J var dålig under natten och hade ont i kroppen under dagen. Ett tag var vi inriktade på att behöva stanna i Sarria en extra dag men med dagen kände han sig bättre och vi gick vidare till lilla byn mitt i ingenstans, en bar och två alberguen och något hus i omgivningen. Vi gick 25 km.

Det var lätt att gå idag då jag var på bra humör och nästan förväntansfull inför Sarria med alla nya vandrare. Jag var både positivt och negativt överraskad. Det positiva är att det bubblar av förväntan och glädje hos de nya vandrarna, det smittar av sig. Vi hjälpte några nya vandrare hitta credentials – de var väldigt entusiastiska över vandringen och pratglada. Längst med vägen börjar det nu komma allt mer turist och souvenirshopar. Det finns fler saker, tingeltangel som örhängen, halsband, armband, t-shirts med symboler från leden och allt mellan himmel och jord. Saker ingen behöver och ingen blir mer glad utav. Det är skillnad i hur de nya vandrarna pratar med varandra – det handlar om vem som köpt vad, om finast albergue. Det är kräset och vissa är otrevliga mot personalen – de är krävande, vill ha skräddarsydda lösningar och prutar på priset.

Kanske blir det en krock. Krock av kommersiella och spirituella intressen. Krock av människor med olika anledningar till resan. Krock av krav på bekvämlighet vs behov av frihet och tystnad.

Jag mötte en man på alberguet idag – han berättade om en man från USA, han var en marinsoldat och hade gått 24h i sträck – han kom 90 km och hallucinerade bitvis.

Vi pratade också om den norra vägen – längs med havet och att vissa personer helt enkelt behöver gå den istället för den franska vägen. Mindre folk, mer tystnad, mer tid utanför bruset av reklamskyltar, wifi och andra människor. Nu gå vi bland så mycket olika människor att vi inte längre ser varandra utanför grupperna. Och grupperna som kom hit ihop eller har sammansvetsats av vägen är omedvetna om sin omgivning. Det märks så tydligt. De har sin egna jargong, attityd och språk – men de märker inte att de tränger undan utrymmet för andra bara genom sitt gestikulerande, sina höga röster, skratt och tjoande.

Jag märker på mig själv att jag kommit ned så mycket i varv att jag litar så mycket på att världen bär mig, att jag slutat oroa mig eller ha ångest – att kroppen är hel och stark. Att hela kroppen lever med vandringen – nu kan jag gå långa stunder utan att älta, fundera, grubbla, det är bara jag och stegen under fötterna.

Men jag är så lyhörd för varje skiftning i vindens brus, för hur marken förändras under fötterna, sten, grus, asfalt att jag känner lukter starkare från fälten, varma jorden, lummiga skogspartier, restauranger. Att det blir en sådan krock – att de där som tjoar och skriker rubbar min existens – de otrevliga stör min frid och världsalltets fred. En viktig skillnad är de glada, entusiastiska – de som är omedvetna men redo, de som bara är i ett annat skede av sin resa. Jag kan nästan se skillnad på dem direkt. De som kommer att komma hem som de kom hit och de som har genomfört eller iaf påbörjat en resa mot ett annat jag – mot något större än sin egen anledam.

Jag påminner mig ständigt om att alla har sin camino – att alla gör den på sitt sätt efter sina egna förutsättningar. Och jag tänker att alla av dem har ett syfte att fylla. De ger mig de prövningar – och insikter jag behöver och de får mig att notera diskrepensen inom mig själv – jag skulle aldrig känna skillnaden inom mig om jag inte hade något att ställa dem i konstrast mot – att de inte märks hur långt jag kommit förrän jag möter människor som är där jag varit och framför allt – något jag verkligen tar med mig är att jag fått möta människor som är där jag vill – och kommer – vara i framtiden. Att få se vad som är möjligt att bli som människa.

Av att släppa taget om allt som andra säger är viktigt och grabba tag om världen så som jag vill ha den. Att mot andra vara öppen, hjälpsam, inbjudande och att skapa gemenskap med tillit, tro och glädje. Att just jag kan göra den skillnaden för de som går bredvid mig i livet. Att ge mer än vad jag får tillbaka. Att inte ha någon dold agenda, baktanke eller intentioner annat än att glädja andra – hjälpa någon annan till ett rikare och fullare liv. Jag vet att J redan gör allt detta. För det beundrar jag honom varje dag.

 

Författare

Kommentera

Spara