Idag sov vi sent till efter 7 – var iväg vid 08 tiden. Glömde köpa morgonbananen. Efter 1.7 km skulle vi stanna och äta frukost. Då upptäckte vi att allt pålägg – var borta. J råkade slänga all vår skinka vid storstädningen – när han rensade packningen från onödiga saker igår. Vi tryckte i oss mackor utan pålägg och gick sedan vidare på leden. Fortsatt fina utsikter hela dagen och vi gick genom små byar.

Vi åt potatis och bläckfisk i byn där vi ”borde” ha stannat men eftersom vi var rätt pigga bestämde vi oss för att fortsätta gå. Men nu helt plötsligt vandrade vi i två timmar utan att se en endaste by. Vid femtiden mötte vi en man längs med vägen. Han frågade om vi sökte bostad för natten – och sa att hans hus låg bara 20 meter ned för sluttningen. Så ikväll gav ödet oss ett eget rum i ett stenhus med utsikt över dalen för 10 euro. Ikväll kommer kvinnan i huset laga middag till oss. Ska bli spännande.

Leden är allt fullare på morgnarna och fram till lunch – därefter har de flesta hittat boende så då går det att gå igen utan att höra och se så mycket människor. Det är skönt. Tror att jag hade behövt gå med mindre och mindre människor istället för mer och mer. Imorgon bitti går vi in i Sarria och jag tror det kommer bli alldeles tokigt mycket vandrare efter det. Mer diplom- och turistvandrare. Det ger ännu mindre tid/möjlighet till eftertanke. Jag känner redan att mycket av min energi går åt till att bli irriterad på människor. Varför?

Det är mycket svårare att försjunka i vandring. De andra låter så mycket, de går i stora grupper allt mer reklam, allt fler valmöjligheter, allt mer turistshoppar med souvenirer och det finns inte utrymme kvar till de andra tankarna. Idag har vi varit utan Wifi och det känns skönt. Det är helt tyst – nästan så det kryper i öronen, inga prussel, prat, skrammel från kök, blåst, bilar eller packande av väskor, bara helt tyst. Det är skönt – jag har saknat tystnaden och självet efter att vi två nätter i rad hamnade i samma rum som tokstollar. Eller, ja den ena gången var jag magsjuk och låg och järkade och svettades i ett tokvarmt rum.

Idag pratade vi om det varit bättre att gå leden var för sig från början. Att behöva möta sina svagheter, inte luta sig mot den andra när det är svårt. När orken tryter, när hungern kommer. Att gå så långt man vill i vilken takt man vill och paus när man vill utan någon som vet något om en själv. Att kunna ta precis så mycket eller lite kontakt med andra som man själv vill. Att be om notan. Fråga efter vägen. Läsa karta och planera. Fundera. Fatta beslut och att växa efter det. Ingen som bär ryggsäcken i uppförsbackarna.

Imorgon känns som slutet på resan – där de flesta andra börjar. Nu sitter jag i husets lilla trädgård – tror vi är de enda gästerna ikväll. Trädgården har högt gräs, det är inte klippt på länge, mellan trädens grenar finns tvättlinor upphängda och på andra sidan en stenmur täckt med murgrönor betar två tjog kossor. Till vänster om mig går två hästar i en hage en vit och en brun. De är sällskapliga. När jag går i trädgården följer de efter mig. Det går och en lös hund på gården. J ”påstår” att den är världens snällaste. Men den är skitstor och jag undviker att titta den i ögonen.

Vi har nu ätit middag, helt ensamma i ett stort vardagsrum. Vi blev hämtade när maten var redo och när vi kom ner stod maten på bordet. Sallad, friterad potatis, kött och flan de caramell. Damen i huset kan inte ett ord engelska så vi försöker så gott vi kan med teckenspråk. Hon är mycket tålmodig och förklarar att på flera olika sätt tills vi förstår varandra.

 

 

 

Författare

Kommentera

Spara