Barfota fötter över trägolvet som gnisslar lite när jag smyger nerför trappan. Egentligen behöver jag inte smyga. Jag är alldeles ensam i stugan. Det känns som att jag är ensam i världen. För här på fäboden är det så tyst. En tystnad som jag nästan glömt bort att den fanns, efter att ha spenderat alltför många veckor i stadens brus, med bilar som susar förbi utanför lägenhetens fönster, människor som glatt pratar och ett dovt surrande som hela tiden ligger på trumhinnan. Omedvetet. Som inte blir uppenbart förrän det försvinner. Som det gör här i Anderssstugan hos Smidgården i Fryksås. Där tystnaden är normalläge och ljuden det som sticker ut. Vare sig det är ett avlägset hundskall eller knastret från en bil som sakta glider uppför den smala grusvägen till vändplanen utanför stugan. Här är det naturen som sätter ramarna, som skapar stämningen.

Det är rofyllt på ett lite annorlunda, närmast magiskt sätt. Även fast stugan jag bor i har både el, vatten, värme och de flesta moderniteter känns det som att jag för en helg har rest tillbaka i tiden. Runt omkring mig på fäboden ligger de timrade, grånade husen tätt tillsammans. Som en samlad kraft mot världen utanför. Slingrande små vägar leder en fram förbi små verandor, uthus och bodar. Vittnar om livet som en gång levdes här, när människorna i byarna tog med sig boskapet och begav sig till sommarboendet på fäboden. Där djuren fick beta fritt och vandra över sluttningarna och i den mörka skogen.

Här smyger jag alltså idag, på tå nerför trappan. Försiktigt. För att inte störa och bryta tystnaden. För att inte magin ska försvinna. Så jag kokar mitt kaffe, tar extra tid på mig och låter långsamheten styra rörelserna. Tar den rykande koppen och smyger vidare ut på den inglasade verandan. Där solen precis börjat ge sig till känna bakom takåsarna. Medan den stiger mot en ny dag försöker jag ta in det underbara i att sådana här miljöer fortfarande finns kvar. Att jag kan krypa in i en stuga som den här och få känna lugnet, tystnaden och pustarna av historia från det liv som en gång levdes här i fäboden.

Läs merBo i fäbod på Smidgården i Fryksås

Författare

6 Kommentarer

    • Verkligen en oförstörd pärla. Hela kroppen hittade ro =)

      Varmaste rekommendationer.

      Stor varm kram

  1. Åh Angeliqa, så fina och stämningsfulla bilder! Härligt skrivet också, som alltid. Nu när jag bor i stan saknar jag verkligen den där tystnaden, och jag försöker ta mig ut oftare för att hitta den igen. Hälsar på vänner som bor ute på landet osv. Det är så skönt och välbehövligt!

    Helt ärligt är det typ såhär jag vill fira min födelsedag nästa år, bara bo i en liten stuga / fäbod mitt i ingenstans och bara… vara.

    • Vad roligt att höra, och åh jag förstår verkligen att det måste vara ett stort längt ännu mer än vad jag som stadsbo kan förstå för dig som bott i tystnaden sammanhängande. Att det nog alltid måste saknas.

      Önskar dig massa, massa tysta stunder och speciellt en födelsedagsstuga av nämnda rang.

      Att bara vara. Kanske är det meningen med allt.

      Stor varm kram och hoppas vi ses snart

Kommentera

Spara