Utanför de markerade lederna vandrade jag en eftermiddag med Sune på Sonfjället som ligger i en av Europas äldsta nationalparker. Tillsammans gick vi i björnens fotspår och djurens värld öppnades upp bland djurstigar och spår efter sammandrabbningar. Vi hittade ett björnide och tittade närmare på nationalparkens orkidéer.

Foto: Mattias Stedt

Längs med slingrande grusvägar kör vi sakta genom den härjedalska skogen. Regnet smattrar lätt mot bilrutan på Volvon men det  har varit så torrt senaste dagarna att dammet fortfarande yr bakom oss. Vid sidan av vägen skymtar en orrhona med små kycklingar och snart därefter rådjur vid skogskanten. Redan innan vi klivit ur bilen har djurlivet kommit nära. Vi kör förbi kalhyggen i skogen. Förr i tiden gav skogsarbete och timmerflottning många människor i trakten arbete. Idag har maskiner och lastbilar kommit och tagit de jobben.

Sune berättar på sin lite norsksvenskklingande dialekt om gäster som skymtat en björnrumpa på håll och fortsätter med att berätta om Sonfjället som bildades  till nationalpark 1909 för att skydda den sista björnstammen och en speciell lava som växer i området. 1989 återinvigdes nationalparken, då 20 gånger större i sträckning och vi vandrar senare förbi gränsen. Här finns Sveriges sydligaste jökull, en fläck med snö och is som inte smälter under året.

I närheten finns Nybovallens fäbod, den enda fortfarande aktiva fäboden av tidigare 200 stycken i området.

Vi befinner oss i den gamla delen av nationalparken och Sune berättar om vad vi ser för spår av djuren här i naturen. Ofta smyger vi fram över den mossklädda marken. För att inte störa djurlivet, och när vi stannar upp och delar vad vi observerat så viskar vi till varandra. Vi är ett med naturen och helt säkert var vi inte ensamma där.

”När inte fåglarna sjunger då är det något annat, större, djur i närheten”. Berättar Sune och vi stannar till och lyssnar på tystnaden.

I nationalparkens kvartsitrika, men näringsfattiga och hårt väderutsatta jord trivs bland annat fjällgröna,  rhododendronbesläktade azalea och ovanliga orkidéer. Under dagen vandrade vi också förbi stenar utan mossa och tjärstubbar, minnen från skogsbranden för flera hundra år sedan. Området är också rikt på järnmalm och förut fanns aktiva gruvor med schakt för brytning, bland annat i Ramundsberget. 

Ätbart och friskfaktor. När träden är helt skäggiga som här betyder det att luften är frisk, den kan också användas för att ätas i en överlevnadssituation. I de tät graskog och bland grenar fulla utav hänglav och lavskägg trivs fågeln lövskrika.

Sune tar upp renlav och visar hur strukturen ser ut som renhorn och pekar sedan lite längre bort på marken och visar fönsterlav som är vad renarna faktiskt äter.

”Det är olika dagar alla gånger man är ute”

Vattnet här går att dricka rätt från bäcken. Hade vädret varit lite varmare hade vi gått en bit längre in och badat för att svalka oss.

”Det är olika dagar varje gång man är ute. Det är det som är tjusningen.” förklarar Sune som är uppväxt i närheten av fjället och kan området som sin egen bakficka. Fastän han gått här dag efter dag genom livet så är det nya intryck och nya upptäckter som väntar här i naturen.

Läs mer: Vandringsturer du kan göra i Sonfjällets Nationalpark

Vi stannar upp. Känner den grova strukturen på barken på en av tallarna som blivit upp emot 600 år gammal. Jag låter fingrarna snudda den kladdiga kådan på trädet där djuren gått för att skrapa bort den ludna utväxten på hornen. På sonfjället kan du också hitta ett av världens äldsta träd, Old Rasmus, en gran som daterats till 9 500 år gammal, men vart den står är mycket hemligt. Följer du med på Vemdalens Vandringshelg kommer en av de guidade turerna ta dig till Old Rasmus.

I björnens fotspår

Plötsligt pekar Sune mot en sluttning och vi smyger upp och hittar ett björnide. ”Knack, knack – är det någon hemma?” Jag sticker försiktigt in huvudet och förundras över hur stort det är. Leker en kort stund med tanken av hur det skulle vara att rulla ut mitt liggunderlag och sovsäck där för att sova en natt.

Sonfjället är björnens rike. Ett av skandinaviens absolut viktigaste områden för björn. Björnarna är aktiva mellan maj och september, sedan går de i ide. De fullvuxna björnarna här väger mellan 60 och 300 kilogram, mäter en och en halv meter i höjd och kan bli 30 år gamla. Björnungarna följer sin mamma i ungefär två år, men de återvänder aldrig till samma ide två gånger.

Färden går tillbaka mot bilen och jag känner mig uppfylld av fjälluften, spänningen av att fått vara så nära de många spåren av vilda djur i naturen och jag är tacksam för att Sune delat med sig av sina smultronställen av Sonfjället, långt utanför de upptrampade stigarna. En vandring att minnas länge framöver.

Författare

Kommentera

Spara