lrm_export_20160911_212633

Idag öste regnet ned så mycket och så länge som vi inte sett det ösa ned förut. Vi har varit skonade med uppehåll och lagom varma temperaturer för det allra mesta. Idsg var det både regn och kylig blåst som blev utmaningen. Jag gillar att vakna på morgonen, titta ut genom fönstret och se vad det blir för väder. Enda gången jag har en aning om vädrets blivande är om någon berättar det för mig. Men jag resonerar om att vi kommer möta alla tänkbara väder längs med leden. Oavsett väder kommer jag att vandra och jag har med mig utrustning att klara väder och vind.

lrm_export_20160911_212544

Här var första gången vi skymtade Atlanten där långt bortom regndimmorna och fälten. Det betyder att vi tagit oss från kust till kust nu. Allt som går att fira här på leden firas.

lrm_export_20160911_212514

Som skydd undan regnet kröp vi in under en tätvuxen dunge med granar. Där bildades ett torrt rum och gott om plats att laga lunch och värmande te. Jag festade på en lapskojs för det är ovärderligt att fylla på kroppen med något varmt.

lrm_export_20160911_212501

lrm_export_20160911_212353

Idag hittade jag på olika kaffesånger. Abstinensen var total. Kaffe. Kaffe. Kaffe. Jag råkade posta hem mina finkaffepulverpåsar när jag ville lätta ryggsäcksvikten.

lrm_export_20160911_212145

lrm_export_20160911_212124

Ta gruppbild – Kofie

lrm_export_20160911_212044

lrm_export_20160911_212025

Och så här ser det ut med en koselfie =)

lrm_export_20160911_211724

lrm_export_20160911_211638

Idag fördades vi sista biten längs med en flod som nästintill var översvämmad med brunt, grumligt vatten. Fuktigheten och färgerna fick mig att tänka på djungeln och att vara på djungelsafari.

Munkeby Herberge

lrm_export_20160911_211452

Att komma fram för dagen är lika mycket upplevelse som själva vandringsdagen i sig. Om inte ett ännu värdegullare bidrag till resan när det som idag handlar om mötet. Mötet med den norska kulturen, den traditionella maten och omtanken i värdskapet.

lrm_export_20160911_210456

Vi välkomnades med eftermiddagsfika, svele med hemlagad sylt och rømme, varmt kaffe som hälldes upp i skira vita koppar med blåblommigt mönster. Att kliva in i värmen efter en lång dag utomhus i regnet och kyliga vindar och bli serverad något varmt och sött suddar bort allt vad det strävsamma och arbetsamma med dagen haft med sig.

lrm_export_20160911_205558

Ute på gården finns pilgrimernas egna hus. Ett rött timrat hus med S:t Olavsledens sigill fastsatt på kanten. Övervåningen är sovsal med sängar och undervåningen är ett stort vardagsrum eller möteslokal. Där finns ett litet kök och ett långt träbord där pilgrimmer kan samlas på kvällen. Väggarna är timmrade på tvären och ger en ombonad och trevlig atmosfär i rummet. På ena väggen sitter en stor karta uppmonterad där pilgrimmer välkomnas att sätta upp en nål för att peka ut vart de kommer ifrån. Till min stora glädje fanns en prick för min hemstad Västerås och den var dessutom orörd. Så tjohoo nu har jag med stolthet kunnat sätta Västerås på världskartan tillsammans med pilgrimmer från hela norden och Europa, Australien och USA.

lrm_export_20160911_205440

lrm_export_20160911_205357

Trätrappan leder upp till sovloftet som härbergerar pilgrimmer sedan 2008. Då drygt en handfull boende om året och nu många hundra. Pilgrimsvandrandet växer snabbt och ute på gården står precis fem helt nya hotellrum klara för pilgrimmer eller resenärer som vill bo lyxigt. För mig var den mesta lycen att få bo i det gamla trähuset med tjocka timrade väggar och omtanken från någon som tagit sig tid att ta fram både lakan och handdukar och som dessutom bäddat. Åre och Östersund är senaste gångerna vi haft lakan istället för sovsäck. Åh, vilken rörelsefrihet att kunna sprattla runt med fötterna. Och hur lent känns lakan mot huden.

lrm_export_20160911_205331

lrm_export_20160911_205315

lrm_export_20160911_204702

lrm_export_20160911_204641

lrm_export_20160911_204622

Bonader på väggarna. Tända ljus. Skira gardiner och linnedukar med broderier. Inredningen är omfamnande med sina detaljer och omtanken från värdparet både syns och känns.

lrm_export_20160911_203040

lrm_export_20160911_203014

Fårikål är Norges officiella nationalmåltid. Idag åt vi långkokad lamkotlett med potatis och kål. Köttet var så mört att det bara smälte i munnen och såsen till var baserad på skyn från koket vilket gav en efterlängtad sälta. De senaste veckorna kan jag knappt få nog av salt och potatis. Detta var verkligen en efterlängtad ich uppskattad måltid. Här på Munkeby serveras bara slowfood, mat som tillagats länge, länge och enligt traditionella recept.

lrm_export_20160911_202750

Ute på gården kom två till pilgrimmer gående. Eftersom så få vandrare rör sig ute på leden nu har vi bra koll på vilka som ligger bakom och framför oss, men de här tyska killarna kom från andra hållet. De har vandrat från Oslo till Trondheim och ska nu vidare till Sundsvall. Vi bytte boendetips med varandra och diskuterade godaste vandringssnaxen innan de gick vidare för att slå upp sitt tält längre fram på vägen.

Ronja Rövardotter som utomhusteaterlrm_export_20160911_202724

På väg till Munkeby såg jag till min stora glädje att utomhusteater med Ronja Rövardotter spelades nu. Ikväll var sista kvällen för uppsättningen och det blev en trevlig och oväntad krydda till söndagskvällen på landet. Jag gick där i det sista kvällsljuset och tittade ut över fälten. Stannade till för att se molnens konturer, känna med handen mjukt och varsamt över veten som växer och andas in den jordvåta doften.

lrm_export_20160911_202601

Skådespelet hölls utomhus under bar himmel och scenen var byggd i de gamla klosterruinerna.

lrm_export_20160911_202448

Ronja. Birka. Vildvittror. Helvetesgapet. Skallande sång med igenkännande toner. Däremot förstod jag väldigt lite av den talade norskan – jag som inte haft problem med de vanliga samtalen som jag har haft under färden. Däremot nu fick jag gissa mig fram.lrm_export_20160911_202049

Kvällen lystes upp av ljuslyktor på vägen. Vackert i mörkret.

Dagens insikt. Sakta. Från grunden. För att kunna känna efter, känna in, behöver vi sakta ned. Låta var sak ta sin tid. Låta var sak ha sin tid. Ge tankarna och mötet med dina medmänniskor utrymme att växa. Nå sina fulla potential. Mikromat eller långkok. Samma skillnad med resten av livet.

Författare

2 Kommentarer

  1. Det är så härligt att följa dig på resan :).
    Stort tack för all inspiration!! Ditt leende smittar verkligen.

    Varma hälsningar
    Ulrica

  2. Pingback: Dalen Hotel - Äventyrshotell i Telemark från 1895 - Vandringsbloggen

Kommentera

Spara