Naturen. Ibland så stilla viskande. Ibland obönhörligt dånande.

Jag tänker tillbaka på den här hösten. Aldrig har hösten gått så fort och aldrig har hösten gått så långsamt. Aldrig har den viskat så stilla meden den gett mig käftsmällar efter käftsmällar. Aldrig hade jag kunnat ana vad som kom fallandes ned med all sin kraft. Jag är tacksam åskådare till det där som är ett mirakel. Jag måste bara uppbåda kraften att se det, kraften att ta in det, modet att hitta det där bortom allt annat som händer mellan allt annat som händer.

Jag tänker att livet är som det där vattenfallet som letar sig fram genom bergsmassorna med sin flexibla konstanthet.

Kanske är det människans viktigaste lärdom i hela livet. Inte bara för karriärsmässig framgång utan för personlig utveckling och mellanmänskligt varande. Hela varelsens existens och förmåga att hitta sammanhang och samvaro i den betydelsefulla gemenskapen oavsett om det är med sig själv eller tillsammans med andra. Förmågan att vara konstant och konsekvent som det aldrig sinande vattnet. Att vara så envis och enträgen att till sist berget nöts till kanjon och formas slät som babyhud. Att vara stark och dånande och obönhörlig när det behövs. Men att vara flexibel, vän och lika glittrande omsorgsfull som de små partiklarna som finns mellan vattnet som landar och himlen. Att formas omkring ojämnheterna i berget som i accepterande samförstånd. Du får vara som du är och jag ger dig det utrymme du behöver – men jag finns alltid här om du vill mig något.

Kanske är vi alla vattenfall. Ibland lite mer utsinade om sommaren, ibland smältvattendånandes men vi har alla inom oss den flexibla konstantheten som är vår styrka och vår svaghet. Det som gör oss till människor och medmänniskor. Jag är jag. Du är du. Nu går vi. Tillsammans. För en ögonblicks sekund. Sedan vet vi inte mer.

Plats: Powerscourt Waterfall, irland

Författare

6 Kommentarer

  1. Åh, vilken otroligt fin och målande liknelse. Kan verkligen relatera till den, vi strävar på, framåt och med varierande kraft. Ibland får man vila lite i en gryta också 🙂

Kommentera

Spara