Det går inte en dag utan att de finns med mig. Tankarna om en egen tax. 

Foto: Emelie Bröms

Det känns som att hjärtat spricker lite av glädje och svämmar över av värme när jag ser dem ute i offentligheten. Taxen som just bestigit Kebnekaise. Taxen som badat i havet. Taxen i stentrappan på Djäkneberget i Västerås. Taxen som i stickad tröja åkte tunnelbana med sin matte. Den föräldralediga mamman med två taxar och en barnvagn. Taxen i hamnen i Torekov. Taxarna på julmarknaden. Ibland frågar jag om jag får klappa. Ibland smygfotograferar jag dem (är inte så värst mycket smyg även om intentionerna är väldigt smygiga). Bara för att jag blir så glad av dem.

Jag blir glad av sådana smått fåniga videos som åker runt på Facebook. Jag är med i en taxgrupp fast jag inte har någon egen. Bara för att lära mig mer och få ta del av de andras bilder på sina taxar. Nästan. Bara nästan stalkervarning på det.

För några år sedan bestämde jag mig för att gå upp varje morgon och välja glädje och tacksamhet. Välja att hålla utkik efter sådant jag tycker om. Sådant som gör mig glad. För det finns en enda sak här i världen som är helt jättebombsäker – att det vi fokuserar på växer. Ju mer jag började hålla utkik efter de där taxarna – ju fler kom till mig. Jag började notera dem när jag var ute. Jag började söka efter dem. Efter ett tag började andra människor i min omgivning skicka  taxar till mig. I digital form eller hjälpa mig hålla utkik efter dem. De vet att de ger glädje.

Jag drömmer om att en dag ha en egen tax. Men är livrädd för att ha ett så stort ansvar ensam. Att gå ut på promenad med en hund fyra gånger om dagen de dagar jag är hemma i lägenheten i stan. De där dagarna när jag försöker mosjobba ikapp allt mellan resorna. Skulle det vara rimligt? Skulle taxen vilja följa med på alla galna upptåg. I Stockholm på möten. De långa bilresorna. Vandringarna. Nej, jag inser att det inte skulle få plats en heltidshund som min arbetssituation ser ut nu.

Jag förstår att det skulle vara synd om hunden som skulle få fara så mycket. Sedan tänker jag efter lite. Och inser att det är rätt knäppt att jag aldrig tänkt så om mig själv. Om mitt eget jobbande. Hur ohållbart jag byggt upp det. Och så inser jag att taxstandard är den minsta standard alla borde ha för sig själva. SJÄLVKLART finns det utrymme för de långa promenaderna varje dag. SJÄLVKLART ska det vara paus. Varför skulle inte jag ha det lika bra som hunden?

Så min stora förhoppning är att i höst kunna börja med att ha en deltidstax. En strävhårig. Eller en korthårig kanintax. Jag kan inte bestämma mig. Så vill gärna provvandra båda raserna under en period innan jag gör det stora beslutet.

Vem vill inte ha någon att dela livets alla stigar med? Vad är då bättre än en fyrbent vandringskamrat.

Har du husdjur? Hur löser du vardagspusslet runt jobb, träning och andra åtaganden? Vad tycker du det ger dig personligen att ha husdjur? Eller går du kanske som jag och smyglängtar efter en livskamrat? Dela gärna med dig i kommentarsfältet.

Författare

20 Kommentarer

  1. Åh vad jag känner igen denna längtan ❤ jag har ju som du vet en liten fyrbent kompis nu. När vi bodde i Umeå och pluggade var hans liv roligare (tror jag, han är glad nu också, men det känns som att det var roligare för honom då). Vi var hemma oftare och hade mer tid till lek och träning. Nu bor vi för tillfället i Stockholm och jobbar båda två. Vilket betyder mindre tid. Nu när jag är gravid så blir det ju extra jobbigt att underhålla honom också. Men han blir rastad på dagarna tillsammans med några andra hundar. Det tycker han om! Sedan gör vi helt enkelt så gott vi kan för att han ska ha det skoj här. Men jag tror nog att det inte bara är jag som längtar från stan 😉

    • Åh, längtan bort från stan 😉 Relaterar.

      Så många underbara möjligheter ni har för framtiden. Tillsammans. Fyrbent och tvåbenta och småbent. Skickar massa varma kramar

  2. Det hånder inte alltför sällan att jag hamnar i diskussioner likande den du för här med människor jag stöter på när jag är ute och vandrar med mina stor pudlar.

    För mig är svaret enkelt, men ändå komplicerat. Kort och gott så kan jag inte tänka mig ett liv utan minst en hund. De tillför så mycket i mitt liv. Till vardags är de min familj, de jag kommer hem till, de jag delar glädje och sorg med, de som alltid är glada i att se mig, de som alltid vill spendera tid med mig oavsett om det är på en promenad, när jag ligger utslagen efter jobbet i soffan eller när jag sitter på toaletten och de sitter nöjt bredvid (det kan ta ett tag att välja sig vid, men det är snart 14 år sedna jag sist fick gå på toaletten eller ta en dusch ifred). På vandring är de mina bästa kamrater, mina ledsagare (ingen slår min gammelman när det gäller att hitta bästa vägen eller rätt stig), de får mig att upptäcka och se nya saker, de motiverar mig till att komma ut mer och de är så himla glada över att vi är ute tillsammans att jag också blir glad. Och att ha dem nära bredvid mig, ibland till och med som huvudkudde, oavett om det är hemma eller bredvid en lägereld eller i tältet får mig att känna mig hel. Utan dem är jag inte en hel människa.

    Och det gör allt det andra värt det, att släpa på extra packning, att spendera pengar på saker till dem istället för till mig själv, att äta nudlar i två veckor för att vi hamnade hos veterinären, att cykla hem varje rast för att hinna ta ut dem och se till att de har det bra, att ibland få avstå från saker för att jag måste ta hand om dem, att komma till jobbet utan att fa fått sova ordentligt för att jag vakat över unghunden som ännu en gång hittat någonting olämpligt att äta och som förhör blivit magsjuk.

    Jag reser mycket med mina hundar, och framförallt min gammelman är van att följa med mig hit och dit. Vi har gått på gymnasiet tillsammans, han har varit med mig på folkhögskola, studentfester (och varit utklädd pånHalloween till zombiehippie) och vi har jobbat tillsammans inom vården. Han har älskat att vara med mig just för att han är med mig. Det är det bästa han vet. Det gör de båda två. Vad vi gör spelar sällan någon större roll. Gammelmannen älskar dessutom att åka tåg. Håller jag inte hårt i honom försöker han hoppa på första bästa tåg som har en öppen dörr (eller bil), och ibland vill han inte gå av. Han älskar att vi reser tillsammans, för det betyder ju att han får följa med mig.

    Så go for it! Mycket löser sig på vägen. Allt kan man inte planera inför. Lycka till!

    /Sara @poodlehike

  3. Vilken superbra idé!! Klart att du ska ha en tax! Jag har en vit herdehund som är med mig överallt. Min plan är att gå från Skåne till Norrland tillsammans med honom när vi är redo. Tanken med min blogg var att visa hur vägen tid ser ut, men jag kan så sällan hålla mig till ämnet så det blir lite annat på resans gång dessutom. Men jag håller fullständigt med dig, vad kan vara bättre än en fyrbent vandringskompis?

  4. Åh taxstandard, vilket fantastiskt uttryck! <3
    Jag och min sambo har en cocker spanieltik som är med i princip överallt. Vi har turen att min sambo får ha med henne på jobbet, jag pluggar och jobbar mycket hemifrån. Dessutom har vi många i vår närhet som gärna ställer upp när det krisar. Jag tror absolut du skulle kunna ha en hund trots en hektisk vardag, däremot tänker jag inte sticka under stol med att det underlättar att ha familj och vänner som kan ställa upp ibland. Ibland kan jag tycka våra katter och kaniner är "jobbigare" än hunden just när vi ska iväg eftersom de kräver att någon åker hem till oss och tittar till dem medan hunden alltid hänger på.

    Det enda rådet jag kan ge dig är att skaffa hund så snart du har möjlighet, det märks verkligen att du längtar! Det finns inget bättre än en fyrbent livskamrat!

    • Åh, TACK blir så glad av din kommentar <3 Minns de "fasta" djuren från när jag var liten och hade en kanin sedan en sköldpadda. De var svåra att lämna. det är ju faktiskt inte en hund som kan följa med på ett helt annat vis. Tusen miljoner tack för peppen 😀

  5. Jag hade hund i 11 år och han var med mig överallt, på fritiden vill säga. Jag hade ett jobb där han inte var välkommen så för att lätta mitt dåliga samvete över de långa dagarna hemma så gjorde vi allt tillsammans utanför jobbet. Mycket promenader, han var med mig och klättrade, när jag gick på fest och till kompisar. Om det var någon han inte var välkommen till så bjöd jag hem till mig istället för att jag inte ville att han skulle vara ensam. Jag bodde nära mina föräldrar och de ställde också upp mycket som hundvakter. När han dog för 3 år sedan kändes det meningslöst att gå på tur, vara i fjället eller att göra något som helst och jag förstod att det som gav mig mest glädje med fjällturer var att se hans glädje!

    Jag drömmer fortfarande om att skaffa hund igen men nu har jag flyttat långt från hundvakterna/föräldrarna. Den rasen jag vill ha är stor och stark och ingen jag vågar lämna till vem som helst, så det är viktigt för mig att hitta hundvakter jag kan lita på klarar av det på min nya bostadsort. Det är inte så enkelt. Och så jobbar jag för mycket. Så jag har skaffat katt så länge – i väntan på att livet omformar sig och jag känner att jag har möjlighet att ge en hund det liv jag vill att den ska ha. Men egentligen vet jag ju att livet inte omformar sig hur som helst – det er ett aktivt val jag måste ta

    • Tack för att du delar med dig – det betyder jättemycket <3 Vad fint att du bjöd hem till dig för att kunna ha hunden med så mycket som möjligt 😀

      Stor varm kram

  6. Eeeeeee would be so excited for you to have a sausage! It is tough at times having a dog, tougher when travelling. I think it is possible but it takes time, money and effort to juggle their wellbeing while you are away, if you can all of give that then the barriers are small. But then of course you miss them immensely if away for long periods and worry a lot about if they are missing you too xx

    • Eehehehe, YES – it would be totally amazing. And hard. And fantastic. Please just get yourself and Mags here for cuddles 😀 Miss you to bits!

  7. Vad glad jag blev av det här inlägget! Drömmer också om hund, kollar längtande på valpannonser på Blocket dagligen och blir fånigt glad av att träffa på en hund ute. Men hålls ändå tillbaka lite då jag aldrig haft en hund förut. Har valt bort barn, bland annat för att känna mig fri och obunden. Och det går väl inte ihop med att skaffa en hund – eller? Din insikt om att jämföra livet du vill ge en hund med hur du egentligen lever ditt eget liv är väldigt klok tycker jag. Det är en tanke jag själv ska bära med mig. Tack!

    • Ja, så klokt att fundera på frihetsfrågan. Jag liksom du älskar att vara obunden, fri och vill inte hållas tillbaka. Så det är sådan ambvivalens i om det blir sällskap i friheten eller om det blir att hållas tillbaka. Men jag tror stort på just den där delen i att ha deltidshund först. Så slipper man gå och undra – för om något pockar på så hårt i hjärtat tror jag också att det finns en behov och en längtan. Jag känner igen den från när jag startade eget företag. Hade ingen susning om jag skulle kunna försörja mig mer än en halv månad, men det funkade ju i längden kan jag veta såhär i efterhand. Men det var prick den där känslan av att jag vill inte dö och veta att jag inte iallafal provade. Det får bära eller brista. Inga val vi gör i livet är irreversibla nästan. Det går att försiktigt börja en stig men sedan vika va till en annan eller rent utav backa. Tiden får ge svaren.

  8. Vad glad jag blev av det här inlägget! Drömmer också om hund, kollar längtande på valpannonser på Blocket dagligen och blir fånigt glad av att träffa på en hund ute. Men hålls ändå tillbaka lite då jag aldrig haft en hund förut. Har valt bort barn bland annat för att känna mig fri och obunden. Och det går väl inte ihop med att skaffa en hund – eller? Din insikt om att jämföra livet du vill ge en hund med ditt eget liv är väldigt klok tycker jag. Det är en tanke jag själv ska bära med mig. Tack!

  9. Åh hoppas du hittar en deltidstax! Jag har mina föräldrars hund jag kan låna när jag vill och hon ÄLSKAR att följa med och vandra och springa, och jag älskar det också. Hon är den jag överlägset vandrat mest med och känns alltid konstigt om hon inte är med. MEN, jag får inte heller ihop vardagen med heltidsjobb och bo själv + gilla resa och göra allt möjligt (lite kan man ju resa men det är rätt lite om det inte ska bli väldigt mycket hundvakt)
    Så jag har en katt 🙂 den klarar sig själv lite längre, åtminstone heldagar när man är på jobbet men den kan istället typ aldrig följa med och hela världens kattvakters pojkvänner är allergiska (målbild Sofias kattliv! 🙂 )
    Men en dag ska jag ha en egen hund också som ska följa mig på alla turer, men då ska jag som du skriver kunna ge den en bättre vardag också däremellan. Men som sagt, deltid är suveränt! Win-win-win så jag hoppas du hittar nån som kan låna ut en!

    • Haha, alltså shit för alla kattallergiska potentiella kattvakter. Så vill en ju inte ha det. Mvh också kattallaergiker, men önskar så att ajg inte var allergisk för de är ju så mjuka och härliga att klappa så det är inte sant.

      Jag ska hälsa på två taxar nu på lördag och se om vi kommer överrens för deltids-taxvaktande. Det skulle göra mig så enormt glad att nu verkligen få testa på den där verkligheten jag drömmer om. Håll tummar och fötter och tår 😀

  10. Det kanske skulle vara bra för dig med en hund som tvingar ut dig även de dagar du tokjobbar! 😉 sen finns det ju hunddagis också, följer en sån på FB, de verkar ha det så gött när de ligger o myser tillsammans och busar med varann.

    • Ehehehe, fick just en GALET bra affärsidé. Vandringshunddagis. Tycker det låter som en UNDERBAR förgrening till nuvarande verksamhet. Nej, men helt på riktigt så vore en hund väldigt välkommen eftersom jag nu inte av mig själv kommer till rätta med tokjobbandet – en tax behov går bara inte att ignorera. Taxstandard. Stor varm kram för ditt härliga inlägg

Kommentera

Spara