Imorse vaknade vi av oss själva. Tidigt. Jättejätte tidigt.  Klockan 05.00 smög vi ljudlöst ut från sovsalen med de färdigpackade ryggsäckarna och gick de första timmarna med pannlamprona påslagan för att lysa upp skogsstigen.

Vartefter vi närmade oss kilometer för kilometer. Desto mer stadsliv kröp inpå. I nästan tre kilometer var det bara förort. Och plötsligt så stog vi där på den stenbelagda vägen och kunde se katedralen framför oss.

När vi gick gatan ned mot katedralen såg jag ett bekant ansikte på håll. Turbantjejen från mesetan. Vi har vandrat parallellt med varandra vid så många tillfällen den här resan.  Precis när vi kom fram till kyrkan kom hon fram och kramade oss.

Sen stog jag där. Mitt på det stora, stora stenbelagda torget. Stirrade på kyrkan som varit mitt mål i nästan ett års tid och absolut steg för steg mitt mål den senaste månaden. Det var nu jag var färdig. Alla steg hade lett mig upp till detta. Var det inte nu solen skulle spricka upp på himlen och lysa mig extra starkt i ansiktet? Var det inte nu en lång mörkhårig man skulle falla ned på knä vid mina fötter och fråga om min hand? Var det inte nu alla svar på alla livets frågor magiskt skulle komma till mig?

Jag stod där. Stirrade. Kännde och kännde. Ingenting. Jag kände absolut ingenting.

Att komma fram var bara konstigt. Att stå här på baksidan av katedralen i den bullriga staden med asfalt, brus och för många människor. Det är bara en anhalt. Det här är inte vandringen. Och i hela mitt liv kommer jag minnas detta ögonblick som den absolut värsta delen med vandringen. Att komma fram och möta en absolut tomhet.

Jag tog en selfie. För det gör man ju när man nått fram. Eller hur?

Sedan gick jag och lämnade ryggsäcken på pilgrimskontoret. Gick och köpte öl på en liten bar – mer för att få kissa skyddat från stadens ögon mer än för att fira. Det är ju det man gör, eller hur? Sedan satt vi timmar med de andra vandrarna och tittade på människor som passerade på gatan. Turister. Lokalbefolkning. Pilgrimmer som tog sina sista steg in mot katedralen. Pilgrimmer som kommit ut på andra sidan en lång dush med rena kläder.

Klockan 12.00 är det pilgrimsmässa i den stora katedralen. Nästan en timme innan började vi gå dit för att få sittplats. Att vara med på mässan är en självklarheternas självklarhet för alla som vandrat. Under mässan välsignas alla pilgrimmer och det är ett sätt att tacka St Jacob – vars fotspår vi vandrat i – som hållt oss skyddade och säkra längs med den långa färden. Det är också ett sätt att önska fortsatt säkerhet på resan sista biten hem och resan genom resten av livet.

Så där satt jag. Bland ett hav av människor. Människor jag aldrig tidigare mött och människor jag aldrig skulle möta igen. Vi råkade styras in på varandras livsväg för den här korta stunden – alla med vandringen gemensamt. Ihopklämd mellan två vandrares axlar i den fullsatta kyrkbänken satt jag i väntan på mässan som skulle starta.

Då kännde jag hur tårarna började rinna. Sakta letade de sig ned för mina kinder och jag kunde inte stoppa dem.  Stilla. Stora. Ostoppbara.

Jag grät när prästen ställde sig framför oss och sa sina första ord som jag inte förstod alls fastän jag läst spanska i fyra år. Jag grät när kantorn sjöng lika obegripliga psalmer. Jag grät när de andra gick fram och tog emot nattvarden. Jag grät när den stora pendeln med rökelse svingades i kyrktaket. En aldelles spektakulär händelse i sig som tydligen är ovanlig och eftertraktad att få uppleva – speciellt bland asiater som donerar mycket stora pengar för att de ska försäkra sig om upplevelsen. Och jag grät när vi gick ut ur kyrkan alla människor.

Sedan kom gråten att ligga nära hela resten av dagen. Jag grät när vi råkade bli dubbelbokade på härberget och det låg någon och läste böcker i ”min säng”. Jag grät när jag inte kunde bestämma mig för att först duscha och sedan gå ut och känna gräsmatta under de nakna fötterna eller om jag först skulle känna gräsmatta och sen duscha. Helt bångstyrig och orimlig. Hela dagen.

På eftermiddagen gick vi till pilgrimskontoret för att hämta ut diplom – compostella – som visar färden. Det var lång kö och uppluppen stämning. Känslan av förväntan och stolthet i kön av vandrare som ringlade sig från kontoret, genom innergårdens trädgård och vidare ut en bit på gatan. Alla som går minst de sista 100 kilometrarna får ett diplom. Något som gör att massor med vandrare startar från kilometer 100  i Sarria och går de fyra – fem dagarna in till Santiago de Compostella. Från kontoret hörs upprörda röster. En man har vandrat från Paris och hller upp långa, långa rader med pilgrimspass – credential – som är hoptejpade i skarvarna och fylda till bredden med olika stämplar. Men av någon anledning har han missat stämplar under de sista 100 kilometrarna. Och han får inget diplom.  Han svär och skriker om ett system som är helt ”urfuckat” och till slut kommer säkerhetsvakter och leder ut honom.

Vad betyder ett diplom? Oavsett om starten skedde i Paris, St Jean Pied de Port eller Sarria. Varför drivs vi av det. Varför blir det så viktigt. och vad gör vi med diplomet hemma? Ramar in? Låter det påminna om färden? Visa för andra? Gör det mitt minne av färden annorlunda? Vad gör det för skillnad och för vem? Jag hämtade mitt diplom för jag vill ju ha det. Kanske som i en del att fatta att det här är över. Som en del i avslutsprocessen.

När jag satt där i kyrkbänken kom en stor trötthet över mig. Inte trött som i att vilja sova. Och inte trött som i urlakad eller utmattad. Utan en annan sorts trötthet som jag inte känt förut. Det var som att all trötthet jag kännt under vandringen sköljde över mig. Tröttheten jag kännt i de längsta uppförsbackarna. Tröttheten de där varmaste dagarna på mesetan. Det var som att just de där kämpande, varma stegen i en evighetsrörelse flödade över mig och blev överväldigande. Under vandringen har jag dag för dag tagit steg för steg. En dag till. Vakna. Vandra. Vila. Äta. Vandra. Sova. Men när jag nu satte mig ned aldelles stilla kom allt över mig. Och jag grät för allt det som varit. Alla möten. Alla upplevelser nära naturen. Allt som nu låg framför mig som jag inte alls hade någon riktning för. Nu när jag var framme fanns inte längre den här bubblan av trygghet och förutsägbarhet kvar. Nu skulle jag oundvikligen vara tvungen att hitta min egen riktning. Bestämma färdväg och ta ut kompassriktning. Och jag skulle ta med mig alla lärdommar från leden i framtiden. Jag skulle vara tvungen att börja applicera det här i min nya verklighet och vardag hemma. Nu skulle jag själv sitta i förarsätet.

Att släppa leden är som att släppa en varm, vänlig hand. Nu ska jag själv vara den som leder mig själv och andra. Jag ska göra svåra vägval och jag ska ta konsekvenserna av dem.

Författare

2 Kommentarer

    • Tusen tack för det, det gör mig verkligen glad av att läsa. Vad fint att du är med mig här på bloggen genom vandringen. Buen caminoläsning.

Kommentera

Spara