Som en del i mitt Framtidsprojekt utvärderar jag retro friluftsprylar fyndade på Loppis. Idag kommer en längre redogörelse för hur det fungerar att åka långfärdsskridskor som gissningsvis är från mitten av förra århundradet!

Långfärdsskridskorna-nedstuckna-i-snön

Betyg: För turen som helhet ger jag betyget 3 av 5

Underhållsvärde: Mycket stort för alla inom blickfång

Bieffekt: 100 % ökat intresse för att köpa modern utrustning

Retrokänsla: Läderremmar och bambustavar – behöver jag säga mer? Jag har aldrig i hela mitt liv provat att åka långfärdsskridskor. Däremot har jag fyllts av glädje av att se vännerna i  instagramflödet och på Facebook susa fram på blanka isar snabbt som vinden. När jag av en ren händelse  råkade springa förbi både stavar och långfärdsskridskor på Myrorna i Västerås så kunde jag helt enkelt inte låta bli att investera 125 riksdaler för att provåka.  Stavarna kostade 25 kronor, de är tillverkade i Norge för Monark.  Skridskorna, eller själva skenorna med fästen, är tillverkade i Ängelholm här i Sverige och kostade, sitt retrostuk till ära, hundra kronor.

Fit for fight och redo för premiäråket!

Sätter-mig-på-bänken-för-att-knyta-på-mig-skridskorna

Stålskenor och läderremmar. Jag blev lite förälskad i retro-looken direkt. Jag spände fast långfärdsskridskorna utanpå min 20 liters Corker och gick ned till Mälaren för att prova min nya utrustning, det vill säga min ”nya utrustning” som funnits på marknaden i minst 50 år, men ändå. Jag satte mig ned på en bänk precis vid isen för att spänna fast långfärdsskridskorna utanpå mina vandringskängor. Det tog ungefär 10 minuter att lyckas spänna fast läderremmarna. Jag provade flera olika alternativ innan jag kom fram till att läderremmarna behöver korsas runt om kängan för att de över huvud taget ska sitta fast. Till slut blev jag ändå rätt nöjd med resultatet. Firade i förväg med tre chokladrutor Fazer, bara för den goda sakens skull.

Utan glid står det still – glider inte med stil idag

Åker-långfärdsskridskor-läderremmar-knutna-runt-mina-Hanwag-kängor-och-slitna-Fjällrävenbyxor

Bambi på hal is är kanske den mest smickrande jämförelsen. Ja, såhär i efterhand kan jag reflektera över att det hade varit praktiskt, eller rent av nödvändigt, att ha för-googlat och YouTube-tittat lite innan premiären. Efter konststycket att knyta på skridskorna så väntade det till synes lätta stycket att åka framåt.  Jag har ju sett hur mina vänner svävar fram över isen med långa skär. Hur svårt kan det vara? http://youtu.be/gMZxNPqHmjY Jättesvårt. Jättejättesvårt. Jag började med att försöka staka mig fram med hjälp av de långa bambustavarna. Axlarna kraftigt lutade över stavarna för att med armarna skjuta fram hela kroppen glidandes på skridskorna. Efter tre rejäla tag var jag andfådd och jag hade inte kommit mycket mer än fem meter. Såhär trögt kan det helt enkelt inte behöva vara. Så jag tittade på de vana åkarna ute på isen, de med ny utrustning och slimmade outfits. De åkte med sådär långa, nästan vackra, skär. Så det var precis exakt vad jag försökte mig på också. Långa fina skär. Och det blev skär, men skridskorna kom liksom inte framåt. Några centimeter i taget. Maximum. Såhär trögt KAN det inte vara!

Instabilt och vingligt eller bara en oslipad diamant? Långfärdsskridskor-och-stavar-nedstuckna-i-snön

Om jag ska ge mig på en totalt okvalificerad gissning till varför det inte gick särskilt bra att åka på dessa skridskor så tror jag att det beror på två anledningar; För det första blev det inga ordentliga skär. Det kan mycket väl vara så att skridskorna behöver slipas en omgång för att få bättre fäste i isen. För det andra var hela anordningen väldigt instabil. Fötterna vek sig inåt så fort det blev minsta lilla snedbelastning. Varenda liten muskel i hela foten fick arbeta stenhårt för att hålla balansen på skenorna. Det kändes ungefär som att stå på en sån där gul vickande boll på gymmet, fast i fem timmar komprimerat till en halvtimme. Det var med andra ord perfekt träning för balansmusklerna!

Mälarpärla och sevärdhet mitt på isen

Hotell-Utter-Inn-utanför-Västerås

Solen går ned bakom Hotell Utter Inn som kan ta emot två övernattande gäster sommartid. Den stora fördelen med den här långfärdsskridskoturen var det fina vädret. Fyra minusgrader, vindstilla och vacker solnedgång. Mer kan man knappast önska sig en ledig eftermiddag. Med lite självdistans och humor i bakfickan kan jag ändå säga att turen blev lyckad. Har sällan skrattat så mycket i min egen ensamhet och i ren frustration.

Dags att vandra hemåt igen

Vy-över-Lillåudden-i-Västerås-från-den-frusna-mälarisen-plogad-skridskobana

Utsikt över min hemstad Västerås i det mjuka skenet från solen som går ned. Jag gick hela vägen hem. Det slutade med att jag spände fast långfärdsskridskorna på ryggsäcken igen, tog stavarna i handen och gick över isen hem. Jag hade inte förväntat mig att dagens tur skulle gå galant eftersom det var första försöket med ny utrustning. Men jag var definitivt övertygad om att det skulle gå bättre än det faktiskt gjorde. Jag skulle åka på skridskorna, de skulle ta mig framåt. Nu är jag jättesugen på att prova på moderna långfärdsskridskor och kanske till och med gå någon form av teknikkurs. Skam den som ger sig! Ps: Skridskor till salu. Hör av dig till mig om du vill köpa dem. Underhållsvärdet är enormt.

Författare

7 Kommentarer

  1. Haha, verkar ganska kul ändå 🙂 Jag har bara åkt en gång, och det var med skolan i typ gymnasiet eller högstadiet, gick ganska bra. Men ja, ibland måste man investera lite…Men du kanske kan hyra någonstans?

    • Vandringsbloggen Svara

      Ja, det blev en mysig utflykt även om inte skridskorna levererade. Hyra av midernare motsvarighet får det bli nästa gång. Bra tips!

  2. De var ju vackra att titta på också! Du kanske skulle ställa dem någonstans i huset som inredning och för att alltid minnas din första vingliga dag på långfärdsskridskor 😉

    • Vandringsbloggen Svara

      Härlig idé Sara! Får kanske bli ett stilleben överst i bokhyllan, som en riktig påminnelse om att man alltid ska våga prova nya saker och att det, om inte annat, ger nya härliga erfarenheter och vidgar vyerna litegran. 😀

    • Vandringsbloggen Svara

      Hej Frida! Absolut, det var en fin tur – både väder-mässigt och läro-mässigt 🙂

  3. Pingback: Fyra loppisfynd som kommer vara med mig länge - Vandringsbloggen

Kommentera

Spara