Idag ha gick jag 35 km. Kroppen känns stark nu, hade kunnat fortsätta en bit till. För bara någon vecka sedan hade 35km tagit kål på mig. Nu har energin kommit tillbaka och det känns inte så kämpigt som det gjort sedan vi gick in i Sarria.

Det märks att vi närmar oss slutet. Även när vi går genom skogspartier hörs brus från lastbilar, vägar, flygplatsen.

Som tur är har vi gått ”mellan” de populära byarna så det finns stunder när inte så många vandrare stör utan vi kan gå för oss själva. Jag sknar tystnaden. Den är påtaglig. Otystnaden är påtaglig.

Nu bor vi på det allmänna alberguet i O Pino – här är vi allt annat än själva. Ca 150 personer sover här. Hade vi inte gått såhär långt idag hade vi imorgon bott med 400 andra pilgrimer strax innan Santiago de Compostella. Men ”bara” 150 personer är mer än nog. Det är en hel skolklass med ungdomar här. Det är första gången vi ser massor med unga. Ute i den lilla trädgården trängs folk på gräsmattan, sitter i grupper och pratar eller ligger utsträckta och solar i eftermiddagssolen.

Idag mötte vi ett par i 90 års åldern. De stod vi vägkanten utanför sitt hus och tittade på vandrare som gick förbi.

Imorgon förmiddag når vi Santiago de Compostella. Det är med väldigt blandade känslor. Å ena sidan skönt att komma i mål – det går inte att komma längre med tankarna nu. Det finns inte förutsättningar att nå djupare. Men känns som att tiden gått så fort, att det varit för enkelt, det gör inte ont nu – jag känner mig stark. Ska det inte göra ont? Ska det inte vara kämpigt?

Vi har gått genom mesetan med brännande sol, regn, snö och åska. Träffat människor som inspirerat, bidragit och delat av sig själva men även de som väckt ilska, irritation. Jag har gråtit, svurit, skrattat, saknat, älskat och surat. För första gången på evigheter har jag skrattat, orkat prata med människor, det känns ok att sitta på en restaurang och jag ser framtid. Bäst av allt. Jag känner mig lugn. Och trygg.

Det finns en stor kraft nu som jag saknat så länge – eller jag har alltid velat mycket, kämpat mycket, presterat och slitit för att nå de krav och mål jag själv satt upp. Men nu har jag kunnat vila i min styrka på ett annat sätt. Gudarna ska veta att jag flåsat upp för trappor och backar, vissa delar av leden har stegen bara varit några centimeter framåt i taget. Men jag har aldrig tvekat på om det skulle gå eller inte. Jag har inte velat åka hem eller sluta vandringen. Jag har genomfört vandringen efter de förutsättningar som fanns. Steg för steg. Och det har inte varit en tävling med mig själv eller andra. För andra kommer alltid gå fortare, längre. Men här på leden har det varit jag och ryggsäcken och tiden har passerat. Dagarna smälter ihop. Men det har inte spelat roll om klockan varit 12,14,16, eller 18 när dagen är slut. Det spelar ingen roll hur mycket tid en kilometer tar. Jag har kunnat känna min kropps behov – jag har känt dofter, luften en starkt kärlek till livet och tillvaron. Och jag vet att det här är inte bara att finnas. Det är att leva.

Idag på leden låg tårarna så nära när jag tänkte på mormor och saknade henne så mycket. Min bästa vandringskamrat. Det gör ont. Varje steg utan dig gör ont. Jag vill ha dig tillbaka.

 

Författare

Kommentera

Spara