Det här med att tälta verkar så himla mysigt. I teorin alltså. Grejen är bara att jag inte riktigt tycker att det är lika kul i praktiken. Jag tycker verkligen inte om att tälta.

Däremot är jag en hopplös tältromantiker och gillar verkligen tanken på att tälta. Jag drömmer och planerar gärna om att slå upp tältet på den perfekta platsen, sitta på lägerplatsen, se solen gå ner och blicka ut över den magnifika utsikten. Därefter kryper jag ner i en varm och gosig sovsäck, sover som en stock och vaknar till fågelkvitter och en brinnande soluppgång. Underbart!

Problemet är bara att mina empiriska studier på området inte motsvarat förväntningarna. Istället tar det lite för lång tid att resa det där tältet och platsen visar sig (senare på natten förstås) inte vara sådär perfekt som jag först kanske trodde. Myggen invaderar så till den milda grad att den föreställda mysmiddagen i solnedgång istället blir en hetsig kamp, där de små envetna krypen hinner klibba sig fast vid skeden under de millisekunder det tar att föra mig att förflytta den från kåsan till munnen. När jag väl bökat mig in i tältet, som är lite sådär halvfuktigt, och kommit till ro blir jag kissnödig. Fast jag ”säkerhetskissat” X antal gånger i förebyggande syfte. Roten i ryggen skaver och jag ägnar natten i sällskap med ytterligare några ljudliga myggor. På morgonen är allt ännu lite fuktigare och placebokissnödigheten är ett minne blott. Nu är det snart kris på riktigt. Men jag drar mig för att ge mig ut i kylan nu när jag äntligen fått upp någon slags temperatur. Ändå biter jag i det kalla äpplet och vinglar ut på den frostiga marken.

När jag sitter där på huk och känner trycket lätta, med något blåbärsris som kittlar mot fotlederna, tittar jag upp och inser vad jag har framför mig. Solen som precis kämpar sig över grantopparna, en himmel som badar i rosa, rött och orange. Fåglarna kvittrar ju faktiskt långt där borta om jag anstränger mig och lyssnar extra noga. En tunn dimma ligger över tjärnen och myggen verkar ha gett upp för stunden. Det är såhär det är att tälta, tänker jag. Kontrasterna. Berg- och dalbanan. Alla timmar av frustration, irritation och ilska som sen blåses bort av några sekunders magi. Är det vad som får oss att ge oss ut med tältet gång på gång? De där små stunderna av guld?

Jag är fortfarande inte såld på att tälta. Teorin är för mig fortfarande överlägsen praktiken. Jag behåller den rosaskimrande drömmen om en perfekt tältnatt. Jag är mer än gärna ute i naturen och längs lederna, men går lika gärna in i en stuga när kvällen kommer. Kanske är jag bekväm, men må så vara. Då är jag bekväm med stolthet, för det viktigaste för mig är att jag är ute på ett sätt som funkar för mig. Och då lämnar jag tältet hemma.

Hur tänker ni kring att tälta? Gillar ni det? Vad är det som lockar eller avskräcker? Dela gärna med er!

PS. Om du fortfarande tilltalas av tält-tanken, kolla in 9 tips för en bättre tältnatt. Kanske kan de göra upplevelsen lite mer angenäm.

Författare

8 Kommentarer

  1. Jag skaffade ett keron från hilleberg för många år sedan. Det tog tätning till en ny nivå! Det går fort att sätta upp och lätt att hålla kondensfritt. Det väger lite mer än andra tält, men det tar jag med glädje. När jag för ett år sedan skaffade ett exped downmat 7 blev tältning en ren fröjd!

    • Det låter mycket lovande! En sådan modell kanske till och med får en annan tältskeptiker att omvändas 😉 Tack för tipset!

  2. En idé för att tycka bättre om att tälta, är att sova två nätter på samma ställe. Jag sover mycket ute, periodvis mellan 10 och 20 nätter per år. Har utrustning som är noga utvald och som jag gillar. Men jag sover ofta dåligt första tält- eller vindskyddsnatten. Det är lite snett eller halkigt, nån knöl, oro för att halka av liggunderlaget och ner på ev blöt mark eller utanför vindskyddet. Eller oro för att det blåser för mycket så att tältet ska blåsa iväg, även om jag vet att jag satt upp det på bästa sätt. Allt det där har magiskt löst sig till den andra natten. Då har kroppen hittat rutinerna, stängt av oron, anpassat sig till den lilla knölen eller lutningen och förstått att man kan sova tryggt och gott här.

    • Tack för att du delar med dig av dina tips! Det låter klokt att testa två nätter på samma ställe så att en mentalt kan ställa om till den nya sovmiljön. För första natten – oberoende om den spenderas ute eller inne – brukar ju faktiskt inte vara någon höjdare för sömnen.

  3. Ett alternativ är ju batt ta med en tarp, dvs bara ett tak; det skyddar mot regn …och med litet smart uppsättning också mot blåst. Ett tält blir ju aldrig varmt i sig…men med tarpen slipper du känslan av instängdhet och kondens. Fst det är klart är det myfggsäsong så kräivs myggnät eller nerver av stål….men våren och hösten funkar tarpen jättebra….

    • Tack för tipset om tarp! Det ska helt klart tas med i beräkningarna inför framtida vandringar och utenätter.

  4. Har väl själv också vart en tältromantiker men efter ett antal helvetes nätter, trots uppblåsbart liggunderlag, råkade jag få testa en Hennesy Hammock Azym Zip.
    Helt otroligt hur skönt man både chillade och sov i den.
    Testa en hammock om du kan.
    Nackdel skulle va att man inte kan ta med sig så mycket in i den, ryggan blir kvar utanför och den funkar inte i fjällmiljö.
    Det e många tillfällen då man hittar en skön plats men det funkar inte att slå upp tältet.
    Men en hammock kan man hänga var som helst (nästan)

    • Aha! Det låter ju mycket lovande med en hammock. Kan helt klart vara värt att testa – tack för tipset!

Kommentera

Spara