2015 firade Johanna Davidsson julafton på ett minst sagt annorlunda sätt. Hon var ensam mitt ute bland is och snö på Antarktis. Då hade hon åkt 39 dagar i skidor och som första svenska kvinna och snabbaste kvinna någonsin tagit sig till Sydpolen helt på egen hand. Nu har boken om hennes äventyr kommit, Solo Sister: Vägen till Sydpolen. Jag ställde fem frågor till Johanna om ensamhet, systerskap och framtiden.

Johanna Davidsson Solo Sister

Beskriv platsen där du skrev största delen av din bok!

– Där jag satt och skrev mest var i mitt hem i Ersfjorden som ligger innerst i en fjord utanför Tromsö i Nordnorge. Utsikten ut i fjorden är magisk med branta berg på bägge sidor av fjorden. Den cirka två mil långa fjorden slutar mot öppna Atlanten mot väst. Men en annan plats jag kommer ihåg som speciell var veckan i Lofoten som kombinerades med att skriva, tälta och klättra. Efter klättring på dagen satt jag utanför tältet och såg ut över en vit strand med turkost vatten och berg runt om mig, vackert!

Hur kom det sig att du ville göra resan till Sydpolen?

– Jag har alltid varit fascinerad av platser dit inte många människor reser till. Antarktis var en sådan plats. När jag fick höra mer om Sydpolen och Antarktis märkte jag att jag drogs mer och mer dit. Sedan träffade jag personer som hade varit där och då började tanken väckas att kanske även jag skulle kunna ta mig till Antarktis. Jag ville göra min egen resa där, inte bara resa dit som en turist. Jag ville få uppleva Antarktis och hur det egentligen är att göra en lång tur där. Från att jag fascinerades av platsen tog det flera år innan jag faktiskt kom dit.

Har din syn på ensamhet förändrats under resan mot Sydpolen?

– Jag vet inte riktigt. Men jag vet ännu mer nu att jag kan vara ensam en längre tid och njuta av det. Innan jag åkte visste jag inte om jag skulle tycka att det blev jobbigt att vara ensam så isolerat som i Antarktis. Jag hade sedan innan paddlat kajak ensam runt svenska och finska kusten under 3 månader och trivdes med det. Fast det är skillnad på kusten här och Antarktis. Just nu har jag inget behov av att göra nästa långtur ensam, det kan gärna vara med en vän eller flera. Sen kan det säkert bli fler solo turer.

Du pratar ofta om dig själv som en “medsyster”, även fast du kallar dig själv Solo sister och äventyrar på egen hand. Vad innebär det att vara en medsyster för dig och varför är det viktigt?

– Att vara en medsyster tycker jag handlar om att dela med sig till andra och hjälpa varandra. Jag vet hur viktigt det var för mig att få prata med de som hade gjort de turer som jag drömde om och få pepp och råd. Jag tror det är viktigt att inspirera varandra och genom att dela med sig kan man visa för andra att det här är möjligt. Inte för att man har superpowers utan för att man har viljan. Den kommer man långt med.

Hur ser framtiden ut? Vad har du för planer och drömmar?

– I den närmaste framtiden har jag lust att satsa på klättringen här i Norge och jag ska resa till USA för att klättra. Till vintern kanske det blir Antarktis igen för att jobba som guide och ta med andra till Sydpolen. Jag är dålig på att planera långt fram i tiden. Jag gör oftast som jag känner för den närmaste tiden. Fler turer blir det i vilket fall som helst. Om det blir en ny tur i storleken Sydpolsprojektet får vi se!

Om Johanna Davidsson:

”Johanna Davidsson är en friluftsälskare och polaräventyrare som har hyllats för sina expeditioner på Grönland och Antarktis. 2014 och 2016 blev hon utnämnd till Årets kvinnliga äventyrare i Sverige. Hon är uppväxt på landsbygden i Östergötland och arbetar som sjuksköterska i Norge ovanför polcirkeln.”

Läs mer om Johanna på solosister.se och följ henne på @solosisterinsta på Instagram eller Solosister.se på Facebook.

Förra gången jag träffade Johanna hade hon åkt skidor över Grönland tillsammans med sin syster Caroline: Johanna Davidsson – Med skidor och kite över isen

Författare

Kommentera

Spara