Höstens skärande vrål och längtan ut

När hjärtat gallskriker av utomhuslängtan. 

Jenny Strömstedt på expressen skriver krönikan Vrålet tar sats – jag vill inte längre. Om sociala flöden som flödar av naturbilder, människor som förändrat sina liv. Klivit av. Och den skärande kontrasten mot livet i storstan, bland bussar, tunnelbana, hämtpizza och betong. Det förlamande ingentingvakuumet med viljan att själv vilja komma ut. För det finns en befrielse i svampletande, krispiga höstmorgnar och solen som letar sig fram strax före morgonfikat. Och Jenny beskriver det läkande och helande med skogen och naturens obetydlighet – att naturen finns där och inte bryr sig. Om nått.

Och jag kan skriva under på varje ord. Minns hur jag en gång satt på kontoret och hela kroppen bara gallskrek att den behövde vara utomhus. Ha nakna fötter mot gräs. Känna solstrålar mot ansikten. Känna vinden. Det var en så fysisk känsla. Samma överväldigande får jag fortfarande så snart jag måste åka till Stockholm på arbetsmöten. Människorna som är stressade, vassa, trängs. Tunnelbaneångesten. För många människor på samma plats. Någon springer för att hinna med tunnelbanan fast det går en ny om tre minuter. De oändliga rultrapporna. Jag sätter i mina hörlurar och djupandas på bästa hikefulnessvis genom upplevelsen. Tackar alla gudar i alla religioner för att det här inte är min vardag. Påminner mig om att jag valt att vara här. Att jag har all frihet att kunna rumstrera runt mina timmar precis hur som helst som egenföretagare. Shoppa i tomma gallerior, åka kollektivtraffik efter ruschen. Och just sådana saker gör att det där gamla livet. Det jag levde en gång är något jag aldrig tror att jag kommer kunna gå tillbaka till när jag väl provat motsatsen.

För jag kan ta tre timmar lunch de där dagarna när det är fint ute. Ta med kaffetermosen och åka till vattnet. Men hur skulle jag göra om jag hade familj och huslån och ett jobb som kräver att jag är i ett mötesrum i en skrapa. Jag vet inte.

Men jag minns att jag tyckte det känndes lite, lite lättare att hantera uteångesten när jag såg andra som var ute. Fick ”låna” lite av deras liv, deras drömmar, deras bilder, deras närvaro av att vara ute i naturen. Det gav mig mening. Det gav mig också riktning. Och det är vad jag hoppas göra med mina kanaler också.

Visa möjligheter. Skapa gemenskap som gör nästa vandringsutmaning, den där karriärflytten eller husetpålandetlängtan lite mer realistisk. Inte allt på en gång. Men lite, lite i taget.

Hur hanterar du vardagsångest? När det är som längst till nästa ledighet?

Jag är en utav dem som kanske bidrar med ”fear of missing out” med höstbilder från naturen – men jag hoppas framför allt att jag ska bidra med lite, lite andrum i väntan mellan naturäventyren.

Kommentarer

  1. Åh, det är så nära och så starkt i minnet, det där vrålet. Och jag både blev ledsen och räddades av såna som Jonna, Maria och Clara som bodde i eller tog steget att bo i naturen. Samtidigt så är jag så tacksam för alla frilansare & natursökare att de gradvis fick mig att förstå att det är ett valbart liv. Jag hade liksom inte ens börjat ifrågasätta den där city-jobb-resa-normen för 5-6 år sedan.

    Nu när jag är här så har jag har verkligen svårt för att lämna det ens för några dagar. Jag vill inte åka söderut, lämna de tomma vidderna för trängre platser. Det svänger säkert någon gång, men just nu är jag så förbaskat glad att det där vrålet förvandlats till mjuka lyckobubblor i hela kroppen!

    1. Åh, ja men jaa. Jag kan bara relatera till mina två veckor uppe i Åre när jag liksom boade in mig där som att det inte fanns någon morgondag. Jag hade där och då kunnat släppa taget om allt för att vara kvar bland berg och skog och vidderna som gör själen så obönhörligen lycklig. Nu är mitt val att arbeta nära naturen även om min vardags annars faktiskt är ganska långt från faktisk natur såhär mitt i storstan – så hjärtat längtar efter nästa steg i den här smältdegeln som är livet. Ännu friare. Ännu närmare naturen. Åh, du inspirerar mig så mycket med steget du tagit och vardagen du idag lever. Jag är så otroligt glad att ha dig som vän och bloggkollega. Allt gott!

  2. Ida K

    För mig är det viktigt att känna att jag har valmöjligheter och variation då jag är en rastlös själ, oförmögen att ta stora beslut pga ändrar mig hela tiden. Därför fungerar det perfekt att jobba på kontor men som frilansare så jag kan bestämma tider själv och ta längre luncher och kortare dagar när det är fint väder. Jag bor i lägenhet i en stockholmsförort med nära till stan och vänner men skogen utanför fönstret. Rutiner när det behövs, frihet när det är nödvändigt – perfekt för en som känner sig som 50 % tält och 50 % Södermalm 🙂

    Din blogg är så bra, får massor av inspiration och känner inte alls prestationsångest eller FOMO när jag läser den. Får mer känslan av att allt är möjligt i stort och smått. Tack!

    1. Vad bra du löst 50/50 behoven! Underbart att läsa 😀 Det finns ju också många, många fördelar med staden och alla rimmar någonstans med enkelhet. Det är enkelt för att gatorna är plogade, det är nära affären och kommunikationsmöjligheter, internet fungerar och gatlyktor lyser upp mörkret. Det finns sjukhus nära och bibliotek och alla möjliga faciliteter som bara tas för givet. Inte minst att det går att gå på bio eller restaurang eller andra evenemang på stan. Bara att veta att de finns där och är nära gör ju att det är lättare. Ja – det här var verkligen en parantes – eller sidospår från din kommentar.

      Kontraster är grymma! Där kan jag bara hålla med. Aldrig är jag så överlyckligt glad att vara hemma i tystnaden som när jag varit ute och flängt i storstan i rusningstraffik.

      Allt gott!

  3. Ida K

    Oj glömde ju skriva poängen med mitt tidigare inlägg. Den var att om man har en givande vardag där man kan få in lite av alla komponenter som är viktiga för att man ska må bra så blir vardagsångesten ganska så obefintlig. Det är skönt med helg pga frihet, men det är också skönt med vardag då man kan komma tillbaka till de rutiner man trivs med!

  4. Jag har gjort mig av med vardagsångesten, huset, huslånet och en massa prylar 🙂 Flyttat med man och tonåringar till en annan vardag, med fjäll utanför dörren och ett enklare liv med mer tid och energi för att göra det vi vill. Jag jobbar fortfarande, men jag jobbar mindre, lever mer och prioriterar bättre avseende vad jag lägger tid och energi på. Vi lever alla olika liv och har olika möjligheter att göra val, men ofta har vi mer valmöjligheter än vi kanske tror. Men att välja något innebär ju ofta att välja bort något annat. Men det kan vara värt att välja bort något eller göra mindre av något för att få mer av det som är ”viktigt på riktigt” i ens liv. Så tänker jag 🙂 Men det tog ett tag med processen ”att välja bort”…

    1. Ah – där sätter du verkligen huvudet på spiken. Processen med att välja bort saker. Lika viktigt som att välja är det att välja bort. Och herrejesus vad svårt det är speciellt om man tvekar lite på vad man verkligen vill eller är lite osäker på riktningen då är det lättare såklart att vara kvar i det bekanta, invanda. Köra på. Men jag kom iallafall till en punkt där jag kände att det är nu eller aldrig – jag vill inte leva mitt liv och undra hur det hade kännts så det får bära eller brista så får det lösa sig på nått annat sätt om det nu nån dag inte skulle bära. Det enda som händer är ju att man lär sig saker. 😀 Hitintills har jag inte ångrat mig en sekund och människor som du inspirerar mig så otroligt mycket. Som skapar en ny tillvaro med hela familjen!! WOW! Allt tack för att du delar tankar och framför allt inspiration.

    1. Hej, Ja, alltså nu är det verkligen så att jag inte jobbar. Jag sade upp mig från mitt heltidsjobb som HR-specialist och nu jobbar jag istället som frilans och konsult inom friluftsbranchen. Konkret så betyder det att jag skriver krönikor, gör event, föreläser, håller workshops, projektleder m.m. Det är en väldigt varierande vardag nu för tiden. =)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *