En dag hos Maria Strömberg Bååth

Att åka på besök hem till någon annan är som att praoa lite i någon annans liv. Jag älskar varje sekund av det och nu i helgen så praoade jag att bo på landet, ha hund och vara vegan. Och jag kan bara säga att jag älskade varje sekund utav det.

För att komma hem till maria kör jag förbi frostiga fält, ödehus och dimhöljda skogsbryn på smalare och smalare vägar ända tills vägen helt tog slut. Kommer fram till ett rött hus med vita knutar. Jag kliver ut ur bilen och andas ut. Jag är hemma. Även om jag inte bor här så bara skriker platsen VÄLKOMMEN HEM! Tack säger jag och tar tacksamt emot lugnet, den friska luften och tystnaden. Mot mig springer snart två små  yrväder till hundar och dagen kan knappast börja bättre än mig som bevakar hundannonser frenetiskt.

   

Staplad ved i hallen. Sprakande brasa i vardagsrummet.  och jag låg raklång på tjocka träplankor i bondköket hemma hos Maria Strömberg Bååth som driver bloggen All Things Green. Jag har följt henne på avstånd under många herrans år. Då bodde hon i Stockholm, bloggade om matrecept och levde storstadslivets sus.

Idag bor hon ute på landet, odlar och har en betydligt annorlunda vardag. Jag minns när hon lade ut blogginlägget om att hon hittat sitt hus. Drömhuset på landet. Bland åkerfät och med skogen som en varm famn. Med dimman som  sipprar in vid gärdesgården bakom odlingskalotterna. Ett annorlunda liv som hon och mannen skapat. En vardag nära naturen, med lodjur som kan skymtas på tomten och älgar som strosar längs med grusvägen.

Se Marias film om hur en dag på landet kan se ut.

Dagen till ära lagade Maria växtbaserad kladdkaka (receot) med två frostings och toppad med havssalt. Under dagen fick jag testa att vara vegan, att äta veganskt. Och jag kom såklart att tänka på hur mycket friluftsprodukter som är gjorda av oveganska saker – ullunderställ, läderkängor och så vidare. Det här vill ajg gärna intervjua någon vegansk vandrare om i framtiden. Hur enkelt det är att hitta vegansk mat för vadnring. Det ploppade upp så mycket frågor och så lite svar.

Min relation till vegansk mat är minst sagt skev – jag har såklart gått förbi frysdisken med substitutförpackningar för köttbullar och bacon och korv. Maria visade mig en helt annan sida av myntet. Med mat och fika som var så otroligt gott att jag dog lite i munnen. Rostat levainebröd med svamp och hemmagjord pesto och sen då den fantastiska chokladkakan som i princip är sallad – eftersom det är växtbaserat? Jag skojade om det iallafall, men är du utbildad dietist skulle du nog inte hålla med. Efter den här vegandagen kan jag ärligt säga att jag skulle kunna vara deltidsvegan. Tänk vad en dag på landet kan göra.

Vi poddar om livsförändringar och följa drömmar

Maria inspirerar mig på många vis. Hennes inställning till att alltid se möjligheter och skapa det liv som hon gjort. Under dagen sa hon bland annat att ”Man passar alltid in i skogen, skogen dömmer inte” och det får mig att tänka så mycket på det här med förväntingar som finns på livet i stan och karriär och alla borden, skall och måsten som vi nästan föds in till hur saker och ting ska vara. Och just om sådant pratade vi när vi spelade in podcast under dagen. Vi satt uppkrypna i sköna salongsfåtöljer och Maria delade sin resa från stadslivet, en stroke som satte allt på sin spets, drömmarna om en annan framtid, vägen dit hon är idag och sådant som ligger framför henne nu.

Lyssna på Podcasten vi spelade in tillsammans under dagen.

Vägen vidare med dansande hjärta

Vägen var lång hem den kvällen. Extra lång för att jag säkerhetsinriktat körde långsamt så långsamt i det glashala mörkret. I mitt sinne stilla medveten om alla djur som rör sig ute i skogarna här. Och full av tankar om min egen framtid. För jag har ju valt att kliva av en karriär för att leva ett liv närmare naturen.

I dag lever jag närmare naturen på det vis att jag arbetar i naturen – att fotografera och skriva om natur, att resa runt till olika vandringsleder och vandirngsdestinationer för att ta reda på det bästa som rör vandring. Men min egen vardag är ändå i stan. Jag bor i stan och behöver alltid ta mig iväg till det där jag älskar allra mest. Maria sa det så bra – att hon valt att skapa vardagen där hon vill vara för att inte behöva åka till den. Och där nånstans är min femårsplan. Att göra en förflyttning från stan och närmare naturen. Just nu behöver jag min stad av massor med små räddsliga anlendingar.

Jag är inte redo att bryta upp.

Men i min framtid ser jag skog och orörd natur. Det kanske finns fjäll i närheten. Det kanske finns vatten i närheten. Det är här jag velar. Västmanland är min bakficka. Där jag hittar överallt och känner till allt som en människa någonsin behöver kunna känna till. Men mitt hjärta finns också i Jämtland. För naturen och människorna och storslagenheten och drivkraften och urkraften i vindarna. Men här hemma i de milda skogarna, bland mälarklippor ekhagar och skägglav – där har jag så mycket av mitt hjärta, i det lilla, i det kända i barndomsstigarna där jag kan alla knotor på marken utan och innan. Så det valet är för mig omöjligt och tills dess mitt hjärta hittat sin plats låter jag mig vara så fruktansvärt nöjd med lägenheten jag har idag i staden nära min familj och tacksamheten i att varje dag få vakna upp till en dag där jag är min egen chef.

Marias ord har jag med mig och förvaltar tanken om en annan sorts liv på landsbygdens kant – för det tinglar i hjärtat av tanken. Jag vill kubba med ved i famnen iklädd bara underställ och jag vill att mitt hus ska lukta vedeldat och knastra på golvet. En dag. En dag. den dagen. Men tills dess namaste.

Kommentarer

  1. Vilket fint och mysigt inlägg! Känner så igen mig i dina funderingar om hur man ska ha det i framtiden, var man ska bo. Jag vet att jag inte ska bo kvar här i Stockholm, men vart ska det bli då? Umeå? Dalarna där min familj bor? Eller någon helt annanstans? Egentligen borde jag nog inte se så definitivt på det, om man vill flytta efter några år så kan man ju göra det… 🙂

    Tack för ett fint inlägg som väckte tankar såhär på tisdagsmorgonen! <3

    1. Åh, tack snälla för det. Du har verkligen en bra poäng där. Det är ju inte definitivt eller oändligt något beslut som fattas. Jag brukar beskriva det mycket som att man måste ha en kompassriktning innan det går att börja vandra för annars vandrar man bara planlöst och just nu ser jag mig själv kunna bygga bo på så många olika sorters platser att jag behöver stanna och andas och landa innan jag springer vidare. För vad är relaistiskt och vad är det ajg egentligen saknar här i staden och vilken natur är det som skulle vara hemma att komma hem till. Att flytta långt från familjen vad får det för konsekvens och hur ska jobbsituationen se ut egentligen. Massor med frågor och inte så många svar mer än att det får växa fram i sinom tid.

      Tack för att du delar dina tankar. Jag vill dricka kaffe snart!!

      KRAM

  2. Väldigt fint beskrivet. Jag hade precis de där tankarna för ett år sen (och många år bakåt). Och minns att jag hämtade inspiration från både Maria och Jonna. Men jag visste inte om det var landet i Norrköping, i Särna eller nära Åre. Helt vill. Sen gick allt rätt så snabbt och jag bara visste. Jättestarkt. Sen är ju ingenting oåterkalleligt. Ändrar jag mig så kanske jag flyttar till Jämtland. Eller Hälsingland. Men just nu är jag precis där jag ska vara!

    Och alltså my gooooood. Den där kladdisen. MÅSTE få testa den salladen. <3

    1. Åh, ja du sätter verkligen fingret på något. Det är inget som är oåterkalleligt – så är det ju faktiskt vi kan prova och hoppa och chansa och ångra och göra om och göra rätt.
      Det finns bara möjligheter – som du visar dag efter dag själv – om livet vi skapar för oss själva. 😀

      Salladen MÅSTE du bara testa!! Den är faaaantastisk. Satte mitt universum på spinn rejält kan jag säga. Hahaha.

  3. Jag lyssnade på podden med Maria och dig sent igårkväll när jag precis rullat in mig i duntäcket. Det var ett så himla härligt avsnitt, ett såntdär som liksom spred värme i kroppen som en kopp varm choklad gör en iskall dag. Jag känner igen mig så otroligt mycket i Marias berättelse och i hennes vision om hur livet ska vara, hur hon vill leva det och vad som är viktigt för henne. Jag jobbar idag för att göra samma förändringar, för att själv hitta tillbaks till det som är viktigt för mig. Till mig.

    Jag ville väl egentligen bara säga TACK för en jättemysig podd, för inspirationen ni bidrar med och för att ni gör mig lite modigare. För att ni ökar magkänslan av att vara på väg åt helt rätt håll. När jag ser/hör/läser om er (tittade bla nyligen på Marias vlog från Workaction hos Katta i Särna) så kan jag inte låta bli att känna att ”åh, jag vill bli kompis mer dom allihopa! Dom FATTAR ju!” 🙂

    Så ja.. Tack 🙂

    1. Åh, tack, tack, tack för din fantastiska kommentar. Det gör verkligen all skillnad i världen att få läsa dina ord. Jättemycket del i att jag har kunnat göra alla de förändringar jag har ghort hitintills har varit tack vare andra som gått före och visat vägen, visat att det är möjligt och gett en liten, liten glimt av hur det kan vara att landa där på andra sidan. För det kan vara så jobbigt och svårt att följa hjärtat just för allt det där okända, för osäkerheten och att lämna allt som är känt och allt det där borde och skall och bör. För nått annat. Maria och gänget i Särna är fantastiska var och en på sitt sätt – som delar med sig, som skapar nya förutsättningar och går sin egna väg. Vi blir ju någonstans summan av de vi umgås med, sådant vi läser, lyssnar på och grupperna där vi deltar i. Den energin som skapas och sprids det kan göra hela skillnaden.

      Nu blev det långt – men jag ville bara säga tack för att du gillar podden, det betyder jättemycket och hejja dig i att hitta vägen till dina förändringar. De kommer var och en i tiden när de är mogna och vi finns alla här och peppar och stöttar allt vi kan på hålL så länge 😀 Allt gott!

  4. Vilket otroligt fint inlägg! Du & Maria har ett sådant fint sätt att bemöta varandra på vilket strålade ut igenom hörlurarna på min mobil & rätt in i mitt bilkörande hjärta!

    Jobbar med föreläsningar om hur Naturen påverkar våra kroppar och trots att jag hel hjärtat tycker att älskar man staden så ja ska man bo där, så måste vi ju också börja våga tala lite mera om vad staden faktiskt trots dess fantastiska utbud gör med våra kroppar.

    Buller, blinkande ljusrör & tusentals stimuli som våra hjärnor har svårt att tolka. Vi är stressade utan att veta om det & alla ska/ kan ju inte bo på landet.

    I mina drömmar så ser jag en framtid med mer Gröna strukturer i Staden, där naturälskande människor kombinerar affärsmöten och biograf besök med hopp i pölar, fågelkvitter och kramande av bokträd.

    Kan vi inte alla försöka drömma tillsammans om detta ? 😀

    1. Men ÅH HERREGUD vad glad jag blir att du ska ut och föreläsa om vad naturen gör med oss – det behövs verkligen och är jättejättevitkigt. jag tror personligen att naturvaron är helt avgörande för alla oss som bor i staden – det blir som en motpol. Om så bara för en stund att höra tystnad, se grönska. Pusta ut. 😀 Hejja dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *