Jag tittar på ansiktet som möter mig där i spegeln. Där är jag.  Ansiktet som stirrar tillbaka när jag inte har någon annan än mig själv att stå till svars för. Idag vill jag att vi resonerar kring ensamhet. 

Foto: Louise Forslycke Garbergs (för FM Mattsson)

Ensamhet kan vara självvald, det finns människor som älskar att vara ensamma och hämtar energi i tystnaden och stillheten utan andra människor närvarande. Sedan finns det ensamheten som uppstår i att sakna sammanhang med andra människor. När ingen annan förstår. Idag reder jag ut skillnaden mellan frivillig ensamhet, ofrivillig ensamhet och existentiell ensamhet. Något som berör oss över en livstid och där vandring kan vara ett sätt att bli vän med sig själv och med andra. Min uppmaning till alla som går igenom den ofrivilliga ensamheten är att arbeta lite varje dag för att bryta den eller bli vän med den. Checklista till hur längst ned i detta inlägg.

Varför gör det så ont? Forskning förklarar fysiska reaktioner på ensamhet.

Att tillhöra en grupp har starka fördelar för människans överlevnad, det är sedan gammalt rotat i oss. Vi mår allra bäst när vi kan dela upplevelser och känna oss förstådda och dela sammanhang med andra människor. Flocken skyddar oss och forskare förklarar den starka ångest som kan uppstå i samband med ofrivillig ensamhet som kroppens varningssignal för att åter leta gemenskap.

Hjärnan reagerar på samma sätt på ensamheten som fysisk smärta och de som upplever ensamhet får i högre utsträckning ökad blodtryck, inflammationer och depressioner. Ensam är inte stark. För att skydda oss rusar av må-bra-hormoner som oxytocin av hud-mot-hud kontakt. Vi är skapta för att vara tillsammans med varandra.

Läs mer: Ensamhet – Ett hot mot vår hälsa (Karolinska Institutet)

Att möta sig själv – 3 sorters ensamhet vi inte kommer ifrån

Det finns sådan dubbelsidighet i ensamhet. Jag älskar den och behöver den väldigt starkt. Men det finns gånger när känslor av ensamhet har kommit där den inte borde existera och gånger jag sökt den men överraskats av att den inte funnits att hitta.

Jag bor idag ensam, men jag kunde känna mig lika ensam när jag var sambo. Jag kunde känna den i ett fullsatt rum av kollegor eller skolkamrater, där det funnits få gemensamma nämnare.  Jag begav mig ut på El Camino de Santiago i syfte att stilla kontemplera i min ensamhet – men jag var långt ifrån ensam bland de många tusen medvandrarna som överraskade mig. Ironiskt nog fanns det stunder när jag fick en nästan allsmäktig känsla av att vara en del av en så mycket större helhet bland totala främlingar där ute på leden. Känsla som kom krypande av all sammantagen godhet längs med vägen, av alla varma möten. Där jag letade gemenskap fanns bara ensamhet och där jag letade ensamhet fann jag mitt sammanhang.

1. Den frivilliga ensamheten.

Att vilja vara ensam. Det finns få gånger jag känner mig så hel och så närvarande i mig själv och tillvaron som när jag är ute i naturen själv. Det finns ingen annan jag behöver stå till svars för än mig själv och mitt eget varande. Med åren har jag lärt mig att det är nyckeln till balans för mig som introvert – min kropp måste söka ensamheten för att ladda upp energi efter stökiga dagar i stadsmiljö. Stunderna i naturen är till för bara mig. Där jag bara är jag. Där tankarna som maler får stillna en stund i takt med kängornas rytmiska steg mot stigen. Många delar det här behovet av att hitta utrymme för egen tid. Det är en absolut nödvändighet.

När du kan använda vandring för att utveckla dig själv och hitta ditt eget jag. Läsarfrågan som kom in: ”Jag vill gärna vandra själv, men vågar inte för det okända som skrämmer mig.” Jag funderar vidare. Är det kanske den där otäcka stretchen som skriker i kroppen? När du går lite utanför boxen, men du skulle växa av att klara dig själv, du vet att du har exitplan för om det skulle skita sig. Ja, då skulle jag istället säga att du nästan är skyldig dig själv att möta ensamheten. Att möta det okända. Det är bara så vi växer som människor. Det är bara så vi kan börja fundera på egna behov, känna efter de där fina signalerna som säger vem jag är och vilka förutsättningar jag behöver för att må riktigt bra. Trivs du i ditt eget sällskap? Har du funderat på varför eller varför inte?

2. Den ofrivilliga ensamheten

Sådana dagar när det skulle sitta någon bredvid där på träbryggan och dingla med fötterna. Kanske i tystnad. Kanske diskussioner om allt och inget. Jag kan känna den där längtan så starkt nu när jag varit egenföretagare i två år och bott själv i ett år. Jag åker runt till de mest magiska platserna som finns, men har sällan någon som delar upplevelsen. Det är förbannat många beslut som ska beslutas varje dag. Ibland känns den där stunden på Konsum ,när jag jag står med en grön korg i ena handen och ska komma på vad jag ska äta för middag, rent ut sagt övermäktig. Jag kommer inte på vad jag ska handla. Jag saknar att gå iväg till en arbetsplats och vara ett sammanhang där man strävar efter mål tillsammans. Att någon bryter den oändliga tystnaden. Sitter på andra sidan frukostbordet. Att bara kunna skratta bort en skitdag och gå vidare.

Läsarfråga: ”Är det okej att inte vilja upptäcka världen själv?” ”Det enda jag vill är att dela vandringsstigarna med någon annan, jag vill verkligen inte vandra själv. Men jag har inget val, ingen annan i min bekantskapskrets är intresserade.”

Fördelar med vandringssällskap – säkerhet, trygghet och gemenskap. Jag tycker det är en väldigt sund fråga att ställa sig. Att fundera över vilka behov, förutsättningar och möjligheter man har just nu. Först. Tänk på riskbedömning, har du osäkra moment kring exempelvis navigering eller planering så är det en enorm trygghet att vara flera. Då skulle jag till och med förespråka att hellre gå i grupp (finns härliga på Facebook och via STF och Friluftsfrämjandet mfl) eller leta rätt på andra mer erfarna att vandra tillsammans med än att ge sig ut själv på fjället till vad som (ta i trä) kan bli en farlig situation. Läs mer: Så hittar du nya vandringsvänner

3. Den existentiella ensamheten

Detta diskuteras inom vården för människor i livets slutskede, hos äldre eller cancerdrabbade. Om att möta det mest ofrånkomliga som finns men inte kunna dela det med någon annan, ingen annan förstår. I den känslan finns den existentiella ensamheten, anhöriga, vänner och bekanta kan finnas nära, de kan ställa frågor och vilja förstå – men det går inte fullt ut för den som inte varit i samma situation. ”Jag ska snart dö, men alla andra ska leva. Vi delar inte framtiden tillsammans. Ingen annan kan gå de här sista stegen med mig. Det måste jag göra själv”.

Den existentiella ensamheten beskrivs också som urmodern till all annan ensamhet. Vi föds ensamma, går ensamma genom livet kantat med olika relationer och vi dör ensamma. Känslan av existentiell ensamhet kan visa sig på en fest – i en trevlig gemenskap där man ändå får känslan av att inte riktigt höra till. Känslan som uppstår i insikten av att ha rusat på för fort, stressat förbi sådana relationer och situationer där en borde varit närvarande – kanske jobbat förbi småbarnsåren för att sedan inse den sociala och existentiella ensamheten som sedan väntar.

3 Tips till dig som vill bryta ofrivillig ensamhet

Det ingår så många delar i det här med att vara människa. Vissa perioder är allt glasklart. Andra perioder sviktar det. Det enda vi verkligen, verkligen kan hålla fasta vid oavsett vilka vi är eller vart vi är just nu är. Nu är inte alltid. Det kommer en annan tid.

  1. Sök kontakt. Var tillgänglig för kontakt med andra människor och uppmuntra den litegrann hela tiden. Le vänligt mot de du möter , bjud in, ställ intresserade frågor. Tro gott om andra människor och välj att lita på dem, att de vill dig väl.
  2. Välj nya sammanhang. Skapa nya intressen, hitta grupper med de som har liknande intressen som dig själv. Det kan vara en bokklubb, föräldragrupp eller vandringsgrupp nära där du bor.
  3. Vilka mår du bra av att umgås med? De du släpper in allra närmast ska vara människor du kan lita på, där ni båda ger och tar. Alltså kvaliteten på relationen och inte kvantiteten. Välj hellre några få som du skapar riktigt nära vänskap med än hundratals ytliga bekanta du sporadiskt kastar en gillamarkering efter på sociala medier.

 Vad är ensamhet för dig? När känner du av den och vad fyller den dig med för tankar och känslor? Dela gärna med dig här i kommentarsfältet eller på Vandringsbloggen Communitys grupp på Facebook där vi kan diskutera tillsammans.

Författare

8 Kommentarer

  1. Tycker det är svårt att få vänner i vuxen ålder, alla har redan sina sammanhang och själv är man redan trött efter (den sociala) arbetsdagen så man knappt vill titta åt andra människor. Det tycker jag är en svår grej, att man ägnar så mycket tid till social interaktion med kollegor/kunder/brukare att man faktiskt inte har nån riktig ork till att socialisera med sina faktiska vänner. Känns lite tråkigt…

    • Ah, ja det är tråkigt när orken inte räcker till så mycket som man själv skulle önska. Och mat måste ju på bordet på något vis.
      Tack för att du delar din vardag <3

  2. Hans Wikström Svara

    Hej och tack för ett intressant inlägg.

    Efter många och ibland långa vandringar ensam så har bilden så sakteliga börjat klarna kring varför man gör det valet. Vänner, arbetskamrater och de man någon gång stöter på skakar ofta på huvudet eller fascineras över hur man kan klara sig själv. En rad av motargument radas upp. Vad händer om man skadar sig, blir sjuk, går vilse eller tältet går sönder?

    För egen del handlar det bara om självtillit. Att ha byggt upp en egen kunskap om vad som krävs, oavsett väderomslag eller andra motgångar. Att kunna ta vara på sig själv och lita fullt ut på det man packat ner i ryggsäcken, det som utgör ens hem i vandrarkängor.

    Men valet att ensamvandra har framförallt en klart egoistisk utgångspunkt. Man styr helt och hållet själv över vägval, rasternas längd, mat och tiden. Gruppvandring kan och är oftast trevligt, men gummibandseffekten blir påtaglig och kompromisserna många.

    Rådet jag skulle vilja ge till många som drömmer om att styra sina steg själv, utan leder eller mobilnät, är att följa någon med längre erfarenhet. Till en början vid sidan om men i närheten av trygghet, t.ex. parallellt med Kungsleden med max en dagsetapp till närmsta bemannade STF-stuga.

    Tack och tänk på det gamla slagordet från Fältbiologerna, ”Håll stövlarna leriga”.

    Hans Wikström

    • Tack snälla Hans för att du delar med dig av dina lärdomar och erfarenheter. Håll stövlarna leriga – det är klokskap som ska få följa med framöver 😀

  3. Likadana delar av både skam och skuld drabbar oss som upplever ensamhet, vilken inte behöver vara generell utan partiell. Ensamhet upplever jag inte i mitt privatliv utan enkom inom utövande av mitt friluftsliv. Friluftsliv i form av vandring vill jag genomföra i mindre grupper där vi själva väljer vad som skall genomföras och vilka stigar som skall vandras, dock utan några snedsteg. Arrangörer som olika organisationer känner jag inte att jag behöver eftersom mitt kunnande inom bedöms som gott samt att större organiserade evenemang inte passar mig, maximalt 4-5 personer är optimalt. Jag har genomfört några bra turer men det blir ingen kontinuitet. Om någon har bra tips på forum där jag kan få kontakt inom Jämtland tar jag gärna emot dem.

    Abstinent Vandringstörstare

    • Tack <3 Viktigt att prata även om det som vi helst vill scrolla förbi ibland också 😀 Stor varm kram

Kommentera

Spara