Om hur dagen med solsken och 16 kilometer vandring blev en lerig historia på 24 kilometer. Det blev en något absurd vandringsdag och jag fick ta fram vikingaglöden i sann Olavs-anda och fick på kuppen verkligen lära mig att inte ta ut segrar i förskott eller att underskatta vandring. I naturen rör vi oss på naturens villkor.

Tidig start…

Angeliqa Mejstedt St Olavsleden i mörkret med Silva pannlampa

Men ska jag börja allra från början så var det faktiskt med att klockan ringde 05.50, sedan smög jag ut i nattmörkret och såg solen börja leta sig upp bakom trädtopparna. Så pratade jag med Sveriges Radio Sjuhärad om pilgrimsvandring, hemlängtan och skillnaden mellan svenska och norska Borås. Jag: Jag ska vara med i radio imorgon bitti!! Sambo: Se till att äta innan.

Vandringsdagen börjar kaxigt

Vandringsdagen idag hade bara 16 sköna kilometer. Därför gick jag och lade mig igen efter radiopratandet. Sedan sov jag några timmar till och startade sedan dagen långsamt och makligt med långfrukost. Strax före elva gav jag mig iväg ut på vandringsleden och det sista jag sa till Leanne, som skulle få skjuts till nästa ställe, var: – Vi ses till lunch! Ungefär 3 timmar räknade jag med att vandringen skulle ta. Den tog närmare 10.

lrm_export_20160917_223352

Började med att jag hittade de mest idylliska fåren i en backe. De betade samstämigt ackompanjerade av blåfärgade berg i bakgrunden. I min stora fotoiver missade jag den lilla ledskylten som pekade in mot skogen och istället fortsatte jag längs med den stora bilvägen i fem kilometer. Efter ett tag misstänkte jag att något var fel och försökte lokalisera mig med hjälp av guidebokens kartor, men de var på tok för överskådliga för att vara hjälpsamma att återfinna riktningen. Inte heller Google Maps fungerade, den visade inga vägar över huvudtaget. Bara en liten pil i en stor grå massa. Räddningen blev till slut en snickare som jag kunde lifta tillbaka med till fårhagen. Så var jag tillbaka vid början av leden igen och svängde av på rätt stug in mot skogen.

lrm_export_20160917_223442

lrm_export_20160917_223435

lrm_export_20160917_223428

lrm_export_20160917_223413

Fastän vi är nära Trondheim nu så känns storstaden väldigt avlägsen. Stor del av dagen gick genom skog och lagom till lunch satt jag på en fjällmosse i ett vindskydd och tittade ut över det krispiga höstlandskapet. Där åt jag smörgåspaketslunch och knäckte i ren och skär lycka en rad choklad. Vad kan rimligtvis gå fel nu?

Tuff, tuffare…

”Nu är det nära, nu kan det inte vara långt kvar” tänkte jag när jag kom ut till ett sommarstugeområde någon timme senare. Men det var bara början. Efter det hamnade jag i skogen igen. Men istället för att vara krispigt höstig så var det ridstigar med upptrampad lera och vatten.

lrm_export_20160917_223701

lrm_export_20160917_223624

Fuktigt som en djungel. Jag klafsade fram i sådan sakta mak att min klocka ibland visade på 0 km/h. Kilometer efter kilometer med lera. Tunga steg. Uppförsbacke.

lrm_export_20160917_223512

I ett ovaksamt ögonblick halkade trötta fötter på en hal rot och jag for rätt ned i blåbärsriset. Såg ut som ett mindre blåbärsblodbad efter det.

lrm_export_20160917_223608

lrm_export_20160917_223601

lrm_export_20160917_223522

Sedan kom nästa uppsättning hinder. En handfull norska ledövergångar för att komma över boskapsstängsel. I Sverige är det ju oftast en trappa som man går upp och ned för. Här är det mer en stege på varje sida och en stödpinne i mitten. Det är en sak att svinga sig över om man kommer vandrandes med yogabyxor och vindjacka och har en vandringskamrat med sig. Det är en helt annan att vara själv, ha en stor ryggsäck, kängor täckta med lervälling och nästan en månads vandringsstelhet i benen. Dessutom hade stängslets ena sida taggtråd och stegen lutade bakåt. Utmaningen krävde tre chokladbitar. Repetera proceduren fyra gånger till med olika varianter av liknande hinder.

lrm_export_20160917_223635

Uppgiven. Trött. Frustrerad. Ledsen.

lrm_export_20160917_223646

Men inga andra val än att bita ihop. Andas djupt och lugnt. Två rader choklad. Ta nya tag. Orka lite till. Ett steg i taget. Lägg sedan till en vägmarkering 2 kilometer innan kvällens boende som visade åt fel håll och extra 4 kilometer förvirrande men själafyllande vacker promenad i dagens sista gyllene strålar över fälten. lrm_export_20160917_223809 lrm_export_20160917_223743

lrm_export_20160917_223711

Leanne väntade i Stabburen där vi bokat boende för natten och vinkande välkomnande när jag kom gåendes. Jag hade verkligen sett fram emot en sista mysig tjejkväll ute på leden och vi befann oss på en nästan magiskt vacker plats med utsikt över fjorden och åkrarna men jag var så in i själen trött när jag kom fram att jag knappt fick fram ett ord. Det blev en frystorkad mat till middag. Jag åt i tystnad. Drack te i tystnad. (Förlåt Leanne för att tröttheten tog över sista kvällen) Sköljde strumporna rena från lera i tystnad. Hittade ingen huvudkudde och kände mig så otroligt klar och färdig med leden. Dags att avsluta.

Dagens insikt. Hålla kvar. Det är lätt att vilja hålla kvar vid det välkända. Det invanda. Det förutsägbara. Att veta vad vi har men inte vad som finns att få. Livets utmaning handlar om att lära sig när det är dags att släppa taget och när det är dags att kämpa för att hålla kvar.

Författare

3 Kommentarer

  1. Pingback: Dag 30: Vikhammar - Trondheim (Sista vandringsdagen) - Vandringsbloggen

Kommentera

Spara