Det är fint att ha bråttom. Visa att vi är upptagna. Behövda. Anstränger oss maximalt. Det är inte fint att dra fötterna efter sig, känna efter så noga, ligga på latsidan eller förhala tiden. Tredje kalenderluckan handlar om att bjuda in långsamhet till vardagen. Något som kan möta både yttre och inre motstånd. Har du tur kanske du redan över saktsamhet varje dag – då säger jag bara stort varmt, grattis. Att låta saker och ting ta den tid de behöver ta är en gåva få förunnat men som jag tror vi alla behöver få mer utrymme för i livet. Kanske behövs det inget annat än att vi själva prioriterar det riktigt starkt och såklart att det finns ett upplevt mervärde där i utrymmet.

Jag älskar utrymme. Magin finns i mellanrummet mellan två andetag, i kommatecknet mellan två meningar.

Däremot kommer jag på mig själv att jag ibland vill så mycket annat att jag tappar bort fotfästet. Mellanrummet försvinner. Då har jag ett jättebra trick jag använder mig av som är att helt enkelt gå så sakta som jag bara kan i fem minuter. Jag säger inte att det är en lätt övning, för den som är uppe i varv är detta ren och skär tortyr. Det enda jag vill skicka med är att detta är en enkel övning. Enkel i termer av att den kan göras vart som helst, när som helst av vem som helst. Den är gratis. Den är avgränsad. Den är uppnåbar.

Det fina med övningen är att om den får lov att bli en återkommande vana. Om den får bli något som repeteras om och om igen. Tills kroppen förknippar den med någonting positivt. Då kan det bli en nyckel att ha med i upp och nedgång.

Det är inte svårare än så. Det enda jag ber dig om är att gå så sakta du kan i fem minuter. Andas medan du går.

Jag gör den och jag varierar den. Ibland fokuserar jag på vad jag ser runt omkring mig där när jag går. Ibland försöker jag bara känna de fina strukturerna under kängorna eller fötterna. Är det mjuk mossa, hård asfalt, rötter eller barr jag går på? Ibland försöker jag känna vad som känns på kroppen, vinden som blåser, kläderna som skaver, ryggsäcken som är tung.

När det händer mycket i livet generellt blir vi duktiga på att ignorera alla de små signalerna från kroppen. Vi slutar höra viskningarna. Så till slut skriker kroppen för att göra sig hörd. Sedan blir det storbråk med JA MEN DUU DÅÅÅ!! som en bråkigare form av tonårsrevolt, för det är ju lätt att känna sig överkörd när kroppen plötsligt står och skriker okvädningsord. Så syftet med dagens övning är att bjuda in den enkla stillheten, några minuter varje dag att bara vara i den enklaste formen av sakta. Att hitta några minuters utrymme där allt bara får vara som det är. Världen kommer fortsätta snurra. Var varsam mot dig själv, testa milt.

Och gillade du inte idag så kommer en ny härlig #stressfri utmaning i morgon på Vandringsbloggen. Dela gärna med dig av dina tankar, tips och saktabilder via #vandringsbloggen.  Fryksås Dalarna Orsa-51 Fäbod

Läs mer: Därför började jag utmana mig med att gå så sakta och vandra planlöst utan mål

Författare

2 Kommentarer

  1. Tack för en jättebra julkalender!
    Idag fick det bli ”lägg händerna på en trädstam” för mig – och hallå, varför har jag inte gjort det här tidigare?? Nya terapin ju! Älskar skogen och går gärna ut för att tänka och njuta av vyerna. Men att koppla in ett nytt sinne, och att dessutom rent fysiskt få känna något så stabilt, lugnt och levande som en rejäl tall är mer styrkande än man kan tro. Tack och kram till dig, Angeliqa!

    • Stor varm kram till dig modiga, fantastiska själ som vågar utmana 😀 Jag älskar att high fivea löv och känna på trädstammar med händerna, gå barfota så mycket som möjligt. Tror som du säger att det är bästa terapin. 😀 Stor varm kram och ha en riktigt härlig december!

Kommentera

Spara