltidsjobb utan att ha några fasta inkomster eller uppdrag. Jag var bara så övertygad om att jag inte ville vara 80 år och undra hur det skulle ha gått om jag försökt. Så jag försökte. Och det bar sig mot alla odds, mot all logisk reson och för att jag den gången vågade vara modigare än jag visste att jag kunde vara är jag idag evigt tacksam.

Min vardag idag innehåller fortfarande massor och åter massor av att banka huvudet i väggen. Det finns nog ingen som driver eget och är kreativt lagd som inte dagligen handskas med sådana känslor i någon utsträckning. Det blir liksom en del i företagarvardagen . Jag  gör det hela tiden – försöka sälja in idéer som marknaden inte är mogen för ännu, hoppas att kroppen klarar mer än den gör och är ibland lite väl optimistisk med hur mycket jobb jag hinner göra på en vecka.

Här nedan får du en godbit från när jag i våras var övertygad om att jag var redo att dela träningsvideos med världen. Det blev aldrig så. Det finns bättre träningsinspiratörer i allmänhet och tränings-youtubers i synnerhet.

3 strategier för att möta motgångar och misslyckanden:

1. Att misslyckas är en naturlig del i processen till att lyckas.

Så resonerade Träningsbloggaren Sara Rönne nyligen på temat att misslyckas. Vad kan jag lära mig av mina misstag? Vad tar jag med mig till framtiden? Varför gick inte det här som det var tänkt? Vad skulle jag gjort annorlunda? En viktig insikt är att misslyckande inte i sig är ett misslyckande utan en konsekvens av att ha varit modig nog att försöka någonting utanför den egna boxen. Det är enda sättet att utvecklas.

2. Det jobbigaste med misslyckande är att erkänna för sig själv.

Jennifer på Forever Abroad bloggade insiktsfullt om sitt företagarårs misslyckanden. När det inte alls gått så som det var tänkt och kom till insikten att det som faktiskt är allra jobbigast med misslyckanden är just det här med att erkänna dem för sig själv. Att behöva möta sig själv och sanningen som står och stirrar där tillbaka. Hon frågar sig om vi kanske blivit lite för vana vid att alltid framhäva vårat bästa? Vem annan bryr sig, egentligen?

3. Låt misslyckanden vara vad de är. Misslyckande.

Det här tar jag verkligen till mig av vad Jennifer skriver. Att misslyckanden inte behöver förklaras, de behöver inte ältas. De kan vara just precis vad de är. Misslyckanden. Genom att helt enkelt konstatera att aha här har jag ett misslyckande så är det som det är. De kommer och går och jag tror det är så viktigt att komma till insikten att man som person inte ÄR sina misslyckanden. Något som kan låta sunt och självklart men som kan vara svårt med alla sorters jobb där man är väldigt personligt engagerad och delar med sig utav mycket av sin personlighet och personliga tankar och idéer.

Nu är jag jätteintresserad av hur du resonerar kring misslyckanden? Har du någon bra strategi att dela med dig av? Har du gett dig ut på något äventyr som du backat tillbaks från? Dela gärna med dig i kommentarsfältet.

Författare

8 Kommentarer

  1. Kloka ord! Och nånting som jag måste ta till mig, för snart kommer jag att uppleva misslyckanden på rad. Precis som du, jag sade upp mig from ett jobb som det egentligen inte var nåt fel på, men som jag inte längre trivdes med. Jag hade ingen Plan B heller, utan nu sitter jag här arbetslös och försöker att fundera på vad jag ska jobba med i framtiden. Drömmen vore väl att kunna tjäna pengar på bloggandet men då måste jag ju göra reklam för mig själv, så det kommer aldrig att bli verklighet… jag har skrivit bloggen sedan i våras och har länkat till den typ två gånger i några kommentarer på Facebook. 😀 Så det är jobbsök som gäller, och jag måste härda ut mig för att inte ta alla ”nej tack” personligt och bli sänkt av det. 🙁

    • Åh, skickar en stor varm kram till dig från en företagarsjäl till en annan. Det är motgångar och det är misslyckanden. Men det allt hårt jobb ger så otroligt, otroligt mycket tillbaka. Och det är viktigt att gå ut där med nyfikenhet, se alla tillfällen som finns att suga åt sig kunskap och erfarenhet, stora öron och ödmjukhet går långt. Lära sig det som saknas, ta hjälp där det behövs. Orka vara stark, våga bryta ihop, resa sig igen. Skicka ut glädje och våga lita på att det kommer tillbaka. Stort lycka till med allt du tar dig för!

  2. Upplevelsen av mina misslyckanden

    Ett av mina problemen var oförmågan att kunna känna en egen äkta känsla av att ha lyckats och att JAG är tillräckligt bra och duger. Mitt fokus blev aldrig på helheten utan på mindre detaljer som alltid skulle ha kunnat bli bättre.
    De tre strategierna som beskrivs i artikeln är mycket generella och kan säker fungera för de flesta. Men var på er vakt om era känslor för motgångar och misslyckanden blir svåra att hantera. Känslorna i mitt fall började leva sitt egna liv och blev bara större och djupare.
    Denna prestationsångest växte i omfattning utan att jag själv märkte det, men en dag kom jag till vägs ände på denna destruktiva vandring.
    I mitt fall blev det ACT som är utvecklad från KBT och en mycket förstående psykolog. I vårt gemensamma arbete fokuserade vi på exempelvis; perfektionism och förmåga att tolerera imperfektionism samt förmågan att ställa rimliga krav.

    Nu är mina känslor av misslyckanden hanterbara men känslorna finns där vilket jag få lära mig att leva med, notera dock att jag skriver misslyckanden och inte motgångar.

    Var rädda om er och ta hand om varandra, att be om hjälp är aldrig ett misslyckande!!

    Kram till er alla.

    TR

    • Så viktig och bra kommentar. Tack för att du delar. Så viktigt att försöka fokusera på helheten <3

  3. Tack för ett viktigt inlägg! Jag tror absolut att rädslan för att misslyckas håller tillbaka många från vad det än kan vara en vill göra. Jag har under de senaste åren försökt ta steg mot att bli egenföretagare men inte tagit mig dit än. För mig har det främst handlat om att jag inte har hittat vad jag vill satsa på. Har ingen tydlig passion, som vandringen för dig, det är snarare friheten jag är ute efter. Så jag håller liksom på och försöker komma på vad jag ska satsa på, det är det som håller mig tillbaka. Men när jag nu börjar fundera på om jag kanske är rädd för att misslyckas tror jag att det kan ha ett finger med i spelet. Främst att misslyckas ekonomiskt, att jag inte ska få kulorna i rullning och plötsligt har tömt hela sparkassan. 😀

    • Gaaah, för det där med kulorna alltså. Och jag tycker verkligen det är klokt att stanna upp och verkligen fundera på VAD som driver en att bli egenföretagare att ha det där syftet benklart för sig. För alla sena nätter och okuliga svackor så gäller det att orka tro lite till, för ingen annan gör ju ryggdunkande. Så jag tror att det behöver finnas passion till själva produktionsförhållandet eller vad man kan säga. Jag älskar ju vandring, men jag hade nog kunnat göra prick detta jag gör nu men med kaffe eller fika eller nått annat – bara jag får använda tangentbordet, kameran och något jag älskar i kombo. Såå ut och njut på alla sätt du kan – plötsligt står det en ledtråd där framför dig. Allt gott och stort varmt lycka till för framtiden

Kommentera

Spara