Idag gick vi 31 km. Var en stark dag- vi knatade på i hyffsat bra tempo – jämnt tempo. Stannade två, hela TVÅ, ggr för frukost.

Vandringen gick mest genom stadsmiljö så sista 6-8 km gick vi en omväg genom vinplantager. Helt fantastiska vyer väl värda omvägen. Byn vi nu ska övernatta i är en av Spaniens vackraste byar i en dalgång omgiven av berg och med vinodlingar runt knuten.

Idag tänktes och kändes det inte så mycket.  Har inget att reflektera över.

En sak leden fört med sig är att jag blivit betydligt mer uppmärksam på kroppens signaler. På trötthet, när jag behöver vila- när jag kan pusha lite till och när jag behöver sakta ned eller pausa vandringen.

Jag är lite mer tålmodig och tolerant – jag kommer på mig själv med att döma andra för hårt och jag frågar mig själv varför? Vad spelar det för roll? Och stämmer verkligen bilden jag målat upp? När jag blir arg och frustrerad brukar jag i vanliga fall gråta eller vara irriterad – det påverkar hela min kropp – andningen, talet, gesterna. Nu försöker jag lägga fokus på något annat – tänka att ”det här” spelar ingen roll. Och ta några djupa andetag för att lugna kroppen.

På kvällarna känner jag vad kroppen saknar och behöver. Stretchar de områden som är stela och masserar fötterna. Det är bra saker att ta med hem. Men gäller även sömnen. Jag sover någon gång mellan 20.00 och 22.00 – kroppen är trött och eftersom jag inte laddar den med adrenalin (sen träning) eller distraherar den med e-post, sociala medier så känner jag när det är sovdags.

Efter dagens dusch och stretch ägnar jag tiden åt att läsa, skriva och prata med andra vandrare. Det är skönt att ägna tiden åt sådan typ av aktiviteter. Hjärnan vilar – får lagom med intryck. Efter vi skildes åt med Ian och Leo har vi inte hittat nya vandringkamrater vilket är på gott och ont.  Och gott för att vi nu har haft chansen att träffa nya människor, fått höra flera historier.

Villafranca – Oseibro

Dan började dåligt. Männen som vi sov med i samma rum var idioter – skramlade hela natten och pratade. Det när vi gick upp. Vaknade under natten många gånger och var på uselt humör när jag till slut gick upp vid halv sex tiden. Det spöregnade på morgonen så vi åt frukost på alberguet. Sedan gick vi längs asfaltsväg i massor med timmar i regnblöta städer och gator. Stannade och drack varm mjölk i en bar. På eftermiddagen ändrades asfaltsvägen mot stig och vi gick upp för branta stigar till den lilla medeltida byn Obreiro. Det var en liten by bara med små stenhus och med utsikt åt båda hållen – enormt vackert. Vi sov i ett hus – ett helt eget rum, med egen toa och dusch. Totalt gick vi ca 32 km – beskrevs som den tuffaste dagen i guideboken. Jag tappade guideboken rättare sagt glömde den där vi stannade och åt lunch. Kyparen kom och jag lade boken på stolen – och där ligger den kvar.

– Varför blir man så sur så länge på andra människor?

– Varför får de ta så mycket plats?

– Släpp taget.

– Tappa kartboken. Arg på mig själv. Varför?

Vi betalade 45 Euro för rummet för två. Det var dyrt men åh så skönt att slippa sova med monster.

 

 

Författare

Kommentera

Spara