Staden känns för mycket. Att komma fram till Santiago de Compostella kan jag inte hantera. Inte det minsta.

Efter en ganska sömnlös natt på härberget i Santiago de Compostella och på morgonen bestämmer vi oss för att åka vidare till Finesterre. Inte gå de tre dagarna dit för det räcker inte tiden för. Så vi sätter oss på bussen mot havet. Utanför fönstret susar landskapet förbi. Det går fortare än min hjärna kan processa.

Finesterra kallas världens ände. Det är här land slutar och bara vatten tar vid. Förr trodde man att världen verkligen tog slut här. Idag vet vi bättre. Men det är ändå som att hela världen tar slut här.

Vägen slutar vid ett fyrhus. Där vid väggrenen finns sista skylten på leden. Nu står det 0 kilometer. Nu är det verkliga slutet.

I fyrhuset finns en utställing om havet och staden. Där står en maskin där man stoppar i euro och vevar ett handtag för att sedn få ut ett tillplattat mynt med en liten känga på. Jag gör det. Vevar. Lägger amuletten i plånboken. Mosade pengar för en tid som varit. Som påminnelse. Om vad kan jag inte riktigt greppa ännu…

Från utsidan av fyrhuset har jag utsikt över havet åt tre håll. Jag sätter mig på den hårda klippan. Det blåser hårt idag och vinden ruffsar mig i håret. Det är som att vinden inte kan bestämma sig åt vilket håll den ska gå. Långt nedanför mig slår vågorna mot stenarna vid strandkanten. På avstånd ser jag segelbåtar – små som myror – ute på det stora, mörka havet.

Bredvid mig finns en gjuten känga och en avbildning av St Jakob. Vid den är klippan helt svart. Där har vandrare bränt sina strumpor och kläder. Traditionen säger att det är den ultimata handlingen för att symbolisera avslut. Men för att vara snäll mot miljön ombeds vandrare att inte göra så.

Jag går den asfalterade vägen tillbaka till byn där jag bor i ett hus fullt med bunkbeds. Går ut och ner till hamnen. Jag känner mig rastlös och har svrt att landa. Innan dagen är över går jag tillbaka till fyren inte bara en gång utan två gånger till. Sista gången för att se solen gå ned över havet. Det blåser fortfarande hårt och är iskallt. Jag går tillbaka i dunkelt kvällsmörker och hoppas att eventuella mötande bilister ska se mig på den smala vägen. Jag sover en drömlös sömn.

Vid lunch går bussen tillbaka till Santiago de Compostella. På morgonen tar jag med mig all min packning och går ned till den långa stranden i stan. Sandalerna spänner jag fast utanpå ryggsäcken och kängorna har jag packat allra längst ned. De vill jag inte se på ett bra tag nu.

Jag går med bara fötter i sanden. Känner solen värma mina kinder.

Stannar till mitt i ett steg för att titta ut mot horionten. Går ned till den porösa sanden där vatten rullar in över mina fötter.

Jag sätter mig på huk och tittar på hur vattnets kraft leker med sanden, med små stenar som gungar fram och tillbaka. Ser en glasskärva som polerats lika mjuk i sina kanter som en ädelsten.

Och jag tar en snäcka i min hand. Ser den tjocka strukturen i det orangefärgade skalet. Känner lätt med handen på den lena, vita sidan. Drar med pekfingert över den skrovliga kortsidan där strukturen syns som best tydligt.

Jag lägger snäckan i ryggsäckens topplock. På utsidan svingar fortfarande snäckan som jag köpte på pilgrimskontoret i St Jean Pied de Port.

Jag tar av mig ryggsäcken vid ett litet café och sätter mig där med en kaffe. Fortfarande med nakna fötter på det sandiga betonggolvet. Rygsäcken lutad mot en mur. Jag tittar ut över sanddynerna, uppdragna träbåtar i sanden, älskande bar som går hand i hand på stranden.

Och för första gången känner jag mig hel. Det finns ingenting mer jag och leden kan göra för varandra och nu är jag redo att åka hem igen.

Författare

2 Kommentarer

  1. Kul att du publicerat dina dagboksanteckningar. Jag har läst och läst. Det tog några dagar för jag behövde smälta lite emellan.
    Det låter så skönt att bara vandra, äta och vila. Det är en specell typ av mental vila. Jag har upplevt det vid fjällvandringar i Sverige på någon vecka. Jag undrar hur jag skulle reagera på en längre vandring när man hinner tänka ännu mer och kanske komma bort, ner ännu mer. Någon gång ska jag prova. Det blir nog inte Caminon, men det spelar inte mig någon roll var det blir. Det är enkelheten och avskiljdheten från vardagslivet som är det viktiga.

Kommentera

Spara