Förra veckan berättade jag om hur det inte längre känns som hem att komma hem. Idag får du följa med en torsdag på bloggkontoret som #heltidsvandrare hemma i Västerås. 

Jag klockade timme för timme vad jag gjorde en vanlig torsdag.  (Om man nu nånsin kan säga att det finns en vanlig dag på ett jobb som egentligen inte finns. ) För det är så ofta jag har känslan av att jag inte vet vart dagarna tar vägen. Vad har jag gjort egentligen? Ja, det här är vad jag exempelvis gör mellan vandringarna:

05.30 Jag vaknar av att det är ljust. Jag har fortfarande inte  hunnit skruva upp mörkläggningsgardinerna. Försöker somna om. Det går inte. I morgonrocken tassar jag till kaffebryggaren, brer ostsmörgåsar. Sätter mig på balkongen och lyssnar på fåglarnas kvitter som ännu bara störs av  enstaka bilar som åker genom den tidiga morgonen på den stora vägen längre bort.

Jag svarar på kommentarer som kommit in från mobiltelefonen.

06.40 Telefonen ringer. En pigg röst säger att han är framme nu. Det är det viktiga paketet som jag väntade på hela dagen igår. Det som skulle komma ”Någon gång mellan 10.00 och 14.00.” Men som inte kom fram och som skulle vidare just idag. Jag möter upp chauffören på grusplanen utanför dörren. Han förklarar att han är längst bak i kommunikationskedjan och att han varken fått mitt telefonnummer, mejl eller portkod från huvudbeställaren.  Jag tackar så mycket för att han hjälpt mig få paketet i tid.

07.10 Jag svänger in bilen hos verkstaden. Det var dags för att byta till sommardäck. För tre veckor sedan. Nyckeln in till förrådet där mina slitna sommardäck förvaras fungerade inte längre. Fastighetsvärden har bytt lås. Där låg fälgarna. Jag våndas över den oförutsedda utgiften i att jag måste köpa nya. Intalar mig tyst att det är säkrare, bättre och lönar sig i längden. Jag ska iväg dagen efter till Jämtland. Det är nu eller aldrig.

I väntan på att däckbytet ska bli klart svarar jag på kommentarer på Facebook. Jag har lagt ut ett inlägg som det rasar ovanligt mycket i kommentarsfältet kring. Det är starka, starka känslor.

08.00 Jag kommer hem och öppnar mejlkorgen. Kan jag komma och föreläsa i Norrland till hösten? Kan jag göra telefonintervju med en stor resetidning i veckan? Kan jag skicka offert för en upphandling till kommunen idag? Kan jag tänka mig att fotografera en produkt i utbyte mot produkten? (Svar nej) Kan jag kontakta en kund och undersöka varför en faktura inte är betald i tid? Kan jag tänka mig att delta i en podcast? Kan jag skicka högupplösta bilder till en tinding? Känner jag någon fotograf ledig för uppdrag?

10.00 Telefonmöte för destinationsutveckling med ett företag.

11.15 Snabb lunch på balkongen, panikdusch, försöker platta håret fast jag inte lagt ned tillräckligt mycket tid på att blåsa det torrt först och resultatet blir. Ja… vad ska man säga… voluminöst. Halvspringer ned på stan efter att noga ha övervägt risken för regn i val av skor.

12.30 Insläpp till företagarmingel och halvdagsevent. Jag vann en fin utmärkelse förra året och är på plats för lite uppföljning och såklart att ryggdunka framtida företagare inom min region. På plats träffar jag Charlie Söderberg från Lyxfällan som håller tal om mobbing, affärsmannamässighet och företagande. Vi minglar. Visitkort byts. Folk kommer fram och säger: ”Åh. Vandringsbloggen!! ” Och jag säger saker som: ”Å – hej, vem är du?” Sedan reder vi ut vad sjutton jag tjänar pengar på och jag älskar att fråga andra företagare om vart i företagarresan de är och vad de drömmer om i sin snaraste framtid för utveckling. Försöker hitta synergieffekter.  Men mest av allt ställer jag mig längst bort från kaffetermosbordet. Det är minst folk i omlopp där. Sorlet i lokalen gör mig tokig.

16.00 I en kaffepaus smiter jag försiktigt från galan som fortsätter minst ett par timmar till. Hoppas att jag inte ska framstå som obrydd. Jag har bultande huvudvärk som jag lärt känna allt för väl de senaste veckorna.

16.30 Jag kommer hem. Drar för de skira gardinerna. Lägger mig under täcket. Blundar och försöker sova bort huvudvärken. Men den är så stark att det inte går. Jag är i något konstigt mellanland mellan dröm, vakenhet och sömn.

17.30 Jag går upp. Dricker vatten. Inbillar mig att kanske huvudvärkstabletterna hjälpt lite.

18.00 En journalist ringer upp. Det här var enda lediga tiden vi hade samtidigt. Jag tackar så mycket för att hon tar sig tid så sent på kvällen. Försöker med så mycket inlevelse som möjligt berätta mitt livs historia. Efter en dryg timme är vi klara. Jag får korren om några dagar.

Jag sätter mig ned på golvet en stund. Inser att idag inte heller kommer vara dagen när jag orkar åka till klubben och träna.

19.15 Facebook. Tittar på kommentarsfältet som fått spridning. Svarar på ett gäng kommentarer. Instagram. Lika där. Chatten är full med personliga kommentarer, frågor, strategiplanering och memes.

20.00 Kylskåpet. Ekar halvtomt. För jag orkade inte fylla på med kul saker för de tre dagarna jag hade mellan långvägsresorna denna gång. Vill inte kasta mat. Äter morotssoppa med rågbröd. Det är enkelt.

21.00 Jag skriver så det glöder. Det handlar om livet och om döden och om mening och om meningsförlust. Kanske är det därför kommentarerna går så rätt in. De rör om. De rör upp. Jag ser att vi pratar för lite om det som är verkligt viktigt.

22.45 Jag måste ju packa. Har jag tvättat allt? Vart ska jag, vad ska jag göra och vad behöver jag producera när jag är borta? Jag springer mellan friluftsgarderoben och en allt mer växande kaoshög i vardagsrummet. Det är ju en triljonde gång jag packar äventyrsväska. Varför har jag inte mer rutin på detta? In i mejlkorgen, leta adress. Leta minneskort. Laddare. Kamera. Anteckningsböcker. Göra research. Vad har jag glömt att packa? Går igenom listan jag skrivit på kylskåpet. Tar fram färdsnax. Förbereder  kaffetermos och vattenflaskor att enkelt kunna fylla på på morgonen efter. Har jag tankat bilen? Jo, det gjorde jag ju på morgonen.

01.20 Vafan hände med tiden? Jag ställer väckarklockan på 06.00. Svarar på några fler kommentarer.

Det här var en fanjävlars skitdag det här.  Dagen har hela tiden varit på marginalen. Kroppen är inte med mig. Men det fixade sig ju idag också. Mer marginaler imorgon. Måste få in mer marginaler imorgon. Inga krav. Det blir bra hur det nu än är. Det är ju inte hjärnkirurgi jag jobbar med. Det är ju min dröm. Jag väljer ju själv.

Författare

8 Kommentarer

  1. Hjälp så intensivt! Men två råd:
    Boka in marginaler/fritid.
    Och skriv packlistor (i mobilens anteckningar för att alltid ha dem till hands att notera i) för flera typer av resor. Listorna kan sen återanvändas vid samma typ av resa, t ex ”sommar 3 dar”.

    /Marlene

    • Haha, ja det är intensivt med allt som ska in mellan vandringarna. Jag jobbar kraftfullt på att skapa marginaler just nu. Och mobillistor är ju smart komplement till de fysiska. Men jag är nog ärtligt talat ett notoriskt fan av att få stryka på papper med blyertspenna. Det släpper nog aldrig 😀

      Tack för braiga tips och jag önskar dig en riktigt trevlig helg!

      Allt gott!

      Angeliqa

  2. Jag känner ju inte dig Angeliqa, men det här låter som någon som inte mår så bra. Daglig huvudvärk, känsla av ”skav”, ljudkänslighet mm är klassiska stresstecken (som jag själv kände av innan väggen). Det är slitigt att vara egenföretagare. Ta hand om dig, lyssna på kroppen och var rädd om din hälsa. Kanske du tex kan ta in lite hjälp med administration och bokningar? Kram.

    • Tack för din kommentar. Tusen miljoner tack. Jag ska absolut vara rädd om kroppen och tillvaron. Det har varit en så otroligt fantastisk resa med så många underbara människor, fantastiska upplevelse, vandringar, platser och möten med natur och kultur så det finns liksom i hjärtat och själen inget stopp för att ta tillvara på alla de fantastiska möjligheterna även om jag nu klart ser kostnaden som skriker åt mig. Jag ska och måste lyssna. Stor varm kram

    • Vad roligt att höra, livet som egenförtagare ser verkligen olika ut från dag till dag. Men dagarna som är vandring är ju lättare att föreställa sig än det här som händer på bloggkontoret 😀

  3. Hej. Du? Av omtänksamhet … Jag drabbades av utmattningstillstånd. Var rädd om dig. Bromsa. I tid. Prioritera din sömn och återhämtning. Varningslamporna, i det du skrev, är många. Du är värd att vara rädd om. Mvh Chris

    • Hej, åh tack, jag älskar allt det jag gör så fruuktansvärt mycket så jag inte vet vart jag ska ta vägen många gånger och jag vet ju hur otroligt privilegiad jag är som har möjlighet att göra detta på heltid. Skapa det jag tycker saknas. Allt det jag brinner så starkt för. Och jag bromsar allt jag kan. För vi har mycket jobb kvar som behöver göras. Stort tack för din kommentar. Jag lyssnar på den och jag försöker skapa nya förutsättningar. Allt gott!

Kommentera

Spara