Nu publicerar jag de handskrivna dagböckerna från 2014 här på bloggen. Idag reser jag till starten av pilgrimsleden, St Jean Pied de Port och skall strax starta den månadslånga vandringen mot Santiago de Compostella. 

Jag hade förberett smörgåsar att äta på väg till flygplatsen. 03.20 ringde väckarklockan för att vi skulle hinna med planet som avgick klockan 06.20. För att få ned biljettpriset (som ändå blev skyhögt!!) blev det mellanlandning i paris – byte av flygplats från CDG till ORY och bara för att vara på den säkra sidan var det mycket space mellan flygen. För hur säker kan man egentligen vara på att allt klaffar med bussbyten? Den här gngen gick allt som smort – hittade en direktbuss mellan flygplatserna och hade i slutändan flera timmar att slå ihjäl på flygplatsen. Lite annat än på svenska flygplatser så stod militrer med vapen på flygplatsen i Paris. Jag fördrev tiden med att äta lunch – en sallad såg minst flottig ut av de alternativ som fanns. Crossianter, varma mackor och baguetter fullkomligen översvämmade diskarna.

Väl framme på flygplatsen i Biarriz, den populära turiststaden för jetsetare och soldyrkare, försökte jag hitta någon att dela taxin till St Jean Pied de Port med. Jag hade skrivit ut en papperslapp i A4-format med text på engelska och spanska och en stor pigrimssnäcka som jag höll framför mig. Kollektivtrafiken skulle göra mig så sen till Alberguet att jag skulle missa den första middagen tillsammans och till slut tog jag en taxi till staden – det blev en tur på en dryg timme och 20 euro mer än chauförren lovade från början. Jag orkade inte bråka om saken – enträgen att upptäcka den lilla gemytliga vyn som skulle bli den första anhalten på färden.

En lång smal gränd med kullerstenar, träportar, blommor och skyltar med information till vandrare. Här fanns fullt med krypin till pilgrimmer och up för en backe hittade jag till pilgrimskontoret där jag köpte ett pilgrimspass och en snäcka att fästa utanpå ryggsäcken.

Alberguet med tystnadens trädgård

I dörren till Alberguet där jag bokat rum för natten möttes jag av en man med det största leende jag någonsin sett. Han visade vart jag skulle ställa av mig kängorna vid dörröppninge  och pratade genast på om hostellets historia. Han hade tagit över det för ett år sedan av ett par från nederländerna. Och han berättade att han aldrig gjorde någon som helst reklam för  boendet för de var alltid fullbokade – längs med leden sprider sig gott rykte från mun till mun. Volontärer arbetar i perioder, allt från några veckor till några månader, hos honom. Det är vanligt att de som tidigare vandrat leden återkommer för att arbeta på något utav alberguena och då gör de allt från att laga mat till att städa, allt som behövs.

Mannen berättade vidare att det skijer sig stort åt hur turister och pilgrimmer beter sig och agerar mot varandra och dem som de möter. Turister saknar ibland ödmjukhet, respekt eller kanske inkänning av stämningen. Till exempel kunde turister komma instövlandes rätt in i hans kök för att de sett hans underbara terass och sätta sig där och äta mat fastän de inte är pilgrimmer och fastän de varken blivit inbjudna eller välkomnade. Däremot är pilgrimer oftast lyhörda.

Det här är en plats att hitta ro. På baksidan ute i trädgården fanns en stor behållare med plastbubblor i – alla pilgrimmer som önskade kunde ta en plastbubbla inne i köket och skriva en lapp med sin önskan på och sedan stoppa i behållaren. Ute i trädgården fanns också ett litet rum dit pilgrimmer kan gå för att vara helt i tystnad. Jag sitter här i uppkrupen i våningssängen och känner mig som en fejkpilgrim. Jag har nya kängor, ny ryggsäck och en nyköpt snäcka – den viktiga pilgrimssymbolen från pilgrimskontoret som jag köpte mot en frivillig donation – i handen.

Mannen jag köpte snäckan av var 85 år gammal och varje söndag gick han den hisnande färden som jag själv skulle ha framför mig imorgon. 1300 höjdmeter skillnad. Han var glad och gav mig massor utav tips inför den långa färden.  Han förstod inte någon utav frågorna jag faktiskt frågade honom men på bruten engelska berättade han allt han visste om leden och sådant jag behövde ha med mig på färden. Med mig ut genom dörren igen fick jag en karta över dagsetapper och en A4 med alla boenden längs med vägen.

Den första måltiden

Alla i huset äter en gemensam måltid under kvällen på Beilari – det är ett bra sätt att lära känna medvandrare redan första dagen. Kocken har förberett långkok under dagen och hela huset luktar gott av den pågående måltiden. Middagen blev både mer och mindre än vad jag kunnat ana. Runt ett långt bord samlades 25 personer med inget och allt gemensamt. Alla kom vi från olika länder som USA, Tyskland, England och Sverige, och alla hade vi olika bakgrund och erfarenhet och alla med sina förvätningar inför morgondagen och första vandringsdagen längs med leden.

Mannen som var värd för oss alla kom ut och välkomnade oss – som en familj och inte som gäster på en restaurang eller ett hotell. Och tillsammans hjälptes vi alla åt att duka bordet, ställa fram tallrikar och glas. Innan vi började äta lekte vi ”kasta magiska bollen”, det innebar att alla ställde sig i en stor ring ute på verandan och så kastade man en osynlig boll till varandra. En kastade och en tog emot. Vi gick laget runt och alla berättade sitt förnamn. Vi gick laget rum och alla berättade varifrån de kom. Vi gick laget runt och alla berättade vilken anledning som fört dem hit. Det visade sig att skaran som samlats tillsammans bar mycket på sina axlar.

Pilgrimmerna berättade att de

  • Var mellan två jobb
  • Skulle gå i pension
  • Var slutkörd på jobbet
  • Ville slippa teknikstressen
  • Hade ett barn som dog förra året
  • Hade sålt sitt hus och sagt upp sig från jobbet
  • Hade en förälder som drabbats av Cancer

Flera grät. Andra skrattade. Hopp, sorg och förtvivlan. Efter 15 minuter tillsammans ute på verandan berättades djupa tankar om livets mest skörbara händelser. Vi stog där fullt påklädda och ändå nakna framför varandra. Främlingar med ändå så lika i kampen inför framtiden. Vi drack vin tillsammans och hjälptes åt att plocka bort disken medan föreståndaren började förbereda morgondagens frukost. Det finns bara ett enda badrum i huset. Vi borstar tänderna i omgångar. När jag ska krypa upp i överslafen i rummet som jag delar med åtta andra pilgrimmer inser jag att jag lämnat pyjamasbyxorna hemma. Imorgon väntar första vandringsdagen. Det känns pirrigt. Jag vet inte vad som finns framför mig.

Snäckan är en viktig pilgrimssymbol. Den satt på min ryggsäck hela vandringen och idag har jag den som påminnelse av allt jag lärde mig på vägen.

Författare

16 Kommentarer

  1. So much love for this! Already you have piqued my interest in the trail and I can’t wait to follow your journey and read in detail about it.

  2. Lena - gott för själen Svara

    Så bra skrivet! Har förstått att det är en väldigt speciell stämning mellan pilgrimmer. Så taggad på nästa dag!

    Kram Lena

  3. Väldigt bra skrivet. Ska bli mycket spännande att få ta del av din vandring.

  4. Karin Wahldén Svara

    Så intressant att få läsa hur du upplevde din vandring. Gick själv vandringen 2011 men är alltid lika trevligt att få uppleva den igenom genom andra pilgrimers berättelser. Ser fram emot att få följa dig.

    Kramar Karin

  5. Ove Garpeman, Svedala Svara

    Vilket Albergue var detta, det vill jag inte missa ?
    Börjar vandra runt 4 Juni och avslutar i Pamplona där jag började 2016.

    Stämningen är underbar vandrare emellan 🙂

  6. Åh… Jag har aldrig gjort en vandring av den här sorten själv, men djupt inom mig finns en stark önskan om att någon dag göra en. Jag tror den funnits ända sedan jag som tonåring läste Coelhos ”Pilgrimsresan”.

    Jag läser ditt inlägg idag och ögonen tåras – jag vet inte riktigt varför – av dina ord. Av att läsa om det nakna mötet mellan främlingar och se det framför mig. Det är något oerhört speciellt med sådant. Jag ser så väldigt fram emot att läsa mig igenom din resa. Tack för att du delar med dig så öppet och frikostigt!

    Nicole

    • Åh, tack för att du läser – det gör mig verkligen jätteglad. Som med alla vandringar så är de olika. Olika mellan människor och inom människor. Jag slutar aldrig faschineras av vandrandet som konstart – att jag kan vandra samma sträcka här hemma runt svartån och det är aldrig samma upplevelse, jag går ut där på färden med olika humör, möter olika väder och årstider och människor och ja du är med… alla de här små, små sakerna som inte seplar nån roll som spelar så stor roll i att vara människa. I mötet med andra människor. I mötet med sig själv.

      Åh – det blev en så lång utläggning när det jag skulle skriva var – åh vad härligt att du funderar på att pilgrimsvandra någon dag, det är verkligen ett minne för livet.

      Allt gott!

Kommentera

Spara