För någon vecka sedan blev jag ifrågasatt om hur jag som älskar naturen inte kan vara vegetarian, hur jag kan resa så mycket som jag gör och på det sätt som jag gör. Så idag tänker jag väldigt personligt dela med mig om varför bilen är den ultimata friheten för mig och varför det inte finns något hyckleri i att älska naturen men samtidigt kunna leva ett liv på ett anständigt vis.

Fjättrad vid den romantiserade cykelturens varande

Min familj hade inte bil när jag växte upp. Skoladministratören som avgjorde vilka som skulle få busskort mätte fågelvägen hem till mig och jag nekades busskort. Så jag kan sammanfatta mitt liv med att jag har cyklat.

Finscyklat i vårsolen, rullat fram på asfaltsvägarna mellan träningar, skola, jobb och vänner. Känt vinden i håret.

Jag har också fulcyklat – fulcyklat så mycket bara en människa utan andra valmöjligheter kan fulcykla. I spöregn med genomblöta kläder och stripigt, rinnande hår. Dragandes cykeln genom decimetertjock snö för att min cykelbana inte tillhörde det prioriterade nätet för plogning. Och jag har grinande hängt över styret och sagt – inte en förbannad jävla meter till.  Trött i kroppen. Trött i själen. Trött på att kämpa.  Men sedan tvingats fortsätta när jag samlat mig. För det fanns inget alternativ.

Bara de som aldrig fulcyklat kan säga att de inte behöver ha en bil.

Att vara livrädd och kånka prylar tills själen nästan spricker

Jag har alltid varit en nyfiken upptäckare, en äventyrare i själen.

Och jag har älskat att tuffa fram på bussar genom grönskande landskap, känna det rytmiska ljudet av nattåget som garanterar äventyr i bortre änden. de skulle.

Någonting hände, kanske i takt med att jag gjorde resandet till en stor del av min vardag för att kunna arbeta som jag gör med uppdrag över hela landet. Inställda tåg utan ersättningsbuss eller information sena nätter. Byten i konstiga avkrokar. Jag har släpat vandringsutrustning, kamerautrustning, picknick-mat, vattenflaskor och kaffetermosar i förbannelse. Något i själen går lite sönder när kånkandet inte är lustfyllt längre. När det är på gränsen till att man segnar ihop i en liten hög.

Gäng på perronger sena kvällar som gett mig blickar jag inte ens kan sätta ord på. De som spottat efter mig när jag går med alla mina ryggsäckar och jag inser hur förbannat orörlig jag är. Tittar åt ett annat håll och kånkar vidare medan jag ber till alla högre makter, inre makter och omakter att jag ska klara mig hela vägen hem utan att bli ännu en liten notis i lokaltidningen som bläddras förbi.

Scenbyte. Tillbaka på tåget Jag minns en gång när jag satt vid en fönsterplats och en man kom och satte sig bredvid mig, han gjorde en äkta manspread och jag flyttade närmare och närmare fönstret. Hela tågfärden satt han och sakta, sakta smekte sitt ena lår – det som var närmast mig. Jag hade ingen annanstans att flytta – men hela den tågresan satt jag redo att armbåga sönder hans ansikte om han skulle röra mig. Det var bara dåliga vibbar. Och jag kände mig otroligt maktlös.

Veckan efter köpte jag en bil för varenda krona jag hade sparat och lite till. Min storcoopris.

Aldrig mer. Aldrig. Aldrig. Aldrig mer ska jag vara rädd.

Att kunna åka dit jag vill, när jag vill, med alla de saker jag behöver för att utföra mina uppdrag på ett bra sätt. Det är helt ovärderligt. Det är min ultimata frihet.

Här på bilden är jag med Träningsglädje-Sara och Bucketlife-Kattatågspårsvandring i Hälsingland. Ett äventyr som definitivt krävde sin coopris.

Författare

8 Kommentarer

  1. Åh vad jag känner igen mig i ditt inlägg! För mig är bilen verkligen ovärderlig eftersom frihetskänslan den ger är oslagbar. Att kunna åka när och var man vill – inte behöva anpassa sig efter någon annans bestämda tider, packa hur mycket man vill, stanna var man vill. För några år sedan utvecklade jag en ganska rejäl social fobi och möjligheten att ta bilen ut till skogen var det som räddade mig. Idag funkar jag bättre men kollektivtrafik ger mig hjärtklappning vid blotta tanken.

  2. Mm, fulcyklat och spenderat nätter i liggvagn med armsvettsstinkande män och önskat att man istället för att envisas med att skilja män och kvinnor åt vid toalettbesök hellre hade gjort det när de ska sova. Det är inte lätt att slappna av och sova med fem två meter långa män i samma kupé.
    Jag är helt på din linje. Säkerhet och trygghet i första hand. Man ska inte behöva ta sig igenom ett mindre helvete för att kunna göra det man älskar.

  3. Det är som Patrik Andersson med podden Andra sätt brukar säga. Det är inte lätt att vara 100% Jesus! Dvs hur du än gör är det någon som har synpunkter.
    Du har min fulla förståelse för bilen, skulle aldrig klara mig utan och det är ju oslagbart när man ska ut i naturen.
    Kram!

  4. Hej!
    Ifrån en som också har fulcyklat. Frysta växlar, nerisade cykellås. Kånkat runt på saker till förbannelse.
    Jag förstår precis. 🙂

  5. Fulcyklat gjorde jag också hela uppväxten trots att jag fick busskort. Gillar inte att åka buss och minst av allt lokalbuss. Mina föräldrar har också alltid cyklat till sina jobb och även om jag är uppväxt med bil var det alltid cykeln som gällde till träningar när det var möjligt. Skulle gärna kunna tänka mig en bil nu på de helger jag är hemma för friheten och att man kommer längre bort men kan idag inte motivera mitt behov. Cyklar till jobbet och bor i innerstaden i Sthlm.

  6. Förstår dig precis! Jag längtar så tills jag kan ta körkort och skaffa mig ngn inte allt för dyr bil. Så jag kan känna vinden i håret, friheten och låta upptäckandet vara lustfyllt och lite enklare.

    Puss och kram fina

    Ps. Fasiken vad fin bloggen blivit, älskar den här designen! <3 Saknar dig!

  7. Jag minns både den första gången jag köpte bil och när jag sen gjorde det igen förra året. Frihetskänslan och äventyrsmöjligheterna det ger är oslagbar. Och utan bil skulle jag inte klara mig länge och vara självständig på landsbygden. Det finns liksom inga bra alternativ.

    Min äventyrsbil och din Stoorcoopris – vilka äventyrskompisar!

  8. Att folk orkar ge sig på dig och din bil, jag blir så trött! Själv fulcyklade jag till stallet varje dag under min uppväxt med blandade känslor, men fram skulle jag till varje pris.

    vandringskramar/Annamaria

Kommentera

Spara